men sökande du fann dig själv omsider;
»de vilda drömmarne» om nya tider
ur målbrott löste stämman i ditt bröst.
Du sjöng: i tyglad styrka klang din röst,
där ekot darrade av seklets strider . . .
och över scenen Gert mot bilan skrider,
och Jacques får hos Margreta frid och tröst.
I dag din stämma är ett feberskri.
Mot Röda rummets snilleclairobscurer
du ställer nu en Jean och en Julie.
Tack dock för oförgätlig harmoni!
Jag kan ej banna . . . Annan makt där styrer
förståndets män och fantasins martyrer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar