när nattens himmel välver
sin stjärneskål kring jorden
och vinden vaggar stråna.
I suset tona orden:
allt har du blott fått låna.
Allt skall dig snart berövas,
men låt av sommarglansen
dig lockas le.
Det kommer att behövas,
det kan dig styrka ge.
Snart stannar dansen.
En dag skall gräset falla.
Förmultning vänter alla,
men ännu äro stråna strängar
för vindens ljumma stråkar.
Än blomma näs och ängar
av fackelblomstrens båkar.
Än ser du gullris brinna
på dikets kant,
än gungar tåtelns vippa,
som kunde gräsen slippa
förtorka och försvinna.
Än bugar baldersbråna
mot rågen elegant!
Snart skall dem lien klippa.
Allt ha vi blott fått låna.
T Nilsson:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar