satt kung Imperativ, och sade: jag är jag.
Ej en vasall blott av naturen,
jag skapar själv mitt rike och min lag.
Lyd! är mitt envåldsbud, som ingen skillnad lider
på rum, personer eller tider.
Lyd, säger jag till människan,
till varje tänkbar ande: lyde han!
Erfarenheten kom med sina trenne söner:
Indikativ, som tror på det han röner;
och Optativ, som, vad han ej i dag
kan nå, i morgon hoppas hinna:
samt Konjunktiv, som älskande och svag
ett stöd vill ge, ett stöd vill vinna.
Med ödmjukhet och mildhet i sin ton,
hon trädde fram och sade: «Bjud, regera,
förnuftets frie son: din höga himlatron
min ätt, i stoftet född, skall ej bestorma mera.
Men till ministrar av din lag,
o konung, mina söner tag!
Vad! om du säger: lyd! och ingen skulle svara:
Jag lyder, eller ens: jag må,
jag skall, jag skulle lydig vara!
Vart månde utan dem din stolta spira nå?
Vad kunde utan dig allt deras nit förmå?
Gör du den lag, som de uppfylla.
Blott i ditt namn skall deras insikt rå,
och folket, styrt av dem, skall dig allena hylla.
«För övrigt glömmen ej, att under allt ert kiv,
I ären samme faders söner;
med dina bud, med deras råd och böner,
beron I alle blott av Gud: Infinitiv.»
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar