Minsta djuren i naturen

 

Minsta djuren
i naturen
oss de största läxor gett:
första regla
uti segla
sjöman hos en booby sett.

Plogens värde
bonden lärde
utav suggans plöjesätt.
Hjälteläran
har den äran
stamma ned från tigerns ätt.

Till att drilla
har Camilla
siskans undervisning fått.
Jag tror även
att hos räven
statsmannen i skola gått.

Och av skatan
tör den satan
advokaten lärt sitt skrik.
Därför detta
sägs med rätta:
"Var är sin preceptor lik!"

J Wallenberg

Septembernatt

 

En natt med storm.

Jag vakar ensam
och jag skall dö i natt.
Jag är beredd. 

En fråga plågar mig,
den hetsar mig och jagar:
Var intet i mitt liv som skett av vikt?

Det driver tunga skyar över himlen,
en stjärna blinkar till. Som forsars dån
är skogens sus. Likt ångestfulla härar
det kommer närmare och sveper om min själ.

Säg, levde jag väl nånsin, när jag levde?

Har jag väl sökt att fylla mina plikter
— så armt, så fåfängt, som en mänska gör?
Hur främmande är nu de vanda tingen,
hur är mig allting dött och ändlöst tomt.

Vi människor, som känner mask och myra,
som är av samma rot som blad och gräs
— vi som är ett med luftens doft och fläktar,
med all den mull som dör och föds igen!

Är ensamt vi förbannade på jorden?

Så mörkt är dånet, kall och död är marken.
Jag är ej mer ett blad av markens ris,
jag är ej mer ett strå bland barr och kvistar,
jag är ej mer en ton i dagrars ljus
och aldrig mer ett ljud i körers körer —
jag är en stelnad droppe blott i frusen is.

Var det ett hån blott att vi engång levde?

Så mörk är natten — dånet stillas sakta,
men syner stiger upp och fyller allt...

Det var engång
— en vitkall vinter —
en afton och en dag
en blick som sade:
du är mig mer än allt på jorden är.

Blir allting ringa i en stund som denna,
blir jord och himmel främmande för oss?
Jag vet det ej
— jag vet ej om jag levde
ens då —

Den blicken slocknat.
En mänskas varma hand
är jord och gräs och mull.

Mitt arbete, mitt verk? En mänskas uppgift
— det kall på jorden som en mänska gavs —
finns det ett stoft som lättare förskingras,
som lämnar mindre spår än detta gör?

Nej livet — livet
det måste binda oss med andra länkar,
det måste prägla oss med andra tecken
och foga oss i andra samband in,
om det har varit till — det måste finnas
ett annat vittnesbörd som säger att vi var!

Jag minns, jag minns engång — en natt — en sommar
en isklar juninatt, när blomstrens prakt var större
på äng och stränder, än jag sett den mer —
men liksom frusen, sluten till mot kölden,
som främmande och bortvänd mitt i all sin prakt.
Jag ser dig för mig, som du var den gången,
du skogens hjort och ljusa vindgestalt.
Din harmoni som inga ord kan måla
den fyllde allt, var rörelse, vart steg —
det var ej ensamt ditt, det växte större —
blev mänskans, undrets, varats eget steg.

En enda natt, som fyllde all min väntan.

Det sveper som ett isigt drag ur natten,
vart ljud är dränkt i tystnans djupa grav.
Och allt är borta — stelt och kallt och öde —
och jag är död och stel och tyst —

Som bottenlösa brunnar nalkas mörkret
och famnar mig...
Men varför bränner ännu mina lemmar
och varför ropar frågan utan svar?
Nu vilar döda händer på mitt huvud.
Var detta svaret — väl
så möt. Jag kommer.

K Söderholm:

Det mörknar

Än leka väl brisar i strandens al,än krusas väl våg mot strand,
än glimmar skyarnas luftslottssal
i glödande aftonbrand.

Än brinner var våg som i blod och guld,
än glittrar var böljas skum,
men snart kräver natten igen min skuld
och snart är min stämma stum.

Snart synas ej längre färger och ljus,
ej en skymt av all prakt som var,
men ur dunklet mumlar ett dämpat brus,
i djupen bor livet kvar.

Den mörknande fjärden blir död och grå
och intet finns mer att se.
Men i djupet lever ett hemligt liv,
ett hjärtas längtan och ve.

Där kämpas en strid, där ej hoppet ler,
en strid utan svärd och sår,
en strid som ingen hör eller ser
mot mörker, trötthet och år.

B Gripenberg:

Franzén 250 år: Det gamla ordet

Nu vill man Frälsarn skilja från hans Ord,

och hans församling. Han är dock ombord
och stillar stormen. Ja, till dem han sänder
att gå med nådens bud till folken ut,
med samma löfte han ännu sig vänder,
att vara när dem allt till världens slut.

Hur det förtyds, det gamla ordet!
Dock fåfängt med det nya skryts,
som är i dag orakel vordet,
i morgon mot ett annat byts.
De vise sig ett språk må dana
för vad de forska, vad de ana,
blott de ej vrångvist skapa om
det ordet, som från himlen kom.

Det kom ej blott med andans gåvor
och krafter från en högre värld,
en nyckel till Guds rikes håvor,
mot mörkrets väldighet ett svärd:
det kom med händelser, beredda
från tid till tid och hemligt ledda
åt samma mål, bestämt av Gud
och röjt i löften, som i bud.

Vad han de helga män ingivit,
varom hans anda vittne bär,
har han med eget finger skrivit,
det finger som i tiden är
ej mindre synligt än i tingen.
Den hand, som ställt i himlaringen
var stjärnas lopp, har mätt också
den ban, där alla sekler gå.

Omkring all jorden nåd och sanning
förkunnas skulle av ett folk,
som skilt ifrån all hednisk blandning
var Herrens tjänare och tolk;
som ställdes mellan tre världsdelar,
att livets ord, som själen helar,
utsprida, när det mogna hann,
då tiden sin fullbordan vann.

Vad till ett helt sig sammanknyter
från Abrahams till Pauli tid,
är det väl likt de blinda myter,
som vimla i förvirrad strid?
Guds rike i det hela speglat,
och med hans namn, hans bild beseglat,
är det ett lögnens verk? Vad är
då han, vars vittnesbörd det bär?

«Men är det hans?» Du, som så frågar,
om dig dess anda icke rör,
om du ej busken ser, som lågar,
ej Herrens röst ur lågan hör;
så märk likväl vad han utförde,
han, som den rösten lydigt hörde,
och vad på denna grund av En,
som större var, blev uppbyggt se’n.

Om du ock aktar intet annat,
än yttre väl av samhällsskick;
så se, hur lågt den odling stannat,
som Kina av sin Foë fick.
Hur du än sanskrit må förklara,
(en skön, en underbar ruin!)
du, kristne! ville du väl vara
en paria, eller ens bramin?

De vilda horder, som förstörde
vad Rom av Greken fått i lån,
vad tämde dem? Blott vad de hörde
om nåd, dem bjuden av Guds Son.
Vad nytt begrepp om mänskovärde
och mänskorätt, då folket lärde,
att världens Frälsare jämväl
för trälen dött och frälst hans själ!

Att ordet är av Gud, så vida
som det har tjänt i tidens längd
att ljus kring jordens länder sprida
och trösta den betryckta mängd:
det medgen även I, som neken
att tro uppå «de fromma sveken.»
Det är ert ord. Men tron I då,
att Gud sitt mål med svek vill nå?

Och den Försyn, som till det näste,
där svalans ungar gapa opp,
ej mindre ser, än till det fäste,
som mätes av kometens lopp:
hon skulle utan vård ha lämnat
åt slump och list det verk, hon ämnat
till mänsklighetens ljus och frid,
till hennes väl i evig tid!

Vad gagnar vattnet, om dess källa
ej hålles ren? Vad verkan gör
det nya ord, man låter gälla,
som folket ej förstår, ej hör,
ej går att i Guds hus få höra?
Vad vill man? Kyrkan själv förstöra?
Vad! eller skall vad osant är
i Herrens namn förkunnas där?

Om osant är det gamla ordet:
vad blir då det, som stöds därpå
vid döpelsen, vid nattvardsbordet,
vid graven och för dem som gå
i brudstoln, ja, i predikstolen? –
Ve er! som där förklara skolen
vad I ej tron, I själva, mer;
och ve det folk, som leds av er!

Men vad behövas prost och kyrka,
då bladet som bärs hem oss lär
vad man skall tro, vad man skall dyrka,
vad dagens högsta vishet är?
Den lärdom, I ej själva fatten,
så inlåst är den dyra skatten,
den gen I folket, I, dess män:
månn’ folket tackar er för den?

Och I, på grund av vetenskapen
så stolta av ert fria mod,
som vässen alla otrons vapen,
att störta vad i sekler stod!
Vad Gud så skönt oss ville giva,
det skyn I ej att sönderriva.
Av vad en härlig skepnad var
I lämnen oss blott skuggan kvar.

Symboler visar oss naturen
i sjön, där himlen ser sin bild,
i dag och natt, i tordöns-skuren,
i duvans art, från örnens skild.
Likså i ordet, som är skrivet,
han, som är «Sanningen och Livet»,
i liknelser ej endast lär,
men verkar vad gudomligt är.

De blinda se, de döva höra,
de döda uppstå, och vad mer
han sågs med himmelsk kärlek göra,
ännu i trogna hjärtan sker.
Ej blott en föresyn oss vorden,
Guds återsken är han på jorden.
Den Dolde, som all världen bär,
i honom ses och känns oss när.

Gudomlig är ej blott hans lära,
så mild som hög, så djup som klar:
de verk han gjorde vittne bära
om makt som ingen dödlig har.
Vad trogna vittnen, enligt skriften,
om hans uppståndelse ur griften,
hans segerfärd till himlen sett,
symboliskt och dock verkligt skett.

Men allt det sköna, underbara
kritiken nu av ordet klär.
Då hon det icke kan förklara,
hon det förnekar, spotsk och tvär.
Den värld, som Gud av intet gjorde,
hon likaså förneka borde.
Förstår hon, hur det första par
blev till förutan mor och far?

Ert eget tal förneka borden
I, tvivlare! på samma grund.
Månn’ I begripen, huru orden
av tungan bildas i er mun?
Dock viljen I förstå, hur ordet
hos Gud av evighet är vordet;
och hur det se’n, i mänskohamn,
har talt, som Son, i Faderns namn.

Nu i hans ställe mänskligheten,
den fallna, usla, sätts av er,
som i er vishet bättre veten,
vad liv och ljus åt världen ger.
Den fångne skall sig själv förlossa,
den bundne sina bojor krossa,
den blinde staka ut sitt lopp,
den döde av sig själv stå opp.

Förmår hon det? Vad vittnar tiden
se’n syndafloden allt tills nu?
Vad vann hon av den sista striden?
Vad lovar den som förs ännu?
Med vad vi än må se med rysning
för mörkrets verk av falsk upplysning,
så tröstom oss; ty se, Guds Lamm! –
Och se, Guds Rike går dock fram!

Vad kan förnuftet ge, som svarar
emot vårt barnaskap hos Gud
igenom Sonen, som förklarar
såväl hans kärlek som hans bud?
Ack! om vi Kristus själv förlore,
vad blir vår kristendom? Vad vore,
om han försvunne, allt vårt stöd,
vårt hopp, vår tröst i liv och död?

«Dock läran står ju kvar!» – Vad lära?
Ej hans, nej, er: ett tankefynd,
som kan – dess djuphet i all ära! –
ej plåna ut en enda synd.
Visst ser man genom havets dimma
av dagens ljus en bleklagd strimma:
men slog det ej all glädje ner,
om solen själv ej syntes mer?

Och seglarn, hur han än sin bana
beräknar med kompass och kort,
månn’ han i mist kan leden spana
bland bränningar till himlens port?
Men bäst en klippa honom varnar,
förskingras töcknet, himlen klarnar
och solen själv står fram igen. –
Ja, världens ljus! du lyser än.

Du lyser och ger liv åt alla,
som tro, o Jesus! på ditt namn.
Ur fallet – ack! vem sågs ej falla? –
du för oss i en faders famn.
Det är försoning, vi behöva;
och den vill otron oss beröva!
Var ges, om ej vid korsets fot,
för hennes egen oro bot?


 F M Franzén:

Septemberstämning

 

Myggor dansa i septembersol, 

blomstergången doftar luktviol, 

röda kinder har Pomona.

Astrar glöda, krassen står i brand, 

himlens klarhet strör med givmild hand 

pärlor i den höga almens krona. 

Solen vävt av sommarns gröna blad 

över uggleboet guldbrokad, 

löven falla ner till flossa.

Sekelgamla aplar stå

ödmjukt böjda för att ännu få 

en ”solglaning” över fattig mossa. 

Likt ett herdaminne, fornt och nött, 

stadigt bundet in i purpurrött, 

tjället ärevördigt blänker, 

kastar under levande arkad 

blicken ut mot vackra Sjogerstad 

och på långt försvunna tider tänker. 

Tempelklockan sjunger aftonpsalm, 

bygden lyssnar till den vigda malm, 

evigheten famnar världen. 

Dagen lider, natten är för hand, 

skördefolket sista kärven band, 

solen slocknar över tomma gärden. 

Paul Nilsson, Kyrkoherde i Sjogerstad, ur ”Julhälsningar till församlingarna från präster i Skara stift 1936”

P Nilsson:

Se människan

Se människan,

medmänniskan,

som om hon vore du,

som om hon vore du -

så vet du vad du ska göra.

©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Franzén 250 år: Pappersdraken

 

«Kom, Fanny, och se, när jag springer,

hur präktigt den stiger och far!
Dock mitt i dess flykt med ett finger
till jorden igen jag den drar.»
Med tråden i handen, så stolt och så glad,
han förde det vingade blad.

I stormen, med flygande lockar
och ögonen lyfta åt skyn,
han sprang över stenar och stockar,
och följdes av barnen ur byn;
och bragte, ju mer emot vinden han lopp,
dess högre sin flygare opp.

«Skönt!» ropade Fanny, «så svävar
den snövita duvan jag har!
Men akta dig, Edvin: jag bävar;
du glömmer dig själv, där du far.»
Han föll vid de orden; men samma minut
uppstod han, och sprang som förut.

«En bild av det mänskliga livet!
utlåter sig fadern härvid.
«Ett blad åt oss alla är givet,
att föra mot stormen i strid.
Med ögat åt höjden, ej släpp det, om än
du fölle: blott res dig igen.»

Hur bladet sig höjde och sänkte,
såg Fanny, och skärpte sin blick.
Ett F, som mot solen där blänkte,
nu först hon i ögonen fick.
«Så svävar, hur länge? (det var hennes ord)
min själ mellan himmel och jord.»

Han själv, som det ritat, nu kände
en anande skräck vid dess flykt;
och hastigt tillbaka sig vände,
då tråden ur handen blev ryckt.
Försvunnet var bladet — ej fanns det igen;
blek stod han och såg på sin vän.

F M Franzén:

Det namnlösa

 

Mycket gör ont, som inte har namn.

Bäst är att tiga och ta det i famn.

Mycket är hemligt och dunkelt och farligt.

Bäst är att bära det vördsamt och varligt.

Bäst är att tryggt på det hemliga tro

utan att peta på frön som gro.

"Här gick aldrig tanken på spaning.
Allmoder, led mig med säker maning!"

Gott är att lyss till sin Moders röst -

ordlöst bekymmer får ordlös tröst.

K Boye:

Visa vid Morsmäss (alt Marie avlelse el Annadagen)

(fritt efter C M Bellman)

Joachim uti Nasaret 

hade en hustru, a Anna! 

Böj din panna, 

böj din panna 

när du henne sett! 

Joachim var en genomärliger man, 

frun lika ärliger också som han, 

hustru Anna, 

hustru Anna 

många hjärtan vann! 

Joachim och hans kära fru 

fick så en dotter, Maria! 

Låt oss fira, 

låt oss fira 

med mor Anna nu! 

Dottern hon blev en dag vår Frälsares mor, 

tänk att vår Herre blev vår köttslige bror! 

O Maria, 

o Maria, 

vad Guds nåd är stor!

A Holmberg:

Jag är besatt utav en enda känsla

 

Jag är besatt utav en enda känsla
och allting annat krymper och förtorkar.
Pegasen ville jag ju gärna grensla,
men — ve mig arma — jag platt intet orkar.

Jag ville sjunga om den charm, som flödar
från mannen, som förstår att bära kläder,
som obekymrad går mot tusen dödar
och sorgfri genom flärdens salar träder,

ty si, han vet, hur väl hans rock är skuren
och att hans halsduk är en ögonlisa.
Men nej! Jag bliver stum som dumba djuren
och faller ned för att i stumhet prisa.

H Löwenhjelm:

Kantat

vid jubelfest-promotionen i Uppsala den 6 september 1877.

Kör.

Ur nattomhöljda tider
emot ett mål, fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt ---
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!
Och släkten, där du tågar,
i öknen segna ned,
och bävande du frågar:
allsmäktige, vart bär min led?
I jordens syner röjes,
att allt här nere ändligt är;
och då till himlen höjes
din forskarblick, du spanar där,
att solars banor stäckas,
och världar gå i kvav,
och stjärnsystemer släckas
i eterns djupa hav,
Du hörer röster ropa:
allt är förgängelse,
och tid och rum tillhopa
ett hemskt oändligt fängelse.

Recitativ.

Och dock, om du i tvivel sjunkit ner
och dröjer dystert grubblande vid vägen,
du griper åter ditt baner
och bär det genom öknen oförvägen.
Vad mer, om spejarblicken ser,
hur bort från fästet tusen solar fejas?
Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.

Arioso.

Varje själ, som längtan bränner
till vad ädelt är och sant,
bär uti sitt djup och känner
evighetens underpant.
Blir vad själviskt är förgätet,
blir inom dig gudsbelätet
härligare danat ut
genom släkte efter släkte,
skall, hur långt än öknen räckte,
du Jordanen nå till slut.

Kör.

Blir vad själviskt är förgätet,
blir inom dig gudsbelätet
härligare danat ut
genom släkte efter släkte,
skall, hur långt än öknen räckte,
du Jordanen nå till slut.

Theologia.

(Exod. 17. I Kor. 10:4.)
Tvivlar du, att där i fjärran väntar ett förlovat land?
Smäktar du av tärst och dignar hopplös ned i hetan sand?
Se, då manar Moses-staven vatten fram ur klippans häll ---
därför genom öknen framåt, mänsklighetens Israel!
Staven har du än, som öppnar helga källan, där han slår;
klippan - vilket himmelskt under! - följer dig, var än du går.
Böj ditt knä vid hennes flöden, känn, hur hennes rena våg
svalkar dig med underbara krafter för ditt vandringståg!

Juris prudentia.

(Exod. 19.)
Som för heta ökenvinden virvla moln av stoft och damm,
så drev Israel från Horeb än i lösa skaror fram.
Kan det tåget nå Jordanen, när ej ordning är däri?
Se, då reser sig mot himlen blixtomstrålat Sinai!
Berg och dälder återskalla åskans dån och lagens röst,
och ett genljud svarar amen ur de häpna mänskobröst,
och de lösa skaror växa, sedan rätten fått en tolk,
växa till ett härligt rike, växa till ett heligt folk.

Medicina.

(Num. 21:6.)
Nu kring lagens tabernakel går ett enat folk sin ban,
bryter genom svärd och lansar fram mot frihetens Jordan.
Men vi blekna kämpeskaror? Varför sjönk baneret ned?
Lömska feberormar smyga härjande i härens led.
Var är räddning? Här är räddning! Se det tecken Herren gav,
se, hur kopparormen glänser, slingrad om profetens stav!
Och, som Israel går frälsat av den helande symbol,
vandre friska, starka släkten fram mot mänsklighetens mål!

Philosophia.

(Exod. 13:21. Deut. 34.)
Vandre visa sköna släkten mot det mål oss Herren satt!
Men hur finna rätta vägen genom hägringar och natt?
Se, en eldstod visar stråten, när han är av mörker skymd;
det är tankens ljus, som lyser folket genom nattlig rymd.
Se, i dagens kvalm framför oss drar en stod av skyar; men
skyn är vävd av idealer, Herrens ande är i den.
Siarn står på diktens Nebo, jublande från bergets kam:
Salem, Salem ses i fjärran! Fram till fadershemmet, fram!

V Rydberg:

Nu kom den första frosten

 

Nu kom den första frosten.

Den stålgrå vikens låga strand

blev som en fallen lies rand

som färgats röd av rosten.

Nu stå de sövda träden

i höstens kalla, gula sken

med färg av lik och mull och ben

och lump och multna bräden.

Men jag, som lever, fyller

mitt bläckhorn raskt med alzarin

och fäller ned min rullgardin

och diktar blå idyller.

Är väl gardinen nere,

vem sörjer för en gulnad skog!
Av höstpoeter ha vi nog.

Gud frälse oss från flere.

Och likväl! Varför sänka

min rullgardin? Hur färgrikt grant

tänds solens sken på uddens brant,

där brustna svallar stänka.

Bland nät som torra hänga

står fiskarbåten stjälpt på hälln,

och tröskverk surra intill kvälln

vid bondens ladulänga.

Nu flyger hela stassen

av dikter om gråvädersslask

som andar ur Pandoras ask

från nordiska Parnassen.

Hur stora starka karlar,

som dricka öl och äta stek,

fått lust för sådan strängalek

man aldrig dock förklarar.

De säga att de lida.

Vad pressar deras bröst så hårt?

Att skriva vers, är det så svårt

att hjärtat börjar svida?

När skalden på en timma

kan gråta full en fingerborg,

då tror man sist att skaldens sorg

är att han ej kan rimma.

Låt gå att livet gömmer

ett uns av skratt, ett pund av gråt;

den starke ler med stolthet åt

det bittra gift han tömmer.

De gamles undanstuckna

och glömda lyra stränga vi

och spela deras melodi,

den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden,

som varma efter vin och glam,

de röda löven dansa fram

i grå septembervinden.

De dansa inför döden

som männen vid Termopylae;

må dansande vi gå som de

mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna!
Hell, Dionysus, yrans gud,

som aldrig flydde dansens ljud

att grubbla och att svalna!

När rönnens klasar mogna

och vinteräpplet glöder svällt,

då kalla stormens pipor gällt

till högtid än hans trogna.

Vi göra kol på sorgen.
Vi stoppa alla korrektur

i papperskorgens trånga bur

och bränna papperskorgen.

Vi stryka sot och aska

i skägg och hår och på vårt skinn.

I första hus vi storma in

och ropa på en flaska.

Vi skaffa violiner,

triangel, horn och oboe.

Buteljerna slås upp, och se,

de spruta som delfiner!

Vi bullra och vi svinga,

så väggens rappning brister loss,

så taket snögar gips på oss

och glas och skålar klinga.

Vi stjälpa bord och stolar.
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi

som mantlar och som kjolar.

Terriner och karotter,

ansjovislådor, sylt och salt

vi slunga genom fönstret allt

och fånga husets dotter.

Från sina hakar kasta

vi porten av som druckna män;

i lövsaln duka vi på den.

Med frukt vi faten lasta,

med tjäder, svamp och kräftor.

Och när vi druckit sist på dem,

få de som stupa bäras hem

med bindlar och med häftor.

Om stormen plötsligt vänder

vårt bord och allt som bordet bär,

låt oss, som hålla stormen kär,

stå upp och klappa händer.

Som formade i drivet

och blårött guld stå land och stad;

jag vill bland höstens döda blad

bedårad prisa livet.

V v Heidenstam:

Månaderna

Den som har ledsamt i September

och mycket tråkigt i Oktober,
får kanske roligt i November
och målar livet i cinnober.
Men den som gråter i December,
och ej tar tröst i Januari,
gunåda den för Februari!
Dock - detta duger ej, bevars
du måste repa mod i Mars!
Var viss, du skall, om blott du vill,
få gullvivskransar i April; -
så var ej sur och dum - fybaj!
Du skall pioner få i Maj,
och smaka - hör! - en gödd kapun, i
midsommarsdagarne av Juni,
serveras stampagott i skjul, i
de sista dagarne av Juli,
och dricka mjöd med mycken must i
vid årets slut i Augusti.
Så, stärkt av detta, kära vän,
du möta skall det nya år,
som kommer på dig nu igen
och rulla skall i nya spår.
Men tacka Gud då väl du mår,
ty det är allt vad du förmår.

C J L Almqvist:

Trädet på graven

Det växer på en grav

ett litet träd med blom och tagg,
och vad den döde en gång gav,
det gömmer minnet,
det vattnar morgonens och kvällens dagg.

Till graven kom en ung docent
- han hade säkert intet ont i sinnet -
och vad den döde satt på pränt
och vad han skvallervägen hört som känt
(men inte därför hänt) han bar i minnet.
Det var hans yrke, själv poetiskt impotent,
att böka om i diktens blomstersängar,
och på dess gröna ängar
hans gång var lekfull liksom kalvens dans,
och stora som en kossas ögon sågo
hans ögon emot land som lågo
för skumt och fjärran för en blick som hans.

Han såg på trädet med dess tagg och blom
och tänkte först: här måste hållas dom!
Men tänkte sedan: nej, den döde
var ändå alltför stor i diktens värld,
och jag är kanske än för litet lärd
att hålla dom och räfst med skaldens öde...
Men hur docenten står och ser och ser
på trädet med dess rikedom
av gömda taggar under blad och blom,
och hur han tänker mer och mer
på skaldens verk, och hur han vänder orden
om mörkret över vägarna på jorden
och om hur lätt det är att fara vill;
och hur docenten lägger ut (och till)
hans fantasi går in ett litet paktum
med skvaller, gissningar och vad ni vill
- och resultatet blir: ett biografiskt faktum.

Han synar prat och diktning härs och tvärs
och hör så säkert under allting tona
ett minne av ett brott,
men ger som straff åt skalden blott
- ty han är ädelmodig - att försona
allt vad han gjort och inte gjort - med vers...
Och han gör synden stor
och röd av våld och fet av hor,
men blott för glädjen att få stort förlåta,
så att små änglar däråt månde gråta.

Ty änglar gråta stjärnor till att lysa
oss mänskor, när vi frysa
och det är mörkt på vägarna och haven.
Och därför som en mild försoningspräst
och med en hög serafisk gest
åt stjärnorna docenten Böök
bak busken dök
och gjorde något fult på skaldegraven.

*

Den trösten finns: det vore nog en villa
att tro att mannen mente något illa.
"Det borde varit stjärnor", men det blev
- det som docenten skrev.

H Söderberg:

Tunaslätten

 

Det finns väl andra slätter,
där andra lärkor gunga,
men aldrig de besjunga
en slätt som du ändå.
Och vårens blåa nätter
och sommarhanegällen -
på vilka andra ställen
bli de högre och mer blå?
När alla dina ängar stå med morgondagg och glittra
och lärkorna stå upp omkring din älv,
du tonar som en skimrande och guldbesträngad cittra,
den Vår Herre haver stämt och spelar själv.

När pingsten vandrar över
de sunnanvända bergen,
o, aldrig skiftar färgen
så skönt som då på dem!
O julinatt med klöver
och sträv musik av knarrar
i skymningen som darrar
över slätten och dess hem!
Men skördemånans vind går fram med böljegång i säden,
till ladorna stå digra av ditt korn,
och luften blir septembriskt sval och tindrar över träden
kring kyrkan och dess koppartäckta torn.

Jag minns - bland tusen andra -
en vinterbister gryning,
när över bergens dyning
låg dagerns gröna bård.
Men jag såg lyktor vandra
i drivorna kring husen
och redan skeno ljusen
ifrån stall och ladugård.
Mot morgonbleka stjärnor stego pelarstilla rökar
och dimman steg ur älven som en sky
och det ljöd dämpad bjällerklang i vägens fjärran krökar
och sidensvansar flögo mot var by.

Det finns väl andra byar,
där andra mänskor födas
och somna från sin mödas
och glädjes bråda år,
och sommarns lätta skyar
de gå väl mångenstädes
och morgonvinden glädes väl
och sjunger var han går.
Men mig blev intet kärare än åldringarnas vila
i aftonron kring denna slättens hus,
och sommarskyn må fara och morgonvinden ila,
men jag vill också vila i dess ljus.

H Blomberg:

Vid biskopsvisitationen i Bollnäs pastorat 2011

 

Välkommen hälsar vi vår stiftschef Ragnar!

Katrineberg, Gruvberget, Annefors

och Hällbo, varje plats med kartans kors,
blir mål idag för cyklar, motorvagnar.

Gud give oss det ord som evigt gagnar!
För ingen av oss blev ju skapt som nors -
vår höga kallelse är människors:
att bli Guds himmels skörd och inga agnar.

När blodlös tro och genuskaos tycks vänta,
blir "e. Kr." dubbeltydigt värre
och kyrkan går, trots friskt hopp, mot en risktopp.

Men just när andra läror blir frekventa
hörs en missionsbefallning från vår Herre
och våra unga vädjar: var vår biskop!

Biskop Ragnar Persenius, informellt Ragge Pagge:

Sensommar

 

Gulmåran doftar vid bleknande renar,
blåklockan lyfter som förr över stenar
kalkarnas havsblåa skimmer.
Fåglarna slutat att sjunga.
Vinden har strävare röst.
Här vill jag stanna, där björkarna gunga,
medan mitt hjärta förnimmer
klangen av avsked och höst.

Barndomen susar kring mörknande kullar.
Här vill jag ligga, då kvällsmolnet rullar
fackelblomsrött över gläntan.
Blommorna äro oss trogna
även när annat blir stoft.
Något skall klarna och något skall mogna,
medan jag känner min väntan
famnas av mårornas doft.

G M Silfverstolpe:

Barnet sjunger

Vad är det för jubel jag hör? -

det är som en fågels sång...

en fröjd som på vingar sig rör,

för vilken en jord är för trång!

Det är morgon, tidig och grå,

min natt har varit så lång -

då befriande toner mig nå:

det är barnet, som sjunger sin sång -

en gammal känd melodi,

med ord som det själv finner på,

med en lärkunges jubel i

och ord som blott änglar förstå.

Finns ett sådant jubel kvar

på denna förtvivlade jord?

En sång så oskyldigt klar,

en barnrösts lekande ord!

Sjung, du gossebarn, sjung!

Välsignad vare din röst.

Sjung mig till glädje, sjung - 

jubla in fred i mitt bröst!

Karin Valborg Ek:

En lycklig mor

 

1896:

En flicka, ett fattigt och svultet skarn
från gränderna i Berlin,
har strypt sitt tre veckors gossebarn
av fruktan för svältpiskors vin.

Men samhället hämnas ju mänskors mord,
så snart det brottslingen når...
Den bleka flickan vid rättens bord
fick tukthus i fyra år.

*

1916:

Det sitter en kvinna förglömd i en gränd
och lyss till kanoners dån
och viskar med blicken av lycka tänd:
"Hur gott att jag strypte min son!"


 R Jändel:

Vid tvåårsjubileet 1916

Kejsare, dröm på ditt örngåttsvar

och snusa i sömnen, tsar!

Shrapnels och bomber, som ilsket slå ner,

riktas ju ej mot er!

Ännu håller er makts magi

folket i skyttegravar,

fyller världen med döendes skri

och lik som ruttna i travar.

Än finns en gud nånstans i det blå

som strängt neutral ser på

och än finns segrar att vifta med

när entusiasmen går ned.

Än slåss man lydigt med kula och kolv

och skövlar länder och själar -

ja, luntan dröjer under ert golv

och trampet av hämnarnas hälar.

Men tänk, om det mulnar i kaiserns stad

och mumlar i Petrograd

och tänk, om er hårda järndisciplin

blir knäckt i Paris eller Wien.

Om massorna komma med röda standar

från gårdar, gränder och gator,

och du inte ens har kosackerna, tsar,

eller gardena, Rex Imperator!

När skarorna fyller var Londonsquare -

en svältens och hatets här -

när änkor och krymplingar ropa på dom

i Konstantinopel och Rom,

när de, som offrat sin sista son

i krigen, komma och kräva

sin hämnd för lögner och rov och rån,

då, herrar, skola ni bäva!

De barn, som fötts vid kanonernas sång,

skall växa till män en gång,

och de skall sätta sin krossande klack

på era nackar till tack.

Det manligt stolta i mänskosinn

skall fylla vart skiljande dike,

"skall frälsa världen och ringa in

förbrödringens framtidsrike."

H Blomberg:

Beredelse

 

Till andakt stämmer du min håg på nytt,

o Ensamhet, min själ får åter vingar,

till hymn du åter lösta anden tvingar,

till pris och jubel över natt som flytt.

Befriad åter kan min själ sig lyfta

ur vardagsgrått mot rymder nya, ljusa,

och friska strömmar genom sinnet susa,

som lösta källsprång i en dunkel klyfta.

Du dag, vars första daggregns pärlor stänka,

min själ är redo att på nytt sig sänka

i dina flödens bad, det kyska, svala.

Hur nya sånger genom själen välla!

O, ensamhet, du är den starka källa,

vars sorl allena till min själ kan tala.

V Ekelund:

Vanvettets virvel

Akta din båt för övermänskliga strömdrag,
vanvettets virvelstup -
akta din båt för fallets jublande vågor,
de slå sönder.
Akta dig - här gäller icke mera du -
liv och död äro ett för kraftens frenetiska fröjd,
här finnes intet "långsamt", "försiktigt", "försök".
Starkare händer fatta i flykten din åra.
Där står du själv, en hjälte med omfött blod.
Hänryckt i lugnet, ett fröjdebål på speglande is,
som vore dödens bud icke skrivet för dig:
saliga vågor föra din köl framåt.

E Södergran:

Brinnande ljus

Nu ropar natten högt i nöd,

av okänd ångest full.

Nu tänder jag här två raka ljus

för eviga mörkers skull.

Om Herrens änglar här drar fram,

så kallar skenet dem,

så hör de, hur lågorna sjunger min bön,

och bär dem med sig hem.

De är kämpar, som går i brynjor av eld

med bud från den Väldiges hus.

Deras tal har ej ord för hårt och ljuvt

men väl för två brinnande ljus.

Det är därför de står på stormens rygg

mellan piskande vingars dån,

det är därför de ler åt mörkrets makt

och möter stormen med hån.

O Herre min Gud, förfärlige Gud,

jag hör din mantels brus.

Jag ber om blommor och ber om fred,

men ge mig brinnande ljus!

K Boye:

Visa vid Barsmäss

Bartolomaios var en karl, 

som hade Tolomay till far. 

I Kana fick han heta mer: 

Natanael, Gud ger, Gud ger! 

När han vid fikonträdet satt, 

Filippos kom och påstod att 

de nu Messias hade sett 

i Jesus ifrån Nasaret! 

"Men kan det komma nånting bra 

från Nasaret?" Natanael sa. 

Filippos honom övervann: 

"Följ med och se det själv!" sa han.

När Jesus såg Natanael, 

han såg en rak och ärlig själ, 

som snart sa övertygat lugn: 

"Du är Guds Son och Israels kung!" 

Vi lever ganska långt ifrån 

Natanael Tolomayosson. 

Men tolv apostlars vittnesbörd 

gav också här en riklig skörd.

(augusti 2021)

A Holmberg:

Ode

Nil mortalibus arduum est. Caelum ipsum petimus stultitia. (Horatius)

Fåglars kung mot ljusets flod
lyfter sig på starka vingar.
Ingen vanmakt honom tvingar.
Han har kraft som han har mod.

Fjärilns lilla veka kropp
smekande kring blomman kryssar;
darrar kär på hennes knopp,
som sig öppnar för hans kyssar.

Törst till blod hos tigern bor:
se, han fräter, se, han rasar!
Nakna kräk, du flyr och fasar -
men naturen, denna mor
skänkte honom svalg och klor.

Så, i alla väsens lott
har hon velat vist förena
drift och kraft i lika mått:
stolta mänska! du allena
har begär och svaghet fått.

Dristig nog att Snillet följa
ut på sanningarnas hav,
drunknar du uti den bölja
som du ville dricka av.

I serafisk herrlighet
dygden för ditt öga blänker:
dåre, i din barnslighet
hennes höjd du hinna tänker.
Väl: så lyft dig, stoftets son,
lyft dig gudalik - på tån.

Darrande för lyckans hot,
snål att med dess blick benådas,
kysser du som slav den fot
under vilken du skall trådas.

Himlen, jollrar du, har mig
till sin avbild velat göra.
Gack att med förundrat öra
himlarna och avgrund höra
med ett hånskratt svara dig!

C G af Leopold: