Vi människor

Vi som mötas några korta stunder,

barn av samma jord och samma under,

på vår levnads stormomslutna näs!

Skulle kärlekslöst vi gå och kalla?

Samma ensamhet oss väntar alla,

samma sorgsna sus på gravens gräs.

Hur snabbt bli människornas kinder heta

Hur lätt bli mäniskornas kinder heta!

De döma snabba, fast de litet veta,

de många rösterna, som hjärtan mäta.

Men i vart hjärta finns en dörr med lås,

ett hemligt rum, vars nyckel ingen finner,

och oljan, vilken i dess lampor brinner,

är hemligheter som med oss förgås.

I nyckelhålets strimma på vår väg

vi röra oss och vakna upp och somna.

Hon leder oss, och långt i fjärran komna

den strimman lyser våra sista steg.

V v Heidenstam:

Vid Orgel-Concerten uti Mariae kyrka 1786

Abbé Vogler, när du rör
orgelverkets guda-dunder,
örat med förvirring hör
skrålet ur Tatarens grunder;
svalgets stormar, sprak och brand,
hisnad, jämmer, ångst och fasa
i de vreda toner rasa,
som framrusa ur din hand.

Men vid dina milda slag,
när du saligheten målar,
evighetens klara dag
förs på morgonrodnans strålar
under himla-rösters ljud;
ögat vattnas, känslan lider,
bröstet suckar, blodet strider,
hjärtat fröjdar sig i Gud.

C M Bellman:

Glädje, du är gudaflamman

Glädje, du är gudaflamman,

himladotter skön och klar!
Eld och lågor vi tillsammans
når din boning underbar.
Öster, väster, norr och söder
samlar din förtrollning här.
Alla blir vi systrar, bröder
när din mjuka vinge bär.

Se även Vi hör hemma i Europa

F Schiller:

I Juda städer

Hur präktigt leva vi i Juda städer!
Vi gå med tänkespråk på våra kläder
och långa, sköna börsar i vår hand.
Vi hava rivit våra fäders hyddor
och byggt oss cederhus, och Sabas kryddor
och Cyperns druvor mogna för vår tand.
Vår levnads alla timmar flyga lama
som feta duvor, makliga och tama,
med fridens kutter fyllande vårt land.

Hur har min ande längtat innerligen
till starka vingars rymd, till örnestigen
från detta lyckliga Jerusalem!
Här går oss allt så kräsligt väl i händer;
i Kedars byar hungra mina fränder,
och öknens vindar kalla mig: kom hem!
Här hotar dom; låg jag en stormnatt vaken,
förnam jag suset av den stora draken,
som sprutar hämndens eld och svavelslem.

Jag vill stå upp och gjorda mina länder
och utspy vinet mellan mina tänder,
till floden trängtande som törstig hjort;
och jag vill vika bort i aftontöcknen
till leoparders berg, till lejonöknen,
där livet väntar farligt, armt och stort.
Stå hastigt upp, var som en hind, min kära!
Ett nytt och väldigt rike är oss nära,
en sällsam stjärna brinner vid dess port.

Vi skynda bort på ångestheta sulor,
vi söka skydd i skrevor och i kulor,
vi fly, tills ingen våra tillhåll vet.
Det står en döpare vid fjärran källa
med hotfull blick och hår som dunkla välla,
en stor och sträng och straffande profet.
Vildhonung doftar ur de kärva orden,
och torra grenar resa sig från jorden
utur ditt botdop, kärva ensamhet!

E A Karlfeldt:

Dina ögon äro eldar

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr´n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.

Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna.
Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår.
Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna,
i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår.

Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna;
stormens glädje genomströmmar vårt banér av blod och gull -
tills det lugnar och jag ser i skymning dina steg försvinna,
du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.

Livet och döden

När Livet den sista oktober fick
sin kappsäck fylld med renetter
och satt på tåget, som söder gick,
den svartaste natt bland nätter,
då hände, att väckt av visslans ton,
med filt och lösta stövletter
hon häpen störtade upp i tron
på vagnombyte och tog sina don
och tappade sina biljetter
- och steg av vid orätt station.

Det var vid en ruskig schweizerby,
och regnet tog till med natten.
Hon stod på perrongen med vått paraply
och näsduken knuten om hatten.

Men Livet var flicka att kunna
få byhusvärden ur sin blund.
Hon drog portmonnän ur sitt kjortelsprund
och slog sig ned som en gammal kund
i länstoln vid krögarens tunna.
Hon drack och skröt och dansade om
med ortens långe gendarm som kom.

Det murkna golvet rök av damm.
Då kröp ur mörkret under bordet
i multna lunor Döden fram.
Förtörnad tog Livet ordet.

"Vad nu? Ser jag ut att tåla
en trasklädd fru vid mitt bord?
Aha! du är blind. Din ögonhåla
är utan blick och full av jord.
Du, evighetens drottning, du lider av täring...
Du är mager och tunn... Säg! Vill du ett rus?
Du kommer i mitt hus
så krokig och ful som en käring."

Då svarade Döden och hostade hest:
"Min syster, min syster, har du aldrig läst
i ditt väldiga bokförråd,
hur god jag är, hur full av nåd?
Ack, lägg din av solen brända
och bruna hand, vars ådra slår,
på mitt trötta huvuds vita hår
och välsigna mig, där du står,
för en enda gång, en enda!"

Då rynkade Livet pannan strängt
med korsade armar och hakan sänkt.
"Min fru, med min gunst begåvar
jag mer än en, som jag ser på min färd;
men den, blott den är välsignelse värd,
som håller det goda han lovar."

Då svarade Döden, som redan höll
på låset: "Min vän, har du rätt,
då komma vi båda på ett."

Så gick hon bort genom snön som föll.

Hemmet

Jag längtar hem till skogen.
Där finns en stig i gräset.
Där står ett hus på näset.
Var plockas under träden
så stora rosenhäger,
var vaggar blåsten säden
med sådant sus som hemma?
Var bäddas så mitt läger
vid aftonklockans stämma?

Var leva mina minnen?
Var leva mina döde?
Var lever jag i njugga
och långa år, som väva
av gråa garn mitt öde?
Jag lever som en skugga
där mina minnen leva.
Träd huset ej för nära,
fast portarna stå låsta,
fast deras trappsteg bära
av alla sammanblåsta
och torra löv en matta.
Låt andra röster skratta,
låt nya flöden skumma
i brons förvuxna dike
och bär mig till de stumma.
Jag sitter dock därinne
vid fönstret, själv ett minne.
Där är mitt kungarike.

Säg aldrig att de gamla,
när de sitt öga sluta,
att de, vi övergiva,
att de, som vi förskjuta,
snart doft och färg förlora
likt blommorna och gräsen,
att vi ur hjärtat riva
ett namn, som från din ruta
ett gammalt damm du blankar.
De resa sig så stora
som höga andeväsen.
De överskygga jorden
och alla dina tankar,
som, hur din lott är vorden,
var natt till hemmet vända
likt svalorna till nästet.
Ett hem! Det är det fästet,
vi rest med murar trygga
- vår egen värld - den enda
vi mitt i världen bygga.

Vi otacksamma

Otacksamma mot allt
skåda vi livet kallt
redan med ungdomens öga.
Allt som är ljuvast och störst
skattas för stunden så föga,
vinner som minne sitt värde först.

Dagarna synas grå.
Först när de unga stå,
böjda av ålderns börda,
framför sin väntande bår,
prisa med saknad de rörda
korta livets försvunna år.

I brasans dagrar

Lägg mera eld på brasan; utanföre
hörs stormens dån i denna vinterkväll.
Drag någon smula uti spjällets snöre,
att varmare det blir, så är du snäll.
Nu ramlar det i brasan, gnistor fara -
ett regn som av granater i en strid,
men det är striden i vår kaklugn bara,
en strid som ökar våra hjärtans frid.

Men eldens sken det når ej bort till hörnen
utav vårt rum, där svarta skuggor stå.
En tycks sig huka ned, den liknar björnen
som lyfter svarta ramar i en vrå.
En annan dallrar som den händer bure,
högt i förtvivlan, var det på ett slott
det bleve spöket utav Malin Sture
som sökte oss, sen klockans tolvslag gått.

Men på gardinen syns en väldig skugga
utav ett väldigt huvud, vilket bär
en hårkorg stor, den jättehänder lugga.
O, det mitt eget hår, du älskling, är,
du virar kring ditt finger, mens vi viska
om livet nu och "efter dettas" liv,
min lugg så gul som burens gyllne siska.
Det är för dig ett kärligt tidsfördriv.

Nu skjuter björkvedsträdet än en salva,
ett kolnat träd far ned med låga blå
och lyser dig, när du mig räcker halva
din apelsin med smala fingrar små.
Ännu ett paff längst bakom brasans galler,
och allting rasar ned i en ruin.
Så blir det kolsvart, när mitt huvud faller
emot din barm så ung, så blyg och fin.

Så helt är mörkret, bara som ett öga
av något öknens vilddjur lyser rött
bland kolens högar. "Har det slutat snöga"
du frågar sakta, vilset och förstrött.
Men stormen svarar med ett kast, i vreden
mot fönstret slår den fladdrande sin hamn.
Jag är så glad, att det tog slut på veden.
Ljuvt i din famn det är, i mörkrets famn.

B Sjöberg:

Vårt land

 

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,

ljud högt, o dyra ord!

Ej lyfts en höjd mot himlens rand,

ej sänks en dal, ej sköljs en strand,

mer älskad än vår bygd i nord,

än våra fäders jord.

Vårt land är fattigt, skall så bli

för den, som guld begär,

en främling far oss stolt förbi,

men detta landet älska vi,

för oss med moar, fjäll och skär

ett guldland dock det är.

Vi älska våra strömmars brus

och våra bäckars språng,

den mörka skogens dystra sus,

vår stjärnenatt, vårt sommarljus,

allt, allt, vad här som syn, som sång

vårt hjärta rört en gång.

Här striddes våra fäders strid

med tanke, svärd och plog,

här, här, i klar som mulen tid,

med lycka hård, med lycka blid,

det finska folkets hjärta slog,

här bars, vad det fördrog.

Vem täljde väl de striders tal,

som detta folk bestod,

då kriget röt från dal till dal,

då frosten kom med hungerns kval,

vem mätte allt dess spillda blod

och allt dess tålamod?

Och det var här, det blodet flöt,

ja, här för oss det var,

och det var här, sin fröjd det njöt,

och det var här, sin suck det göt,

det folk, som våra bördor bar

långt före våra dar.

Här är oss ljuvt, här är oss gott,

här är oss allt beskärt;

hur ödet kastar än vår lott,

ett land, ett fosterland vi fått,

vad finns på jorden mera värt

att hållas dyrt och kärt?

Och här och här är detta land,

vårt öga ser det här;

vi kunna sträcka ut vår hand

och visa glatt på sjö och strand

och säga: se det landet där,

vårt fosterland det är!

Och fördes vi att bo i glans

bland guldmoln i det blå,

och blev vårt liv en stjärnedans,

där tår ej göts, där suck ej fanns,

till detta arma land ändå

vår längtan skulle stå.

O land, du tusen sjöars land,

där sång och trohet byggt,

där livets hav oss gett en strand,

vår forntids land, vår framtids land,

var för din fattigdom ej skyggt,

var fritt, var glatt, var tryggt!

Din blomning, sluten än i knopp,

skall mogna ur sitt tvång;

se, ur vår kärlek skall gå opp

ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,

och högre klinga skall en gång

vår fosterländska sång.

J L Runeberg:

Vem kan längre hålla vakt

Vem kan längre hålla vakt

emot allt som stormar.

Låt oss hålla husandakt,

medan världen gormar.

Världen har en farlig makt,

den vill slå ihjäl en.

Låt oss hålla husandakt,

ty det lugnar själen.

Än är jag från världen fri,

ack, men huru länge.

Käre Herre, statt mig bi

mot dess fiskafänge.

Än är jag ej köttsens träl,

fast jag förnummit lustan.

Herre Jesu, hjälp min själ

och för kampen rusta´n.

Mänskofruktan hyser jag.

Hjälp mig, käre Herre!

Hjälp mig både natt och dag,

att det ej blir värre!

Är jag till förtvivlan bragt,

är jag trött till döden,

låt oss hålla husandakt,

ty det lindrar nöden.

H Löwenhielm:

Jag

 

Jag är främmande i detta land,

som ligger djupt under det tryckande havet,

solen blickar in med ringlande strålar

och luften flyter mellan mina händer.

Man sade mig att jag är född i fångenskap -

här är intet ansikte som vore mig bekant.
Var jag en sten, den man kastat hit på bottnen?

Var jag en frukt, som var för tung för sin gren?

Här ligger jag på lur vid det susande trädets fot,

hur skall jag komma uppför de hala stammarna?

Däruppe mötas de raglande kronorna,

där vill jag sitta och speja ut

efter röken ur mitt hemlands skorstenar.

E Södergran:

Månen

Vad allting som är dött är underbart

och outsägligt:

ett dött blad och en död människa

och månens skiva.

Och alla blommor veta en hemlighet

och skogen den bevarar,

det är att månens kretsgång kring vår jord

är dödens bana.

Och månen spinner sin underbara väv,

den blommor älska,

och månen spinner sitt sagolika nät

kring allt som lever.

Och månens skära mejar blommor av

i senhöstnätter,

och alla blommor vänta på månens kyss

i ändlös längtan.

Och nu var det natt

Och nu var det natt över åsar och myrar

och månen stod halv över huset vid bron.

Små stjärnor de blänkte som vänliga fyrar

i blå havet under den konungens tron,

som sänder oss kärlek och drömmar och vårar

och längtan och svek och förlösande gråt

och ger oss den lusten, som gör oss till dårar,

högt hyllad, besjungen och fylld av försåt.

D Andersson:

Dagen svalnar...

I.

Dagen svalnar mot kvällen...

Drick värmen ur min hand,

min hand har samma blod som våren.

Tag min hand, tag min vita arm,

tag mina smala axlars längtan...

Det vore underligt att känna,

en enda natt, en natt som denna,

ditt tunga huvud mot mitt bröst.

II.

Du kastade din kärleks röda ros

i mitt vita sköte -

jag håller fast i mina heta händer

din kärleks röda ros som vissnar snart...

O du härskare med kalla ögon,

jag tar emot den krona du räcker mig,

som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta...

III.

Jag såg min herre för första gången i dag,

darrande kände jag genast igenom honom.

Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm.

Var är mitt klingande jungfruskratt,

min kvinnofrihet med högburet huvud?

Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp,

nu hör jag verklighetens hårda klang

mot mina sköra, sköra drömmar.

IV.

Du sökte en blomma

och fann en frukt.

Du sökte en källa

och fann ett hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ -

du är besviken.

 

E Södergran:

Högt bland Saarijärvis moar

Högt bland Saarijärvis moar bodde
bonden Pavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men av Herren väntade han växten.
Och han bodde där med barn och maka,
åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
grävde diken, plöjde opp och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
och av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Pavos maka slet sitt hår och sade:
"Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe,
tagom staven! Gud har oss förskjutit;
svårt är tigga, men att svälta värre."
Pavo tog sin hustrus hand och sade:
"Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
jag skall gräva dubbelt flera diken,
men av Herren vill jag vänta växten."
Hustrun lade hälften bark i brödet,
gubben grävde dubbelt flera diken,
sålde fåren, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Pavos maka slog sitt bröst och sade:
"Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe,
låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit!
Svår är döden, men att leva värre."
Pavo tog sin hustrus hand och sade:
"Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
jag vill gräva dubbelt större diken,
men av Herren vill jag vänta växten."
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
gubben grävde dubbelt större diken,
sålde korna, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men dmed den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs intet ned av axen;
hösten kom, och kölden, långt från åkern,
lät den stå i guld och vänta skördarn.
Då föll Pavo på sitt knä och sade:
"Herren prövar blott, han ej förskjuter."
Och hans maka föll på knä och sade:
"Herren prövar blott, han ej förskjuter."
Men med glädje sade hon till gubben:
"Pavo, Pavo, tag med fröjd till skäran;
nu är tid att leva glada dagar,
nu är tid att kasta barken undan
och att baka bröd av råg allena."
Pavo tog sin hustrus hand och sade:
"Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter;
blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker."

Johan Ludvig Runeberg:

Gossen hann till femton år

Gossen hann till femton år - och trodde
ej ännu, att kärlek fanns i världen,
och han levde fem år till - och trodde
ej ändå, att kärlek fanns i världen.
Kom så oförtänkt en bildskön flicka,
som på några timmar honom lärde,
vad han under tjugu år ej fattat.

Först gå bäckens första bubblor sönder

Först gå bäckens första bubblor sönder,
först förvissna vårens första blommor;
men din första kärlek, unga hjärta,
överlever länge varje annan.

Morgonen

Solen några purpurdroppar
ren på österns skyar stänkt,
och på buskar, blad och knoppar
daggens pärleskur sig sänkt.

Skogens alla fåglar svinga
jublande från topp till topp,
tusen glädjeljud förklinga,
tusen stämmas åter opp.

Fjärden krusas, böljan randas,
lunden rörs av fläkt på fläkt,
liv och blomsterdofter blandas
i varenda andedräkt.

Ängel från det fjärran höga,
varje väsens blida vän,
gryning, har ett mulnat öga
mött din ljusa anblick än?

Skingrad är bekymrens dimma,
tankens dystra moln förgått;
dagen i sin barndomstimma
älskar barndomskänslor blott.

Ingen lider, ingen saknar;
allt är glädje, frid och hopp.
Med naturens morgon vaknar
varje hjärtas morgon opp.

Grumla icke flickans själ

Flickan satt vid bäckens strand, 

tvådde sina fötter där; 

sjöng en fågel ovanför: 

"Flicka, grumla bäcken ej, 

himlen syns ej mer i den!" 

Flickan slog sitt öga opp, 

talade med tårad blick: 

"Sörj ej över bäcken, du, 

bäcken klarnar snart igen. 

När du såg mig stå en gång 

vid en ynglings sida här, 

du till honom tala bort: 

Grumla icke flickans själ, 

aldrig skall den klarna sen, 

aldrig spegla himlen mer!"

Vårkänning

Jag vet var spindlarna spänna

i vassen nät över vattnet,
var den skummaste dagningen dallrar
i den blommande ljungens skogar.
Jag har räknat bäckarnas dammar
av korslagda, nerblåsta grenar,
från kärrlandets mörkgula björkar -
jag har sett var de unga uttrarna
gå att jaga i grumliga vågor
under lösa, gungande tuvor
och gula, vaggande land.
Jag har känt det dunklaste dunkla,
som lever och njuter och lider
under gräsens flätade täcke,
som kravlar och krälar och kryper
och fångar och dödar och äter
och avlar och dör för att leva
pånyttfött i kommande tider...
Jag vet alla vägar för vattnet
där de nyfödda bäckarna mumla,
under mossornas multnade skogar,
under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.

*

Det visslar en bondtrygg stare,
det skymtar en räv över mon,
det hoppar en jagad hare -
jag trampar en mask med skon.
Jag blev väckt av liv som larmar -
jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom,
är jag rusig av vårens yra,
där jag går i min fattigdom.

D Andersson:

Näcken

   

Kvällens gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta Näcken
gigan rör i silverbäcken.

Liten pilt bland strandens pilar
i violens ånga vilar,
klangen hör från källans vatten,
ropar i den stilla natten:

"Arma Gubbe! varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
skall Guds barn dock aldrig bliva!

Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
ljusets Änglar i det höga -
aldrig skådar dem ditt öga."

Tårar Gubbens anlet skölja,
ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig Näcken
spelar mer i silverbäcken.

Blott Sverge svenska krusbär har

Vem är väl den på jordens vida rymd, som njutit smaken 

av krusbär och av stora, söta, röda stickelbär,
och som härvid ej ropar ut: jag aldrig smakat maken!
Mot det en skeppslast dumma apelsiner intet är.
Själv pomeranser
jag föga anser.
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet allihopa.
Men Skandinavien - det är alladar!
Blott Sverge svenska krusbär har.

C J L Almqvist:

Kalsonger och byxor

Vad än man hava må emot Kalsonger, 

så äro dock onekligt Byxor bra. 

De första måste tvättas tusen, tusen, tusen gånger: 

de andra kan man alltid svarta ha.

C J L Almqvist: