Strövtåg i hembygden 2

Och här är dungen, där göken gol,
små tösor sprungo här
med bara fötter och trasig kjol
att plocka dungens bär,
och här var det skugga och här var sol
och här var det gott om nattviol,
den dungen är mig kär,
min barndom susar där.

G Fröding:

Strövtåg i hembygden 1

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! - Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar.

Och det är som jag såge en gavel stå vit
och ett fönster stå öppet däri,
som piano det ljöd och en munter bit
av en visa med käck melodi.

Och det är som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung.

Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
invid sjön för att höra hans tal
om det gamla, som gått, medan tiden led,
om det gamla i Alsterns dal.

Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,
men så svagt som det blott vore drömt:
"Det är kastat för vind sedan tjugo år,
det är dött och begravet och glömt.

Där du kära gestalter och syner minns,
där står tomheten öde och kal,
och min eviga vaggsång är allt som finns
av det gamla i Alsterns dal."

G Fröding:

Olympisk vår

Sedan Hera intagit sin plats på världshärskartronen vid Zevs´ sida, vägrades henne ännu hyllning och lydnad av gudinnorna Afrodite, Pallas och Artemis. Som villkor för sin underkastelse fordrade dessa, att drottningen skulle offra sin för dem förhatliga livvakt, amasonerna. Efter en bitter strid gav Hera vika och lät dådet ske. Det här översatta partiet skildrar dels mordet på amasonerna, dels Zevs´ försoning med Apollo, den orättvist tilbakasatte rivalen.

"Vad larm är detta?" Zevs for upp i andlös bidan.
"Vad gälla dessa skrik och denna brutna kvidan?"

Och i en enda sats är han ur bädden sprungen
och lyss åt gården till med andedräkt betvungen.

Då hörs hans stämmas dån. "Din dvala, Hera, lämna!"
Ty - dina amasoners död du har att hämna!"

Hon tiger. Allt som hörs är ojämn andnings kramp
och fingrar vilka krama kudden hårt i kamp.

Då ljuda tjut om hjälp. När härskarns detta hör
till dörrn han ilar. Den är reglad utanför!

Han studsar; skakar hennes darrande gestalt:
"Stum som en haj du är! Men du skall bikta allt!"

I raseri och viss om hennes brottslighet
den tigande han vild för sina fötter slet.

Hon teg, och hennes blickar, stelt och själlöst fromma,
i bidan under straffet gingo mot det tomma.

Det fasansfulla larmet slocknar nu i stön,
och se! en morgon bräcker, rodnande och skön.

Då stryker hon med handen över hår och panna:
"Nu är det som ej nattens fasor vore sanna."

Hon andas fritt, som löst ur ångestdrömmens band.
Men Zevs i vrede flämtar och med lyftad hand:

"Förbannad du för detta!" Mot hans vrede gick
en lugn och leende, en fin förstulen blick:

"Att spela domare är djärvt, o Zevs, är djärvt
av den, åt vilken våld och stöld hans makt förvärvt."

Och om den vredgade sin slanka växt hon slingrar,
smeksam på ormars vis, och så hans vrede skingrar:

"Låt mitt, din medfördömdas, ord din vrede klandra:
en varg och en varginna lida gott varandra."

Och snärjd av hennes ord, av hennes andning varm,
står Zevs där överrumplad, blottad på sin harm.

Han gör sig lös med våld. Han söker fåfängt finna
för lust och fasa ord och flämtar: "Du - o kvinna!"

Och hon: "Men vill du ha mig annorleds än så?"
- I naken höghet såg han henne för sig stå.

Och morgonljuset, som bröt in från rosig rymd,
belyste för hans blick, av skönhetsbländning skymd,
den hela fägring, där av Genesis stod skrivet:
"Här finner samlat du, vad värde har i livet."

"Hur fåvitskt efter mening i vår värld vi treva",
skrek Zevs: "Välkommen lögn, du enda värd att leva!"

Och den av blodskuld tyngda till sin famn han slet.
Zevs´, världsallenahärskarns bröllopsnatt var det.

_ _ _

Men vid sin källa låg, av dyster vrede slagen,
Apollo. På den tredje efter bröllopsdagen
förnam ett buller han ur skogen fjärran från,
som om en kraftig vildsvinshona längs med ån,
eller en vildsvinsgalt, bröt fram ur lagerbrynet
och plöjde marken upp och rotade med trynet.

Apollo hotfullt då: "Vem djärvs mig störa här?
Förbannad skall du vara, vem du också är."

Då svävade ett moln på skogens toppar fram.
Den store Zevs vart synlig, mörk och allvarsam.

Apollo reste sig. Förbittrad mätte han
den som från honom ära, makt och drottning vann.

Sin Aigismantel Zevs som enda hälsning bjöd.
"Bär avund du ännu?" hans dystra fråga ljöd.

- Av blod, som levde, flöt ur mantelns veck en flod,
och utanpå ett ögonpar vidöppet stod.

Som från ett slaget barn förnams en ömklig låt,
och mantelns ögon tårades av ständig gråt.

Apollo fylld av skräck för denna anblick vek.
"Hur bär du detta kval, olycklige?" han skrek.

"Min härskarmantel här du skådar, vilken vid
min kropp skall vara naglad fast till evig tid.

Så säg, min broder, är din avund ännu kvar?" -
"Om maktens pris är detta, gärna konung var."

"Nåväl", sad´ Zevs, "förnim vad skäl som fört mig hit.
Ett furstligt fridsförbund må ända detta split.

Väl vet jag, att ej du kan någon önskan nära,
som fylls av mig. Men vi din gunst och hjälp begära.

I denna värld behövs bland brist och blod och brott
en smula själiskt skönt, en glimt av himmelsblått,

en lycklig, som eländets schakter ej fått ana,
en hjälte utan fel, som fläcklös bär sin fana.

Jag kan ej lida, att du ruvar här fientligt.
Jag fordrar delat välde och förlikning äntligt.

Själv tar jag strid och kiv och människornas nöd
och all den stränghet, som Nödvändigheten bjöd.

Men eterns skönhetsglans skall du med ingen dela
i hög och luftig rymd, där fria tankar spela.

- Ett avskilt slott bland dessa berg må bliva ditt,
att däri du må härska med de dina fritt.

Min egen spiras makt skall intet mäkta där.
Och att du finns, är all den lön som jag begär.

Må detta tal din själ, ej blott ditt öra hinna."
"Ej länge", sad´ Apollo, "skall jag mig besinna.

Ditt väsens art är stor och sann, fast ond dess rot.
Jag tar din vänskap ej, men ditt förbund emot."

När han så talat, skildes åt i frid de tvenne:
världens behärskare, och den som frigör henne.

 

C Spitteler:

Det var en ung flicka i Ume

 

Det var en ung flicka i Ume,
som fadern fick lov ta itu me´.
Hon valde till fästman
en avdankad prästman
som stadens bodknoddar var du me´.

Det var två bröder Montgomery

Det var två bröder Montgomery,

som aldrig drack annat än Pommery.
Och bjöd man dem vatten
så sa de: "Fy katten!
Det där är ju sånt man omkommer i!"

Frans Henrik von Seth:

Räknelära

Extraläraren: "I äktenskap 
användes högre matematik..."

"Lyten, det har du i hundra,
lust att reta och sticka,
blåsa sofismer och dundra...
Sådant - plus vanan att skicka
rättvisa bort som ett spån på en våg...
Surhet plus stränghet jag såg.
Småaktig, kall
räkna jag skall:
retlighet uppförd och ondska i minne...
Slutet adderar jag - vänta och tig!
Summa summarum: I blod och i sinne
älskar jag dig!"

"Lekalv, den barnsliga glada,
stundom i ilska jag luggat.
När du i ljus kunnat bada,
skimret med mörker jag skuggat.
Minskade mulen din glädje till noll.
Fröjd subtraheras med groll.
Trevnad på stig
fråndrog jag dig.
Hjälp mig att räkna - var siffra är bitter!
Svartaste nollor att vänta man har...
_ _ _

Nej, under linjen du skriver i glitter:
Kärlek står kvar!"

B Sjöberg:

Fordom, Lesbia, blott för Catullus ville du leva

Fordom, Lesbia, blott för Catullus ville du leva,
hellre få vila i min famn än hos Jupiter själv.
Kär jag hade dig då ej blott med en älskares lystna
åtrå, nej, som en far älskar sin son och sin måg.
Numer känner jag dig. Och om även min lidelse flammar
vildare, äger du nu ringare värde för mig.
"Varför?" frågar du. Jo, när så en kvinna oss kränker,
ökas begärelsens brand, kärleken släcks därutav.

Låt oss, Lesbia, leva, låt oss älska

Låt oss, Lesbia, leva, låt oss älska
och ej akta en enda vitten värdigt
allt vad knarriga gubbar därom glunka.
Solar kunna gå ned och komma åter:
vi, när dagen är slut en gång, den korta,
måste sova en enda natt för evigt.
Giv mig tusende kyssar, sedan hundra,
sedan tusen igen och än ett hundra,
sedan åter ett tusen, sedan hundra.
Sist, när tusenden hopats, låt oss blanda
så dem samman, att summan ej kan nämnas,
och att ingen oss avundsjuk kan skada,
sen om kyssarnas mängd han kunskap vunnit.

Hårlocken

När först jag mötte dig en vår,
så glänste locken i ditt hår
och fladdrade i havets vind,
den rörde fuktig vid din kind.
När du blev min, den smekte tung
min mun, som kysste het och ung,
och sedan gav du den till tröst
en avskedsstund en ödslig höst.

Kamraterna - vart ha de gått?
De skiftade från brunt till grått
och gömdes i ett mörkt kvarter,
ett rum, som ingen öppnar mer.
Men ofördärvad glänser än
den lock, du skänkte åt din vän.
Den skulle åter för en stund
beskugga lätt din pannas rund,
om blott jag bar den till den dörr,
där du välkomnade mig förr.

Drömmar famnas

Det kunde knappast någon annan vara
än du, min käraste, som kom till mig
vid sommarstrand, där jag såg molnen fara
och vågor gå i blåa drev att snara
den säv, som bävade och böjde sig.
Väl är det sant - det var i slummern bara
men kunde knappast någon annan vara
än du, min käraste, som kom till mig.

Du var ej lik en enda av de andra
vid fjärran dörr jag hämtat, yr och bråd,
vid fjärran port att glatt i samspråk vandra
i litet lögnförbund vid månens nåd.

Ej dunstgestalt - en rökbild av förfluten
och halvglömd tid - en syn, som nyckfull var.
Du var en bild, en stark, av sanning gjuten,
med vänskapsdjup i mörka ögonpar.

Min ljusa främling, väntade, som nalkas,
blir du en gren för trötta tankar nu?
Blir du en källa, där en törstig svalkas?
Blir hamn för storm, blir famn för glädje du?
_ _ _

Fast all naturen svingade vid susning
med blad som vändes - flarn i fladderregn,
hon stilla röjde i en ordlös tjusning
i rörlig sommarskuggas gröna hägn.

Och hennes ögon, allvarsamma, klara,
som sågo bindande men blitt på mig,
de tycktes tala: "Bida litet bara,
snart kan jag komma för att stödja dig.

Men nu jag endast i din aning vilar
som vinge vilar på den varma vind.
En verklighet, som brinner, sedan ilar
till dina armar, klar och frisk om kind.

Jag valde Junis tavla för att träda
bland ungdoms sälla syner dig emot.
Min kärlek ville jag till sommar kläda
och blomster sålla vid min käres fot."
_ _ _

Jag sade intet - ord jag ej behövde,
ty tanke utan ord kan tanke nå.
När viken sorlade, när vinden sövde,
två drömmar famnade varandra då.

Vid sommarstrand, där jag såg molnen fara
och vågor gå i blåa drev att snara
den säv, som bävade och böjde sig...
Väl är det sant - det var i slummern bara,
men kunde knappast någon annan vara
än du, min älskade, som kom till mig.

B Sjöberg:

Ur Talet till kvinnan vid nordiska festen i Uppsala 1878

För folkets söner öppnas lärdomsskolan

och för dess döttrar ladugårdens dörr.

När Hans ur kojan går till biskopsstolen

får Greta vackert - mjölka kor som förr.

Ja, ägde hon ett huvud ock den väna

mer ljust och klart än någon landets son -

på enkla pall´n med stävan mellan knäna,

se där dess plats i ärans Panteon.

Hon föddes ju att verka i det lilla,

att härska under Hymens milda bloss

i hemmets värld, den solbeglänsta, stilla,

vid sidan av en man - som slåss.

Först krossad under levnadshjulets ekrar

för henne öppnas skall en utsikt fri,

ty efter vad trovärdigt folk försäkrar

kan hon bli salig lika väl som vi.

 

Det stora Förfärliga

Förr kröp var besinningsfull nordisk man
och gömde sig nederst i diket:
"Han kommer, der grosse schwarze Mann,
det Förfärliga Tyska Riket!"

Nu huttrar samme nordiske man
och ränner mangrant ur huse:
"Raskt rädde sig, vem sig rädda kan,
för Ententens Förfärlige Buse!"

På smulorna, som dem den Store beskär,
som på nådegåvor de tugga -
ty det enda Förfärliga var och är
deras egen feghets Skugga.

O Hansson:

Vineta

Jag stannade studsande, frågande,
och vände blicken mot Skåne och Ven;
där kom genom rymden ett sken,
ett löpande, tändande,
vitt och bländande,
ett hörbart lågande,
ett flammande sus...
och dock var allting blott en grådags bleka ljus
och Sundets vardagsbrus.

Jag stod där lyssnande, spanande;
där gick genom rymden ett tonande glam,
som sökte mig, ville med makt till mig fram...
Jag stod där spejande, anande...
Med skuggor och ljusningar
i blågrått blekaste
skiftningar ilande
tusen små krusningar,
de aldrig vilande,
flämta och fladdra,
pluddra och pladdra,
gnola i vekaste
böljeslag...
en vårligt ljum och stilla januaridag.

Och ljusglansen steg och sorlet med den
på skymmande synrand i öster,
blev ögon, gestalter och anleten
och många människors röster,
en enda strålande gillessal
med visor och tal och klang av pokal,
ögon jag sett i, det var en gång,
och händer jag tryckte för längesen,
som räckas mig, glänsa i minnets sken,
slå över åren sin gyllene spång...

Och det brusar som full orkester,
och det är dock blott ekande rester,
ett skimrande fata morgana
vid en krökning av livets bana.

Ty glammande sal av glans och gull,
som tändes, väckt ur sin långa blund,
den ståndar därnere inunder mull,
den ståndar därnere på havsens grund,
såsom staden som sjunkit sen många år
och med torn och tinnar i djupet står.

Ty glansen är blott irrblossets sken,
och dansen går av de dödas ben,
och sorlet är osäll anda som kved,
när häxan på sitt kvastskaft red
över gravens, dödens och minnets sten.

O Hansson:

Slöjan

En riddare med pomp och ståt
drog ut på glad erövrarstråt
vid smattrande fanfarers låt.

I hjälmen hängde, hoppfullt grön,
en slöja, som han fått i lön,
emedan han var ung och skön.

"Tag slöjan", hade borgfrun sagt,
"och låt den fladdra kring var trakt,
som du till mina länder lagt."

Och riddarn såg mot fönstret opp,
där borgfruns leende gav hopp.
Han satte hästen i galopp

och red i mörka skogen in.
Där smögo män i dräkt av skinn
med själ av onda planer stinn.

De smögo från ett bakhåll fram,
och fastän riddarn reste kam,
låg snart han spak i vägens damm.

Han plundrades, till dess han var
fullkomligt naken, stackars karl.
Blott slöjan lät man ligga kvar.

Som känt har nöden ingen lag.
Han svepte slöjan några slag
kring sina frysande behag.

"Ty", hade härskarinnan sagt,
"låt slöjan fladdra kring var trakt,
som du till mina länder lagt."

Utbyte

När sol och grönska är borta
och allting är kalt och grått,
man bygger i dagar korta
av minnen ett spindelvävsslott.

När tron på lyckan är borta
och man är till att leva för feg,
man plöjer i dagar korta
på diktens magra teg.

O Hansson:

Garvare Kleons söner

Den grenar sig, jättepolypen,

i under- och överklasser.
Den fasetteras i massor,
garvare-Kleons-typen.
Han allestäds kommer till syne
med valfiskens åbäkliga böle
och grymtning ur svinets tryne,
den odödliga brackan och knölen,
som rörde tungan och benen
på Aristofanesscenen.

De kräla på alla asfalter
och knuffas på huvudgator,
och i alla tidningars spalter
du hör dem skratta som skator -
garvare Kleons söner,
som pocka på högre löner,
ej för svältande massor,
men för sig i verk och banker
för att slippa andra tankar
än att rota med trynet i kassor
och sitta med valfiskbålen
fast i ministerstolen.

Som alla tyranners såta
och säkra vänner de ståta,
där de ömsevis skälla och gråta,
av smekning och vinning kåta -
garvare Kleons inepta
och senkomna puckeladepter,
valfiskbukiga skuggor
av brunstigt grymtande suggor.

Sen folken fått vad de tarvat
och alla han flått och garvat,
sist själv vill han sitta på tronen
med all den tyranniska donen
och gumpen på pengapåsen -
garvare Kleons apa -
vill sitta där däst och rapa
ur den hårtspända valfiskbuken
till taffelrester på duken
och skåda med smågrymt neder
på folken, som stå uti leder
längs krubbor och tråg i båsen.

O Hansson:

Uppåt...!

I min ungdom det gällde att kliva
för Nordens bonde och bliva
en borgers- och tjänsteman,
allt efter den stolta parollen:
att fånen går upp mot stollen
och att en är så god som en ann´.

På bönhus och folkhögskola
jag hörde dem prata och gnola;
och med tveksam undran jag såg -
i festvagn och gumpakärra,
på kronhingst och avlagd märra -
ett ändlöst bondetåg.

Det slöt sig på kungaborgen,
när de slumpat på judetorgen
reststumpen av sitt vett
och fyllt den tomma buken
med avfall från sockerbruken
och aktiebolagsfett...

- - -

Nu ser proletären jag kliva
i anletets svett för att bliva
en borgers- och tjänsteman -
efter samma glada parollen:
att fånen går upp mot stollen
och att en är så god som som en ann´.

Jag ser dem i solen från ovan
matsmälta nådegåvan,
som förstulet i bakfickan gled
på hövding som bäst förstått trumma
i bakhåll de enfaldigt dumma -
på borgers- och tjänstemanssed.

Kring gyllene kalven går dansen,
och nätt mellan benen sticks svansen,
när hederlig lösen klang -
hej hopp, hela upprorshären,
när prinsessan ungproletären
och kungen hans syster svang!

O Hansson:

Framåt!

Vad den ene vill, vad den andre är,
vad den tredje tänker och tror -
likgiltigt, blott deras samlade här
i siffror är möjligast stor!

Vad den ene är, vad den andre vill,
den ensamma tanken och tron -
nonsens! De tarva blott samma drill
av samma kommandoton!

Om så eller så, om här eller där -
blott samlad organisation
mot uppstudsigt Vill, mot förmätet Är,
mot den frivuxna tanken och tron!

Ej mer barbarisk knektadrill,
men politisk organisation -
mot enstörings Är och enstörings Vill
och all annan upprorston!

Om kroppen är lång, om kroppen är kort,
tilltagen i stort eller smått:
anden skall vara av samma sort
och av lika undermått!

Ty hövdingens ande allena är stor -
med vissheten av axiom! -
om ock därinne i skumrasket bor
blott en ondskefullt grinande gnom.

O Hansson:

Jag har räknat tiden i kvarter

Jag har räknat tiden i kvarter

och ändå vet jag inte vad svart är.

På färger har jag stirrat mig blind.
Det enda som är grönt är min kind.

Men sedan är allt rött, gult och gredelint,
och det som lyser starkt är så fint...

Bakom mina slutna ögonlock
dansar rasande en bock.

Han har horn. Han har svans.
Och han dansar en vidrig dans.

Skall han bräka? Han skäller!
Och hans vita fradga dräller...

Han lyfter starka, hårda klövar
och blåa ängens små blommor han berövar

deras ljuvaste honung och sötaste doft
och mal deras kalkar till stoft.

Men när jag öppnar ögonen
är jag gudilov här igen.

Violinen sjunger sakta.
Jag vill sätta mig att vakta

mina sköna sommarblommors flock
för den rasande bock...

A von Krusenstjerna:

Politisk marknadsdag

Buller och bång
kring flaggor på stång.

Sången så lång
som meningen trång.

Låtar ur lungor -
krumsprång med tungor.

Stora åthävor
av stinna krävor.

Slick-karameller
och åkkaruseller.

Svindelgungor
till applåder av klungor.

Pajasminer
till dans på linor.

Bravo från baken
för partisaken.

Längs hela raden
maskeraden.

Djupast inne
trälasinne.

O Hansson:

Flyttningen

Biskop i Växjö alltså, i den stad där min fader studerat, 
stammar från Tegnaby hän, heter Tegnér därutav.
Saxos klassiska stad skall jag övergiva, där länge
tre gånger nio år lycklig jag levat och nöjd.
Där har min ungdom gått och det bästa av mandomsåren,
där har jag diktat och drömt, där har jag levat och lärt.
Grekernas heliga sång har jag tytt för unga Hellener,
Volas profetiska ord har jag begrundat för mig.
Här har min själ sitt fädernesland. Fastvuxen är här hon,
Lundagård, vid ditt valv, buret av pelarestam.
O hur ofta jag satt din grönskande krona utöver
lockiga hår, och hur skön syntes då blånande natt.
Ynglingen svärmade där, och mannen har diktat därunder.
Frithiof blev diktad däri, Gerda begynt om ej mer.
Här är jag bildad till vad jag blivit. Fädernesland var 
du för mitt hjärta. Farväl, herrliga skuggor, farväl! 

Välven ofta Er grönskande krans kring klarare huven, 
ljusare, bättre än mitt, gömmen i barken mitt namn.
Namn som Norbergs likväl och Fremlings och Lundblads förglömmas
icke så länge ett strå grönskar på Lundagård än,
icke så länge ett bröst därinom klappar för Hellas
eller för Tullii språk eller Virgilii sång.
Eller också för Morgonens land, som rodnar i Öster 
fjärran med glödande moln, himmelens rosor i skyn.
Lidbecks namn, fast ej så berömt som deras, må även 
höras bland deras som väl ment mig, och bildat och lärt.
Länge det lever i minnet för mig, om icke för andra.
Helena lever också, Sina förbleknar ej där.

— Biskop i Växjö alltså, ej Biskop på hedna Parnassus!
Passar väl Skalden därtill? frågar jag tvekande själv.
Är jag som knappast en Präst, och skall bliva anförarn för Präster,
knappast en Herde, och skall bliva en Herde för hjord
hundrafaldig, hur passar sig det för hedna poeten?
Hedning är jag och blir, Febus var odöpt, han själv.
Är jag icke hans son, Bastard åtminstone är jag.
Andra Gudar jag lärt än den Treenige Gud.

Varföre tveka ändå? Tacknämlig för Gudi i all land
(läses i Bibeln likväl) är och förbliver en var,
endast det rätta han vill och vågar. Det Sköna väl också,
höra de två ej ihop, kunna de söndras engång?
Var min fader ej präst, och en utmärkt? Dundrade han ej, 
åskan från Sinai lik, när hans Församling var när?
Ty när han drog träbyxorna på (så han nämnde predikstoln)
väldigt predikade han, skogarnes höge Wallin.
Blixtar strödde han kring, de bröto ur djupet av hjärtat, 
som om Esaias du hört, hete Esaias som jag.
Blommor strödde han ock som liljor i Saron, och döpte
fjärran i Jordans flod, taggar dock suto därpå.
Ty han älskade skämt, lik Martin Lutherus, och glädje,
kvinnor och sång till sitt vin. Brås icke sonen på far?
Rörd jag lyddes ändå på hans ord, helst när han förtalte
sagan om oskuld och fall, sagan om Eden och frukt, 
skapelsens djupa myster, Försoningens hemlighet, eller
vad som är nyckeln därtill, kärlek och nåd hos Guds son.
Var ej mänskones son tillika Guds son, och varföre 
finner orimligt du det som dock för hjärtat är klart?
Skapande kraft, och helgande kraft och försonande kärlek,
anade Plato ej dem, Skalden i prosa, alltren? 
Le i ditt innersta opp. — Är Tänkandets väsen ej trefalt?
Andas de helige Tre icke i allt som är till?
Kärlekens hemlighet är den ej diktens hemlighet även,
outgrundlig som den, är Religionen ej sång?
Är en poet ej profet, ej profet i tanka och handling,
i uppoffring och mod, mod till att leva och dö
för vad han anser för rätt och bör våga, för skönt han vill bilda,
stamma ej bägge två utur det djupaste bröst?
Prisas bägge ej högt, men försmädas, förföljas och blöda,
ej på ett kors utav träd, men på en jord som de lyst?
Fader, förlåt dem du, ty de veta ej vad de göra,
ha de förnummit ditt ord, icke förstodo de det.
Dålig är Grekiskan där. Likmycket, meningen är dock
högpoétisk och djup. Känner ditt hjärta ej det?

Alltså, mitt Skåne, farväl! Farväl I vänner som följen
Sångarn till vägs, o farväl! Unga I ären ännu.
Årligt jag lärde Er förr vad jag själv av Hellenerna lärde,
vården den gnistan alltjämt, tagen den med Er i grav.

Lunda, farväl! Ack, hos dig har jag levat närmre Europa,
närmre till solen, farväl! aldrig förgäter jag dig.
Aldrig din Helgonahöjd, sångkullen där heliga minnen,
Absalon, Saxo och Finn, Gerda och Waldemar Kung
ännu sova i lugn som tonerna sova i harpan,
innan de väckas till liv, en gång jag väcker dem väl.

— Spändes så hästarnas kraft för den tungt hänrullande vagnen,
lastad med böcker och barn, kvinnor och bohag och kärl.
Vändes så ryggen åt Lundagård, och färdades norrut,
sol gick neder förrän härberget nåddes av oss.
Över bördiga fält, nygrönskande dalar och bäckar,
lösta ur isband nyss, vaggade resan sin gång.
Kommo till Getternas bäck, Aegopotamos, gränsen mot Småland,
sågo Linnés Stenbrohult, sågo hans minne — i träd.

Äntligen låg där för mig S. Sigfrids stad, varest Wallquist 
verkat i skönare dar. Nu är där ingen som styr.
Mötte med vänskap mig där Högvördige Domkapitlet, 
lämnade böcker och brev jämte Kapitlets signet.
Trenne huvuden synas däri. Säg huru, Herr Domprost, 
ett är oss nog. Jag vill ej dela med någon en dag.
Domprost, gammal och grå, ej syntes mig tycka om frågan,
sade betydelsen dock, tolkade sagan fullväl,
talte om Unaman, Vi- och Sunaman, talte om alla
fordna Martyrer som följt Sigfrid till bergen i Nord.
En gång hade han rest ur Värend sin kos, för att döpa
Olof Skötkonung (som kung bars han i skötet ännu).
Se, då reste sig Hedningar opp och slogo de Kristne, 
arma Martyrer, till döds. Unaman var ibland dem, 
jämte Bröderna två, men de spökade ständigt på vägen.
Blödande huvuden tre stodo på böljan alltjämt,
stodo och nickade där, en skräck för åskådarna,
och i Kapitlets sigill stå de och nicka ännu.

— Utanför staden där ligger bland berg den grönskande Tuvan,
nere vid skvalpande sjö, mitt i en dunge av björk.
Allting är vänligt, fast armt och smått i mitt trevliga Småland.
Därav har landet sitt namn. Vad som är smått, kan bli stort.
Wallquists salar ej öppnades än, de vida i trädslott,
mäktiga minnen ännu, väldiga gå där igen.
Alltså vi drogo förbi, och bodde för hyra på Tuvan,
fridens och trevnadens hem, lyckliga voro vi där.
Ligger där gent över sjön och blånar i ljusnande vårnatt
tornet på Helgonens valv, kransat av stjärnornas ring. 
Klockorna dåna därfrån som anderöster från himlen.
Trasten från Värmland var med. O hur han slog ur sin fur!
Ungdomen kom på besök ditut, och den yngsta av alla, 
Sångmön, saknades ej. Aldrig föråldras den mön.

Detta är kvädet, det första hon lärt mig i skuggan av björken.
Ofta hon komme ännu, gläde sin längtande vän.

E Tegnér:

Mig, som i dagens heta id

Mig, som i dagens heta id
vid varje klockslag var för sen,
bered nu vila, skymning utan tid,
och natt, vars visartavla är så ren,
så utan timtal, som din rymd är vid.

Till skuggan av en verklighet

Du är en av mina drömmar -

väl om ingen väcker mig! -
ett av mina vackra ljus,
att ej mörker täcker mig.
Kämpe du för bleka mål,
is och glas och vässat stål! -
Klara dagen
vet jag knappt om drömmen tål.

Det är tröst i drömmens dofter,
svala, knappast märkliga.
Ändå ville jag ge bort dem
för det jordiskt verkliga.
Kära vackra händers värma...
Jag vill älska, inte svärma.
Livets mognad
orkar drömmen aldrig härma.

K Boye:

Mannen utan nåd

Öknen har vida riken av sand
och sällsamma källor,
döda städer och levande löv,
och ljus för en anakoret.
Där har han rest sitt läger,
sitt lätta torftiga tält -
trappist i vetenskapen,
en andens asket.

Sin ärekära sårbarhet
som hinder han spränger i striden,
hänsynslös, när det gäller, och kall
för vissling, skratt och applåd.
Omänsklig tycks han.
Som nordan isar hans patos.
Han kämpar tankens skrämmande kamp,
mannen utan nåd.

K Boye:

Lunda farväl

Lunda farväl! Ack, hos dig har jag levat närmre Europa!
närmre till solen, farväl! aldrig förgäter jag dig.