och svarta spöklikt poppelträden stå.
Så tyst! Blott flädermössen fladdra fram
på lätta vingar i det svala blå.
Jag hört dig tala. Och jag hört dig gå.
Och blickens ångest nyss jag än förnam. —
Nu hör jag blott mitt eget hjärta slå
och känner blott min egen stolthets skam.
—
Nu tala rymderna till mig allena,
nu är du min, o stora ensamhet.
Du natt, som stundar, stilla och serena,
tänd dina stjärnor för en trött poet,
och låt min själ sig lugnt med dem förena
och låt oss brinna tigande och rena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar