sprider sol och ljus.
Ljus i glädje, ljus i smärta,
ljus i armodshus.
Första gången barnet skådar
jordiskt föremål,
sprides ljus i slutna hjärtat,
om ock hårt som stål.
Egoistens vrede mjuknar
inför barnets blick,
när den följer hårda dragen
tärd av osedsskick.
Lumpenhetens kiv och sinne
hos föräldrarne
far sin kos, när barnet deras
synes himmelskt le.
Barnets första steg på golvet,
och dess himlasång,
lekande med allt, det sprider
glädje gång på gång.
Snart ej längre nöjd med lek blott,
frågar barnet milt:
Får jag gå och hämta mjölken?
Torka vad jag spillt?
Bryt då icke barnets håg!
Märk, Natur i bönen låg!
Nu, just nu, i barnet finnes
Gudaanden hög!
När det talar, genom tonen
melodier flög!
Mjukt och lent till pappa, mamma,
blick och frågor gå,
Vill du lära livets mjukhet?
Lär av barnet då!
Vidare nu märks hos barnet
längtan efter dåd:
Får jag bära korgen, mamma,
med vårt brödförråd?
Svarar du då hårt, så smyger
barnet gråtande
till lekstugan bakom planket,
syns dock genast le.
Barnet genast glömmer sorgen,
beder än en gång om korgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar