ät ditt bröd i anletssvett.»
Dina voro ock de orden:
«Man och kvinna varde ett.»
Gud! vad flitens stunder ila,
lysta av din himmels ljus,
Gud! vad sällhet att få vila
med de sina i sitt hus.
Kväll och morgon för de kära,
du mig gav, jag prise dig.
Kväll och morgon till din ära
höje de sin röst med mig:
Hon som än med grånad hjässa
följer mig i lust och nöd,
och de små, och alla dessa,
dem du genom oss ger bröd.
O! hur lätt till dagens möda
går jag från en hjärtlig vän!
O! hur glad vid tarvlig föda
ser jag mina barn igen!
Ser dem kring mitt bord i blomma,
såsom oljekvistar stå,
ser dem, ledda av den fromma,
re´n på Herrans vägar gå.
Fader, moder, kärt förtrogna,
sitta vi i lugn och skygd,
och dem skåda, hur de mogna,
dag från dag, i vett och dygd.
När vi somna, när vi vakna,
är för dem vårt böneljud:
att, när oss de arma sakna,
de ej sakne dig, o Gud.
Du! som på de dina tänkte
under korsets kval och hån,
och din vän en moder skänkte,
och din moder gav en son:
Låt de späda övergivna
växa i din läras ljus,
och den ensam av oss blivna,
sänd din tröst i sorgens hus.
Skiljas måste makar, bröder:
men det ges ett hem ännu.
Dit mitt hopp, när hjärtat blöder,
lyft, o livets förste, du!
Där mitt rätta bo jag hinne,
här blott skyld i vandringstjäll
där de saknade jag finne
evigt, oskiljaktigt säll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar