Granen vid din moders hydda

"Var än du fjärran är, så lyss till suset

av granen, skuggande din moders hydda!"
Du helga träd, du alltid sommarprydda,
som stiger himmelssträvande ur gruset,

jag hörde dina ord. Av hjärtat tydda,
de ryckt mig ur det vilda levnadsruset
tillbaka hit till tysta fadershuet -
mer tyst än förr: dess åbor äro flydda.

Här vill jag nu vid enslig härd mig sätta
och lyssna, när utur min barndomssaga
du viskar ljuva bilder i mitt minne.

Men är det vinden, som förskyller detta?
Jag hör den gamla granen endast klaga
och hör dess klagans eko i mitt sinne.


V Rydberg: