lördag 24 mars 2018

Dagsliljan

Varför klaga, att så kort jag varar,
att jag blommar blott en enda dag?
Njut det nu, som jag dig uppenbarar,
drick dess sköna liv i fulla drag!
Att så ljuvt som brått
krydda bägarns saft,
att i dubbelt mått
stegra nöjets kraft
nalkas kvällen med sin avskedslag.

Ack, just därför tjusar dig det sköna,
att det har en gräns, så knapp, så trång;
just dess flykt, som du så snart får röna,
gör dess hågkomst oförvanskligt lång.
All dess unga vår
lutar strax till fall,
att ditt minnes tår
evigt spegla skall
himmelsfärden av dess undergång.

Väl jag ville än i tusen droppar
suga himlens manna-pärlor in;
än ur tusen outspruckna knoppar
mången vänlig blick se möta min:
blev mitt levnadslopp
rikt av sol förgyllt,
ack, så månget hopp
är dock än ej fyllt;
ödet bjuder: Längta — och försvinn!

Nu, välan, den spridda känsloflamman,
som mig gavs på denna sols befäl,
vill jag i en brännpunkt fatta samman,
andas ut med ens i mitt farväl.
Denna himmels rund,
denna vår omkring,
denna aftonstund
med sin purpurring —
slut dem i en enda suck, o själ!

Bergens skuggor sina jättestolar
lämna, närma sig bland lundens trän;
världens ljus, hav tack, ännu du solar
ur mitt bröst var börjad smärta hän.
Du min ögonlust,
tack för doft och glans! —
Tag den sista pust
av en tynad sans,
aftonvind, som nalkas kall men vän! —

Och han viskar: »Kom, min hjärtanskära!
Åldring är av dig ej efterträdd.
Töva ej! Du hastigt då får lära,
vad som kallas ensam och försmädd.
Över fält och sjö,
känn, jag blåser svalt;
skyndom oss att dö,
innan allt blir kalt!
Så är visast livets lott förstådd.»

P D A Atterbom:
Per Daniel Amadeus Atterbom porträtterad 1831 av Johan Gustaf Sandberg

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar