Själ! vad du ser hemsker ut,
smidig, falsk och haler,
som gör vägen upp till Gud
bred, då han är smaler.
Vem har dig lovat att Bibelen vränga?
Tvi, du må blygas och rodna och skämmas!
En enda skrymtare, den håller jag
värre än hundra av uppenbart slag.
Lördagen sitter du så spak,
läs, som du tror andäktigt.
Söndagen går du på kalas.
Passar det ej präktigt?
Lördag studeras NN:s postilla,
o, en förbannader helvetes villa!
Söndag från två till sent uppå kväll,
hålles till godo i Satans kapell.
När du hunnit hemåt då
suckas Litanien,
och si, samma dag därpå
öppnas komedien.
Då är den bruden, som klär sig Kristi,
vackert den första, men visst ej den siste.
O, man kan sucka av nit och av harm,
ligger här vägen till Himmelens hamn?
Följ en sådan en juvel,
i sitt hus som maka,
och döm sedan, har han del
i det ordet "vaka"?
Tvärsticken, snikfull hålls nu för det rätta.
Vems överskrift och beläte är detta?
Kanske du tror Hans som löste dig ut?
Nej! på vår jord gick ej sådan en Gud.
Ingen oförrätt hålls fram,
usling! men du lider.
Sju för tu går härligt an,
och du tror du strider.
Du tror dig om till att Goliat möta,
och du kan knappt en motsägelse sköta.
Kommer en fnurra på tråden så, hopp!
då slås båd´ öron och munporten opp.
Om du då en stund, blott en
sitter där och gråter,
fast du många gånger sen
samma brott gör åter,
då tror du Gud skall din´ tårar insamla,
fast du i år som i fjol är densamma.
O, du olyckliga döda mun-tro!
Så vaggar Satan de sina till ro.
Samvetet det svider visst,
och i början bränner.
Men du låter´t svida friskt,
tills du det ej känner.
Då hör du satan i själen predika,
då heter: freden skall hållas vid lika.
Skrymtare! Ja, ja, här kommer en dag,
då ej en prick skall förgås av Guds lag.
Lappa nu emellertid
bäst du vill och gitter,
efter ingen hejdar dig,
han däruppe sitter.
Han som dig väger, han ser var du flyter
och huru skamligt i bakhåll du kryper,
skrymtare! minns du den mannen som teg?
O! på ett hår när du lekt samma lek.
Ho som bröllopskläder fått
uppför sig helt annat.
Synd i stort och synd i smått,
lika han förbannat.
Han världens nöjen för evigt avsäger
och sköter endast den pärla han äger;
han vet slätt ingenting mer vämjande,
än i sin salighet hälft-brukande!
Men nu kallas det för sunt
halva kappor bära,
och ett väsen kallt och ljumt
evangelisk lära.
Utriva ögat och avhugga handen,
det heter nu fariseiska banden.
Nu lever Adam så friskt och galant,
hos gudlösa helt och hos kristna till halvt.
Jesus allt mitt goda är
sjunges halvt till elva,
klockan fyra ungefär
hörs en annan stämma.
Sitter du vacker bland gudlösa hopen,
sjunger mer nöjd för din bål än i boken,
och detta gör du! Du gör det, men minns:
han, den Rättfärdige, vet var du finns.
Skulle sådant levnadssätt
upp till himlen bära,
då, o Gud, fick du ej rätt,
lögn blev då din lära.
Hon som var lusta så nätt intill klipper,
att ej en enda i himlen inslipper,
hon skulle lova en full utav kött
i den, som uppstod, få insomna sött?
Usling, ser du inte än
att din väg är farlig?
In med dig i vingården
om du skall bli salig.
Gud eller Satan, vem vill du dig giva?
Bliv bara helt där du tänker att bliva.
Väljer du sistnämnde, håll då friskt hus!
Men blir Gud valet, så lys med ditt ljus!
Låt då hela världen se,
vem som fått ditt hjärta.
När som ej din Frälsare,
i sin död och smärta,
kan bliva ärad och nästan uppbyggder,
där bör en kristen ej finna sig nöjder.
Lyder han under så dåligt befäl,
sätt då ett O framför Kristen med skäl.
Aldrig fasligare är
än skämt, lek och löjen.
Intet nådens liv mer tär
än tillåtna nöjen.
Där har den hetaste rent utav svalnat,
blivit först liknöjd, sen ljum och sist kallnat,
därpå görs uppsåtlig synd, kära du,
nu är han inne med alla de sju. (Luk. 11:16)
Ja! nu har du spelat klokt.
Ack! om du båd´ vakat
och höll Adam din i tukt,
bedit - stritt - försakat -
o! huru långt hade du icke varit
in i Guds kärlek och nåden erfarit;
men mänskofruktan, den gjorde dig halt,
och för en grynvälling sålde du allt.
Nåd behålla intill slut,
det vill annat säga:
ha sin lust i bara Gud!
noggrant överväga,
allt vad som leder ifrån denna stråten
på färska gärningen lämnat på båten;
detta är vägen, ho här ej står pall
göre sig flat på ett olyckligt fall.
Och du låts´ dig vara nöjd
inom dörren komma,
tror till ödmjukhet dig böjd,
men du bland de fromma
är just en plåga - ett ämne för bönen,
du aktar intet den himmelska lönen.
Du mister hellre däruppe, ja, där,
än du förlorar ett lumpet ting här.
Sår man nu utsädet ditt,
lönen skall ej fela.
Smalt för dig är tvärtom brett;
Gud skall rättvist dela.
Lönen du får strax på stund du är framme,
otrolig vällust ell´ hiskelig varme!
Märk väl att graderna i dessa bon
går efter arbetet - nitet och tron.
Allt vad vi oss företar,
tänker - talar - skämtar,
allt åt evigheten frar,
och där på oss väntar.
Gud lönen hårt intill arbetet binder,
du är ju, skrymtare! faseligt blinder,
ja, ända in i förstockelsen förd,
som ej kan se vad dig väntar för skörd.
Ljuset står ju på sitt rum,
ack, så klart det brinner!
Man det vrider, vänder om,
immerfort man hinner.
Man vill ha Gud bara tålig - barmhärtig,
men att han också är helig, rättfärdig,
det svider; ty springer syndarn och flyr,
liknar en häst som i striden är yr.
Tills han kommit mitt uti
Herrens vredes låga,
och får se sitt hyckleri
platt till intet dåga.
Gud oss bevare för skrymtarefärden,
den får ett gruveligt avsked från världen.
Skrymtare, som med din dygd blivit nöjd,
inför Guds tron blir du blottad och röjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar