att livets evangelium förkunna.
Från stad till stad, från by till by han gick,
den fromme gubben, vid ledsagarns hand,
predikande med ynglingsvärme ordet.
Så av sin gosse leddes han en gång
ned till en dal, med stenar översådd.
Och yr, långt mer än elak, talte gossen:
"Hör, fromme fader, många människor
sig samlat här och vänta på predikan."
Den blinde gubben stiger genast upp,
tar text, förklarar den, tillämpar den,
förmanar, varnar, tröstar och bestraffar
så varmt, att på hans silvergråa skägg
i flöden milda tårar föllo neder.
När se´n till ett beslut, som övligt var,
sitt "Fader vår" han bad och talte ut:
"Ditt riket är och makten, härligheten,
från evighet till evighet" - då ljöd
i dalen tusenstämmigt: "Amen, amen."
Förskräckt och slagen böjer gossen knä
och biktar för den helige sin skuld.
Då talte gubben: "Barn, har du ej läsit:
om mänskor tiga, skola stenar tala?
Lek icke mer, o son, med Herrans ord!
Skarpt är det, levande, det biter djupt,
mer än ett tveeggs-svärd. Och skulle än
en mänskas hjärta, trotsande, förstenas,
skall det i stenar väcka mänskohjärtan."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar