Vårmåne

Det står en måne över byataken
och ser försmädlig och finurlig ut.
Han vet så säkert, att jag ligger vaken,
och tänker vakta mig till nattens slut.
Väl hör jag fjärran, hur en trast förkunnar,
att det är slut på dagens jäkt och spring,
men kroppen vrider sig och hjärtat grunnar
på tusen ting.

Jag vill stå upp och strö min längtans tankar
som frömjölskorn för sunnanvindens svep.
Det hettar i min kropp och hjärtat bankar,
och mina lakan sno sig liksom rep.
Var lugn, du måne, som i mörkret väntar
och bleknar först, när det blir ljusan dag,
om trappan knarrar och om dörren gläntar,
då är det jag.

Jag hör ett dödsur djupt i väggens timmer:
Statt upp, min son, i natt är natten din.
Så vill jag möta månens bleka skimmer
och känna luftens svalka mot mitt skinn.
Långt borta fläkta dalens vindar ljumma,
och bakom mig slår dörren hårt igen,
men på ett fjärran fönster vill jag trumma:
Statt upp, min vän!

Vårmysterium

Min syster
du kommer som en vårvind över våra dalar...
Violerna i skuggan dofta ljuv uppfyllelse.
Jag vill föra dig till skogens ljuvaste vrå:
där skola vi bikta för varandra, hur vi sågo Gud.

E Södergran:

Vårlöken

Vårlök skjuter raskt ur jorden opp,
grön till stjälk och blad, men gul i topp,
lite blek, den lilla,
mår dock inte illa,
mitt i kylan skjuter hon en knopp.

Vårsol lyser ren så klart och grant,
snö dock ligger än på dikets kant.
Liten vårlök tänker:
"När blott vårsol blänker,
snön får ge sig, det är visst och sant.

Visst är stormen kall och vädret hårt,
och ibland jag frysa får rätt svårt,
men det gäller bara
rak och tapper vara,
hoppet är ju ändå alltid vårt.

Och för varje stråle solen ger,
blir jag glad och ljuset mot solen ler.
Ja, nog skall jag stå mig,
köld skall ej rå på mig,
och jag vet: där komma blomster fler."

Kom en liten tös och blomman tog.
Liten vårlök än i döden log:
"Kan till fröjd jag bliva,
kan jag hugnad giva,
nå, då har jag ändå levat nog."

A M Roos:

Första maj, första maj

Första maj, första maj,
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus.
Varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår,
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir idag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt, utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

H Sköld:

Topelius 200 år: Islossningen i Uleå älv

Sömnlös ryter i ljusnad majnatt
Ämmäs våg uti snövitt svall.
Överlistad, men aldrig kuvad,
först förkunnar hon vinterns fall.

Och då reser sig Koivukoski,
kastar trotsande bojan av.
Klämd med brak uti tjugu forsar,
svindlar isen i Niskas grav.

Vred han kämpar mot Ahmas´ bölja;
tornhög reser sig än hans prakt.
Fåfängt! Pyhä, som kölar bräcker,
Pyhä krossar hans vilda makt.

Störtad, stönande, stupad, stormar
vinterhären från fall till fall,
plundrar, flyende, kvarnens kuggar,
ladans skördar och strandens tall.

Slagen nalkas han Merikoski.
Se, då än vill han våga allt;
tornar skyhögt de vita murar,
ropar trotsigt åt floden: halt!

Vad! Den starke, som aldrig ryggat,
Oulu, hejdas i loppet han?
Blek förtvivlan stränderna griper,
vattnens furste besegras kan!

Ve, i vanmakt böljorna häva,
silas slagna kring nejden ut.
Fälten dränkas, gatorna sköljas,
floden stiger med var minut.

Då - i stunden av stum förfäran
dånar isen med åskors knall,
och den dignande dammen bågnar,
brakar, brister för flodens svall.

I millioner och än millioner
vita, skimrande spillrors tåg
skingras väldiga vinterhären,
att förgås uti havets våg.

Nejden andas. Böljorna sjunka.
Skummig går över brusten damm,
fri och segrande, stolta floden
majestätisk sin bana fram.

Z Topelius:

Topelius 200 år: Vårmorgon

Jag stod vid stranden av nordens frusna hav.

Det sov i kedjor. Böljorna lågo döde,
och allt var glänsande flackt och tyst och öde,
en stor, en stum, en dyster, en praktfull grav.

Det var om våren, och livets makt var lös,
men frostig drog en vind över isens kanter,
där skeno tindrande tusen diamanter,
och ögat bländades, ack, men hjärtat frös.

En nordvind brusade: säg, var finns en mur
så stark, som min, emot onda vågors lystnad?
Se, här är storhet och makt och glans och tystnad,
lugn, enhet, enkelhet, ordning och natur!

Vårfläkten viskade: denna natur är död;
all denna storhet är blott en frost från polen,
all denna glans är ett ljuget sken från solen,
all denna tystnad är öknens kvävda nöd!

Rebell, vad vågar du?... Men i morgonprakt
steg vårsol, strålande klar, på himlabågen.
Hon såg med älskande blick på frusna vågen,
och tårögd töade isens jättemakt.

Och havet andades fritt med lösta band;
en djup, omätelig suck av sällhet skälvde
från strand till strand och från våg till våg, som välvde,
ändlös och skimrande bort mot himlens rand.

Och där vart fradgande skum och böljors kiv;
en störtsjö svallade vred mot vinternästet;
men hög och segrande lugn steg sol på fästet,
ty dödens makt var bruten, och där var liv.

Z Topelius:

Vårmorgon

Fall ned i den yttersta glömskan, du smutsiga minnesbok -
fall av som en trasig klädnad, du solkiga sorgedok!

I dag är himmelen vårblå, i dag är jag ung och fri -
Min nöds och försakelses tankar, mig flygen förbi, förbi!

Du ömmande barnsliga kärlek, av vilken min blick blev skum,
sjunk ner i växandets tystnad, i hjärtats djupaste rum!

Du skälvande längtan, släpp mig, var stilla och låt mig gå.
Nu kysser solen min panna och himlen är härligt blå.

Hur ljuvligt för den, som har släpat förhånad det sargande kors,
att varda en glittrande droppe i vårflodens sjungande fors.

Hur skönt att få vara i vinden, som leker bland knoppande trän,
en glättig och klingande visa, ej aktande vad och varthän.

Hur lyckligt att glömma de trälbundna tidernas mörker och svält
och varda lik lärkan, som stiger mot skyn över blommande fält!

 R Jändel:

Topelius 200 år: Aprilnarri

Kom, glada gosse, hör vad jag dig svär

för min tro skull:
jag håller dig så innerligen kär,
ja, för ro skull.
Jag håller dig så rar,
som om du aldrig var.
När jag blir sexti år, så ska vi bli ett par,
ja, för ro skull,
för tro skull.

Jag är den klara sjö, som speglar dig
uti vågen,
och allt till nästa fläkt så är du mig
uti hågen.
Och tror du inte sen
jag älskar dig allen,
så rår jag inte för att sjön ej är av sten,
uti hågen,
i vågen.

Min vän han är en ros av snö så grann
uppå rutan.
Bäst som vi båda kyssa ömt varann,
är jag utan.
Ty den som jag vill väl,
den kysser jag ihjäl,
och vill han inte det, så tror jag det är skäl
jag är utan
på rutan.

Kom, glada gosse, lägg en snara ut
emot vinden,
och fånga månens sken vid vägens slut
bakom grinden.
Och när du fångat då
en stråle eller två,
så knyt dem kring min hals, och då skall du mig få
bakom grinden,
i vinden.

(Skrivet den 24 mars)

Z Topelius:

 

Topelius 200 år: Runeberg inför sitt rykte

Konstnärsgillet den 5 Februari 1878
(Runebergs födelsedag, året efter att han avled)

Han drömde, även han, en gång
om ärans lön för bardens sång.
Det syntes honom stort och skönt
att stå för världen lagerkrönt
i glansen av ett frejdat namn
och lyftas högt i ryktets famn
som sanningens och segerns tolk,
beundrad utav land och folk.

Han fick det allt, när han blev man:
sin like här han icke fann.
Han var den ypperste i nord,
den käraste för fosterjord;
hans ord gick över land och sjö,
det sprängde berg, det smälte snö,
det tände tusen hjärtans glöd,
det trängde genom natt och död.

Hög som en konung, såg han mot
ett folk i kärlek vid hans fot,
och gav han detta folk »Vårt land»,
så gav det landet i hans hand;
och vidgade han stolt dess barm,
så bar det honom på sin arm,
och sjöng han om »dess blomnings knopp»,
var han »dess fröjd, dess ljus, dess hopp».

Men se, då ändrades hans håg.
Ju mer han steg på ryktets våg,
ju mer han mötte, var han gick,
en öppen famn, en tjusad blick,
dess mer han kände trycka tung
den ära han sig drömt som ung,
dess mindre fann beundrans röst
ett gensvar i hans eget bröst.

Han, som i vänners slutna krets
fann snillets koger städs’ tillreds,
gav liv, gav färg, gav ljus åt allt
och slösade med skämtets salt,
han stod förstummad vid det lov,
som bjöds åt kungen av hans hov,
han hade ej ett ord till svar
på allt det pris man honom bar.

Hur sågs han icke fly förstämd,
som av sitt eget rykte skrämd,
från festens jublande pokal,
när talarn började sitt tal!
Hur ofta, när han, som till prov,
åt mängdens blickar gavs till rov,
han önskade sig fjärran då
till Kroksnäs’ mest fördolda vrå!

Sin lyra bar han högt. En man
tillhör sitt folk, det visste han,
och detta folk i store män
förherrligar sig själv igen:
allt därför bar han bördan av
sitt rykte ända till sin grav;
men som en börda, ej som rätt,
ej som en lycka bar han det.

Man trodde, där till sist han låg
som en mot klippan bruten våg,
att ekot av beundrans röst
var dock i lidandet en tröst.
Ja väl - en tröst att ej bli glömd,
att höras, fast till tystnad dömd,
när lotten honom blev beskärd
att skåda själv sin eftervärld.

Vi andra - vi, som plocka opp
var liten ryktets rosenknopp,
vi, som så gärna fiska hop
ett magert notvarp bifallsrop
och matas mätta av ett ord
från smickrets honungssöta bord,
vi ha av honom något lärt
vad ryktets skådemynt är värt.

Det lilla blott med välbehag
sig solar i sitt eget jag;
det stora, ja, det största vet,
att ovan det står evighet,
att all vår kraft, vår ära all
är blott den lilla bäckens svall,
som en sekund i barnsligt brus
får återspegla himlens ljus.

Och därför väcker ryktets larm
en tyst protest i varje barm,
där något stort vill bryta väg.
Det möter där vid varje steg
det höga, som dock är förmer,
det ideal, som slår oss ner
och lyfter oss så högt, därför
att det oss djupt tillintetgör.

Nu, ädla skugga, i det land,
som löser alla stoftets band,
hur ödmjuk måste icke du
försjunka i din källa nu!
Den egna kraftens segersång
är dömd till blygd och undergång;
all mänsklig storhet strider böjd,
men Fjalars fall var Fjalars höjd.

Z Topelius:

Topelius 200 år: Aftonstjärnan

Nu dagens sol har änt sitt lopp;
mitt barn, lyft dina ögon opp!
Se, stjärnorna, de brinna klara;
vad äro dessa stjärnor? Svara!
 - Guds ögon, fader!

Åja, det är en vacker bild.
Men aftonstjärnan, klar och mild,
säg varifrån dess klarhet stammar;
vems är det ljus i henne flammar?
- Guds herrlighets sken.

Ja visst, ja visst. Men, som du vet,
är aftonstjärnan en planet.
Du minns vad en planet betyder;
vem är det aftonstjärnan lyder
- Guds vilja.

Jag menar: vilken himlamakt
sitt välde henne underlagt
och tvingar henne utan ända
i samma cirkel kring sig vända?
- Guds allmakt.

Nå ja. Men kan du ej förstå,
att det är solens makt ändå,
som drager henne, liksom alla?
Vad plär man dragningskraften kalla?
- Guds kärlek.

Han kallas tyngd och attraktion.
Men vad är det som gör,
att hon ej faller in i solens skiva?
Hur vill den kraften du beskriva?
- Guds vishet.

Centrifugal.. . Men låt det bli;
du har ju din astronomi,
och den är kanske ej så illa.
Av vem har du den lärt, min lilla?
- Av Guds ord.

Gud överallt! O, byt med mig!
Mitt grand av lärdom ger jag dig,
om jag din barnatro förtjänar...
Nej, byt ej guld mot kiselstenar!

Z Topelius:

Topelius 200 år: Uti den vackra våren

Uti den vackra våren
smalt drivan innan kort.
Gud tog den frusna tåren
från jordens öga bort.
Och allt var ljust och soligt,
och lärkan sjöng så glad,
och barnen hade roligt
allt ibland löv och blad.

Sen kommo sommarns dagar,
då ängen fick sin skrud
med gräs i gröna hagar,
och jorden kläddes brud.
Då rodde vi till skären,
då sprungo vi i skog,
då plockade vi bären,
och roligt var det nog.

Sen blev det mörkt om hösten
och stormade på hav,
och stum blev fåglarösten,
och blomstren föllo av.
Det tröskades på logen,
tills skörden var förbi.
Bland lingonen i skogen
så roligt hade vi.

Så kom den kulna vinter
med fästningar i snön,
när skidan lustigt slinter,
och bjällran klingar skön.
Och brasan brann förtroligt
på varma stugans härd,
och barnen hade roligt
också i vinterns värld.

Och sen, när drivan gråter,
blott du är from och nöjd,
så kommer våren åter
med nya lekars fröjd.
Var årstid har sin trevnad.
Vi prisa Gud var dag,
och så förgår vår levnad
allt efter Guds behag.

Z Topelius:

Topelius 200 år: Folkvisan i konsertsalen

Minns du den stolta salen, med utsikt emot sjön?
Där samlas vi en afton, när våren nyss är grön.
Vi folk av staden, vana vid baler och kurtis
vi samlas där att glädjas, vi också på vårt vis.

Nu ser man ej de flammor, som förr till tusental
från gyllne kronor skeno omkring den hela sal,
blott sol och vår de skåda, liksom en täck idyll,
på sammet och på siden, på blommor och på tyll.

Den snabba kotiljongens berusande musik
ej ljuder nu, på vällust och flärd och nöjen rik.
Den suckande Bellini, den brusande Auber,
den granne Donizetti man ej i dag hör där.

I stället träder blygsam en lantilig tärna in;
det är den arma Visan, hon bävar i sitt sinn,
hon rodnar. Ack, så okänd hon är i denna sal;
av Weber och Rossini hon leds som till en bal.

Då går en sakta viskning allt i den granna rad:
vad vill den arma tärnan här i vår huvudstad?
För bönders hop på landet kan hon väl synas god,
men att i staden sjunga, det är ett övermod!

Det anar icke Visan, hon är ett barn, hon tror
att hennes egen kärlek i varje hjärta bor.
Hon fattar mod, hon sjunger, och uti varje ton,
liksom på landet fordom, sitt hjärta lägger hon.

Hon sjunger sina minnen från blåa insjöns strand,
från tysta skogens gömma, från klara källans rand,
hon sjunger sina drömmar från någon stilla dal,
där aftonvinden gungar i björkens krona sval.

Hon andas bergens hälsa, hon härmar vågens dån
och vakans ton om kvällen i skogen långtifrån;
all vårens ljuva fägring, all sommarns blomsterprakt, 
och höstens veka vemod hon i sin sång har lagt.

Vi folk av staden, vana vid baler och kurtis,
vi lyssna med förundran, vi le på gammalt vis;
men hur det är, ett vemod igenom hjärtat går.
Och hur det är, så smyger i ögat tyst en tår.

Det är ett barndomsminne; den sången hörde vi
i våra oskuldsdagar, ren längesen förbi.
Då lyddes vi till toner från skog och dal och vik;
sen har vårt hjärta hårdnat, vår håg är ej sig lik.

Det är som talte till oss ur visan än en röst:
»Vänd åter, arma vän, till naturens modersbröst.
Vi är din stig så fridlös, vi är din själ så tom?
Så fåvitsk all din bildning, så arm din rikedom?

Vänd åter till naturen! Vi gick du bort från den?
Lyss på de ljuva röster dig kalla dit igen.
Sälj ej för ytans skimmer din fromma barnalott;
ty ack, den högsta visdom är högsta oskuld blott.»

Z Topelius:

Intet är som väntanstider

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.

E A Karlfeldt:

Hans kropp är inte död men helt förvandlad

Hans kropp är inte död men helt förvandlad
och oberoende av rum och tid.
Han överför sitt hjärtas eld till andra,
och där den brinner upphör döden, allt får liv.

Hans kropp är inte död men helt förvandlad
och oberoende av rum och tid.
Han andas på de sina här i tiden
och andas genom dem förlåtelse och frid.


©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Langfredag

Lad dem blot slå os ihjel Langfredag.
Vi lurer dem Påskemorgen!
 
K Munk:

Vad ljus över griften

Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är Skriften, o salighets höjd!
Från himmelen hälsad, han framgår i glans,
och världen är frälsad och segern är hans.
Bortvältad är stenen och inseglet bräckt,
och vakten har flytt för hans andes fläkt,
och avgrunden bävar. Halleluja!

Här var mellan ljuset och mörkret en strid,
dock segrade ljuset för evig tid.
Nedstörtad är döden och tron står opp
bland jordiska öden med himmelskt hopp.
I sörjande kvinnor, vem söken I här?
Den levande ej bland de döda är:
Uppstånden är Jesus. Halleluja!

Så himlen med jorden försonade sig,
så graven är vorden till glädjen en stig.
I huvu'n, som böjdens vid korsets fot,
upplyftens och fröjdens trots världens hot.
Kom, skingrade hjord, till din herde igen:
Han lever, han lever och följer dig än
osynlig från himlen. Halleluja!

Nu stormen, o tider! Hans kyrka står fast.
Som ljuset sig sprider hans lära med hast.
Ut gå i all världen hans sändningabud
och vittna bland svärden och bålen om Gud
och vittna om honom, o tröst i all nöd,
som, död för vår synd, blev genom sin död
en förstling till livet. Halleluja!

I fromma, vi klagen, vi misströsten I?
Hur fort är båd' dagen och natten förbi!
Snart jorden upplåter sin famn till er ro,
snart uppstån i åter likt kornen som gro.
Han själv, som dem sådde, skall komma till slut
och samla in skörden men skilja förut
ogräset från vetet. Halleluja!

  F M Franzén:

Blåklinten

Ljus och skuggor skifta vänligt,
strömoln fly för vinden blid;
solen sänker omisskännligt
färden nedåt västerlid.

Harmas ej, o mänskoöga,
som bland rågen mig försport,
att Naturen ock, den höga,
någonting för sig har gjort.

När till gagn för er så mycket,
jordens herrar, fram hon bär,
skall hon ej få fägna tycket
åt vad endast hennes är?

Sjunger näktergaln, måhända,
blott när han av er blir hörd?
Djärvs ej dagens bloss sig tända,
innan eder sömn är störd?

Ofta flyger skönsta fjäril,
där av ingen blick han följs;
pärlan, född i musslans käril,
ofta städs av havet döljs.

Skald, som strövar kring på bergen,
glad och gagnlös, du som vi,
dig, jag vet, behagar färgen
av vår fägring, klar och fri.

Men där sitter, tung och trumpen,
på sitt stenrör Nyttans son;
räknar oss, och pipnubbs-stumpen
slår i kras med vredens dån.

När vi vaja på hans gärden,
böljevis, bland gyllne ax,
önskar han allt ont i världen
över oss med Parcens sax.

»Idel flärd», han skriar, »glitter
utan korn till mjöl och malt!» —
Tvärvigg, bläng där, bäst du gitter:
skönhet har sin egen halt.

Hennes yrke, hennes levnad
är att, utan huvudbråk,
slå en ring av himmelsk trevnad
kringom jordens lumpna tråk.

Se, ur tjäll av grenar täta
nygift par på renen går . . .
Vad? Vill man till krans oss fläta
kring den unga husfruns hår?

Hulda, ja, låt dem dig smycka,
Ceres-blommans döttrar blå;
blomstrings-lycka, skörde-lycka
önska dig de fromma små!

P D A Atterbom:

Dagsliljan

Varför klaga, att så kort jag varar,
att jag blommar blott en enda dag?
Njut det nu, som jag dig uppenbarar,
drick dess sköna liv i fulla drag!
Att så ljuvt som brått
krydda bägarns saft,
att i dubbelt mått
stegra nöjets kraft
nalkas kvällen med sin avskedslag.

Ack, just därför tjusar dig det sköna,
att det har en gräns, så knapp, så trång;
just dess flykt, som du så snart får röna,
gör dess hågkomst oförvanskligt lång.
All dess unga vår
lutar strax till fall,
att ditt minnes tår
evigt spegla skall
himmelsfärden av dess undergång.

Väl jag ville än i tusen droppar
suga himlens manna-pärlor in;
än ur tusen outspruckna knoppar
mången vänlig blick se möta min:
blev mitt levnadslopp
rikt av sol förgyllt,
ack, så månget hopp
är dock än ej fyllt;
ödet bjuder: Längta — och försvinn!

Nu, välan, den spridda känsloflamman,
som mig gavs på denna sols befäl,
vill jag i en brännpunkt fatta samman,
andas ut med ens i mitt farväl.
Denna himmels rund,
denna vår omkring,
denna aftonstund
med sin purpurring —
slut dem i en enda suck, o själ!

Bergens skuggor sina jättestolar
lämna, närma sig bland lundens trän;
världens ljus, hav tack, ännu du solar
ur mitt bröst var börjad smärta hän.
Du min ögonlust,
tack för doft och glans! —
Tag den sista pust
av en tynad sans,
aftonvind, som nalkas kall men vän! —

Och han viskar: »Kom, min hjärtanskära!
Åldring är av dig ej efterträdd.
Töva ej! Du hastigt då får lära,
vad som kallas ensam och försmädd.
Över fält och sjö,
känn, jag blåser svalt;
skyndom oss att dö,
innan allt blir kalt!
Så är visast livets lott förstådd.»

P D A Atterbom:

Fridsrop

Likså ljuvt att beundra det är som tomt att beundras:
högsta fröjd för ett jag är ju ett ädlare du.
Tjusas mitt bröst? Eller nalkas den tid, då det eniga Manhem
skådar i värdigt förbund hela sin sångarekrets?
Då dess skalder, ej lyssnande mer till sorlet för dagen,
söner av samma natur, broderligt älska varann?
Rymd för oss alla det har, det härliga Skandien;
annat kräver det, än att i köld varje sig söndrar för sig.
Slutom då ringen, och tubbe oss ej den dömande hopens
eviga kiv att igen skiljas och grubbla därpå!
Fritt må emellan sekter och namn sig tvistande splittra
de som vid namn och person fästa det skönas begrepp:
skulle dock vi, som leva för ljuset, som leva för sången,
glömma, hur fjärran dess mål är för var endaste satt?
Tallöst är ju i gåvor och art, som det vingade släktet,
skaldernes: därför så rikt klingar naturens konsert.
Örnen åt solen flyr, och duvan klagar i skuggan,
näktergalen förstår rosens och kärlekens dröm,
Fenix på doftande bål avhöljer sig konungaskruden,
lärkan, ett jollrande barn, kvittrar sin morgon och dör.
Ingen dock klandrar varann för näbbens och vingarnas mångfald,
själva den ringaste gök äger sin kraft, sitt behag.
Kärleken tänker ej argt. Vad äro vi, om vi ej älska?
Älska, vad mer är än vi, himmel och fädernesland?
Bildom då glatt, vad oss himmelen skänkt, i syskonlig endräkt:
stort, den som nerv har därtill; täckt, den som svagare är.
Må sen avund och väld förtyda, förvränga, förprisa
och vid var mänsklig fläck larma med djurisk triumf!
Mellan dyrkan och hat må livet kastas och slitas,
hjärtats orakel är dock evigt det samma, och sant.
Skyndom tillsamman då fram att resa det götiska templet,
templet av Svitiods konst, färdigt i ritningen ren!
Lägge det svenska sinnet dess grund; men förnekom ej, fåvitskt,
söderns förklarande prakt smycka dess mäktiga valv!
Solen och månan blicke igenom de färgade fönstren,
bilder av himmelsk natur stråle från murarna kring;
altaren höje sig opp åt änglar, bland ljus och bland rökverk,
glädjen där offre sin tack, sorgen sin bedjande tår;
vandre därinne skuggor omkring av fäder och hjältar,
fredligt bland drömmar, som nyss lekt i orangernas land:
och när förtjusningen stiger åt skyn, från templet och jorden,
tusende röster av sång fylle dess pelareskog!
Ja, ej längre man skall se byggarne tvista om planen;
vare förbistringen slut! Lärom varandra förstå!
Sverige det .fordrar av oss, och eftervärlden det fordrar,
njugg i sitt lönande pris, hård i sin straffande dom.
Av millioner ögon, som öppnats och öppnas på jorden,
finner var stråle sin väg opp till den sol, som dem tänt.
Varför? Ty jorden, en dotter av solen, förskjuten av henne,
vet sig dock älskad ännu, längtar till modren igen.
Så mot en enda punkt, mot Skönhetens andliga solblick,
millioner av glas vänder den speglande konst.
Varför? Ty konstens liv är naturens offrande flamma,
villigt i mänskliga bröst vårdad av känslans vestal.
Skulle då de, som bestämts att offret förrätta för folket,
ej av ett solvarmt band känna sig alla som en?
Ve den Narcissus, som vill i diktningens eviga källa
skåda sitt sinnliga själv, dårad av Ekos beröm!
Vid den lagerskuggade brädd, där stjärnornas ringdans
dallrar på glimmande våg, dör han av törst och förgås.
Tiden är snar. Ett nu är evigheten för livet.
Endast för kärlek och Gud räcker dess knappa minut.
»Ära ske honom! På jordene frid! God vilja oss allom!»
Härliga valspråk, skriv djupt i vart hjärta dig in!

P D A Atterbom:

Ur Recensioner: Tegnér

Ja, Epilogen är skön, och med fog du klarheten prisar:
glänsande alltid du var; nu är tillika du sann.
Nycken dock stundom ännu får pensla de tavlor du lämnar,
att av en brådskande eld optiska fel du begår.
Så är palatset, som där din sångmö byggt av kristaller,
glindrande, tindrande visst: spegla dess murar också?
Glöm ej, att mörkret självt för all färg, för all bildning är villkor;
idel ljus och kristall gör, att man ingenting ser.
Skugga är med överallt, där något skall synas och målas,
natten, all varelses mor, är ock all varelses grund.
Så ock i dikten det givs, ja i tänkandet självt ett förborgat,
heligt, hemlighetsfullt; roten av tanka och dikt.
Öppna din Plato och döm, om han yrat i feber,
fast ofta språket fått stanna bakom känslans och aningens blick.
Säg ej, att den är sjuk, som ej prålar alltjämt med sin hälsa:
hälsan är ödmjuk, mild; skryter ej, att hon är frisk.

Dock — vi därom ej tvista med dig. Njut livet och sången,
sjung till ett tjusande slut, vad du så härligt begynt!
Middagssolen bestrålar dig nu av mandomens sommar:
komme, med glorian, sent lagrarnas svalkande kväll!
Lämna blott filosofien i ro, och den tid, som du misskänt,
tag från polemiska värv snart och för alltid godnatt;
du är för ädel, för hög, att begagnas till pöbelns orakel!
Gärna förlätes dig dock allt, för din Fritiofs skull.

P D A Atterbom:

Ur Recensioner: Leopold

Gravarna kransas med skäl av blommor, som rensas från törnen,
livet ej skiljer dem så; bägge där följa varann.
Alltså, begynnom med dig, av de dina som hövding beundrad
och av dem alla med rätt hyllad som ypperst och störst.

Liten i snille, men täck i talang, kvick, ytlig, behagsjuk,
feen av Galliens konst mötte dig, yngling ännu.
Och du (förlåtligt!) bedrogs av dess glans; på gustaviska hovet
förde du opp med behag Seinens förtrollande nymf.

Äldre, du saknade dock en själ hos den sminkade tärnan,
och du hos britterne då sökte en visare stig.
Ack, men naturen levde ej mer för det skummare ögat,
och för ett skal av etik glömde du kärnan däri.
Nitisk för sanningens ljus, men för trångt avmätande rymden,
tog du av nyttans system rostiga spiran emot.

Se, då förvissnade diktningens vår, och de himmelska stjärnor
söngo för skalden ej mer sfärernas höga musik;
under en is av begrepp slog hjärtat förfruset och fjättrat,
kulet i dimmor försvann solen av andarnes värld.

Dock, när av nordiska bröst de odödliga åter förnimmas,
vare försonat och glömt allt, vad ditt öde förbröt!
Snart ur din grift upplågar i frid en klarnande flamma,
uddig och grann som din vers, tolkar hon lugnt din förtjänst.

P D A Atterbom:

Appelgården

Jag vet mig så fager en appelgård,
en appelgård.
Han blommar så rikt i Guds änglars vård,
om sommaren.

Han kringstängd är som en klosterlund,
som en klosterlund.
Där leka små nunnor på rosengrund,
om sommaren.

Där växa i ro både bok och lind,
både bok och lind.
Där spela i lönn både rå och hind,
om sommaren.

I vart och ett träd en näktergal slår,
en näktergal slår.
De sjunga, vad hjärtat så gärna förstår,
om sommaren.

»Kom, visa oss vägen, om sant du har sagt,
om sant du har sagt.
Fullväl till en dikt har du orden lagt,
om sommaren.»

Det är ingen dikt, fast den klingar så väl,
fast den klingar så väl.
Det är en stolts jungfru, som fröjdar min själ,
om sommaren.

P D A Atterbom:

Gullvivan

Den späda sylfiden med lockar av guld
tror sig vila i gudarnes lund;
den lyckliga känner ej smärta, ej skuld,
Gullvivan förtrolig och huld!

Lätt målas på ögats spelande grund
de unga känslornas spår,
och morgonens yngling med rosenmund
bortkysser var vällustig tår.

Med vin kommer bäcken och sjunger: 'Drick!'
och bjuder sitt kyliga bad;
till havet försvann han undan din blick,
till modren han gick!

Han skyndar tillbaka, berättar dig glad
de sagor i hemmet han lärt,
och gräsen dela, med lyssnande blad,
den ro, han de små har beskärt.

Vad längtar du, lilla, vem väntar din knopp?
Ser du Maj i fjärilsgestalt?
Räck vingade blomman din saffrankopp,
hon är trött av sitt lopp!

När natten stundar, och hjärtat blir kallt,
hon dör vid ditt stelnade sköt,
och Psyke, som gissa vill gåtan av allt,
är ej längre den Psyke, som njöt.

Vad talar du, främling? Vad grubblar du, tung,
om mitt öde, om framtid och kval?
Är himlen ej blå? Är du själv icke ung?
Lev, älska och sjung!

De gyllne små nycklar till sommarens sal
mig himmelens drottning har räckt:
kom, tag dem; läs opp dem; där står, till ditt val,
otaliga skönheters släkt.

P D A Atterbom:

Borac

En turkisk Bel-Esprit var dristig nog en gång

att något fritt om åsnan Borac skämta,
om hennes öron, växt och sång.
Ni vet (som orden stå at hämta
ur Alkoran) att det var hon som njöt
den stora lyckan att få bära
Profeten på sin rygg — Profeten i all ära,
höll dock Poeten för att Borac var ett nöt,
och såg ej att de ord man mot en åsna fällde
egenteligen just de andeliga gällde.

Men han bedrog sig — ha! ni skulle sett, min själ!
det Muselmanska Prästerskapet
anfäkta sig och ropa: Slå ihjäl
den kättarn! häng, bränn upp försmädarn! — Ren i gapet 
på Fanatismen förd, han slingrar sig därur,
får se ett stolt, väl sadlat djur,
en Pegasus med eld i mun och svans och vingar;
gör så ett hastigt skutt och upp i luften svingar,
och ropar: "Andans Män! jag går till Snillets Gud
att i odödeliga ljud
en lovsång er till offer bära.
Av denna sång, så länge världen står,
skall varje Muselman med skräck och vördnad lära,
att då man sårar Åsnors ära
man sårar hela eder kår."

J H Kellgren:

Den 13 mars

Han stirrade ned från sitt slottsgemak
utöver Lejonbacken,
han stod där så stel, så spänd och så rak
i den trånga, blåa fracken.

Hur kall han syntes, en feber brann
bak serafimerstjärnan,
och tankarna virvlade av och an
i den arma, pinade hjärnan.

Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
därtill en Herrens smorde!

Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
åt den korsikanske Lucifer
och vilddjurets tecken burit.

Att vägra förlikning med Antikrist,
det var att himlen förtjäna,
men därför hade han Finland mist
och stod förrådd och allena.

Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
och så den långa reträtten,
oduglighet, svaghet, där minst han tänkt -
och sist nu från Värmland stafetten!

Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
rebellen - det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg -
i dag är det upprorslågan.

Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort
haft bifall av grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
så snart han talat i nåder...

Liksom från tingens sanna gestalt
den skymmande slöjan flugit,
i blixtbelysning han såg nu allt:
de hade blott ljugit - ljugit.

O, dessa hovmän med fruset smil,
prelater med ja och amen
och dessa festtal i övlig stil
om Gustav och Vasastammen!

Lögn - idel lögner så långt han minns:
ministrarnas reverenser,
då han från skötet som tre års prins
gav sina audienser.

Handkyssningar bara och böjda knän,
men sanning ej för ett öre!
Så vart han en hög, absolut suverän -
hans folk, det stod utanföre.

Hans folk, han har ej sett till det stort,
men när han färdat ut order,
det blött och betalat, som det har bort,
i kampen mot Rysslands horder.

Nyss ställde det upp sin ynglingahär,
ett lantvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
mot fiender ute och inne.

Då ljödo trumslag vid början av bron,
och inför konungens blickar
allt närmare kom en ung bataljon.
"På dem kan jag tro!" han nickar.

Men vad är detta? Än hit, än dit
gevären svaja eländigt,
och mellan leden i kompanit
vad gapande luckor beständigt!

Han är förstenad. Är det hans sköld,
den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka av köld
med kinder gulbleka, tomma.

Vid sista svängningen segna två
av svaghet omkull på marken.
I silverringsklockan griper då
med feberiver monarken.

Och mot sin darrande adjutant
han träder med handen knuten:
"Vad fattas folket? Tala sant!
Sant, hör ni, sant på minuten!"

Till svar en stammande, skruvad fras
om vinterkylan som suger,
om patriotiska avskedsglas...
"Ut!" ropar kungen, "ni ljuger!"

Och åter ensam emot sitt bord
han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord,
en stråle av ljus han begärde.

För sent, för sent! Från hans kabinett
blott skilda utav den tunna,
skulpterade dörren, ren sammanträtt
de männer, som svara kunna.

En sky på härdade drag låg tung
av sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung,
men kommo att tala - sanning.

C Snoilsky: