besjälad blick, halvt sorgsen, halvt förtegen;
och skymning faller tungt på gångna, bleka år,
och vandrarn lyssnar till de egna stegen.
Ty vad som stannat, stillnat, slocknat, dött,
ej läpp och blick, ej knotorna och benen
blott är, ej blott det stundens vackra, varma kött,
som blir till mull igen inunder stenen.
Långt mer där dog - så mången inre värld,
så månget osett, aldrig anat rike
till intets botten på sin tida gryningsfärd
sjönk, och ett något som ej hade like.
Oändligheten tiger; tyst står allt;
och vandrarn lyssnar till de egna fjäten.
Och stora, döda stjärnor stråla klart och kallt
på skapareld, som släckts och är förgäten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar