tårfyllt öga skönjer fjärran ännu patriarkens tjäll.
Arma moder! Tungt var slaget, bittert var ditt hjärtas
rön!
Skall ditt barn förgås i öknen, och du själv, än ung
och skön?
Solen glöder, marken bränner under trött och sårad fot,
gränslös ligger ödemarken, tom och vild och full av hot.
Pilten törstar, »vattenflaskans» innehåll är redan tömt,
blicken söker, men vart källsprång är för vandrarena
gömt.
Hagar kastar sig till jorden, ber som modershjärta ber —
se, då stiger hjälpens ängel från Jehovas himmel ner,
de försmäktande han förer till en källa frisk och klar
och på ångestfulla böner följa nåderika svar.
Ännu över öde stigar en förskjuten Hagar går
med ett sviket hjärtas klagan och ett aldrig helat sår;
stig som fordom, milde ängel, tröstrik till den sorgsna
ned
och till friska vattuflöden hennes ökenvandring led!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar