lördag 31 maj 2025

Har Majus varit svår

 

Det var märkvärdigt, att sal. Runius sist in Majo på sin sotesäng sig såleds lät förljuda:  

Har Majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en ljuv och rolig Junius.


(O. Lindstens gravskrift över Runius.)
1713.

"Han tömde därpå tre glas – ett som erkänsla för livets ingång, ett som tack för dess framgång och ett till välönskan för dess utgång."

Johan Runius avled dagen därpå, den 1 juni 1713, på sin 34:e födelsedag. (AH:s anm).



J Runius:

fredag 30 maj 2025

Det lilla trollet, herr Tok i Tok

 













Det lilla trollet, herr Tok i Tok,
gick ner till ån för att meta,
men aldrig fnask fick han på sin krok,
hur än han titta´ och leta´.

Ty alla fiskar i hela ån,
de gnodde bort som besatta,
när som de skådade trollets son
och hörde skatorna skratta.

Men tyst och spänd i varenda lem
han satt och glodde på flötet,
och om han inte har pallrat hem,
han sitter ännu, det nötet.

Jag satt vid bädden

Andrea Mantegna 012.jpg 























Jag satt vid bädden. Han låg som i dvala.
Kristi Himmelsfärdsdag det var.
Det ringde till gudstjänst. Han lyfte sitt huvud.
Hans ansikte redan inseglet bar.

"Varför sitter du här i mörkret?
Det ringde ju." - Rösten var nästan slut.
"Gå du och sjung." - Och sedan sjönk han
åter i dvala som förut.

"Gå du och sjung." -  gick jag icke,
o, men nu, men nu vill jag gå!
Nu du är ju ej längre i mörkret,
plågad och dödstrött, far, som då.

"Gå du och sjung." Det ordet, det ordet
såsom ett heligt uppdrag jag tar,
såsom en vigning ifrån ditt sista. -
Din hand på mitt huvud jag känner, far!

onsdag 28 maj 2025

Jungfrurs anständiga friareval

 

 
















Föreställt då kyrkoherden vid Franska församlingen i Stockholm, ärevördige och höglärde magister Nicolaus Sternel samt ädla och välborna jungfru Margareta Cederström ett kristligt äktenskapsförbund ingingo på Gillberga gård den 28 maj 1702. 

Man säger allmänt, och vem vet
om ej så vara kan,
att ej med kvinnan är besked
om icke hon får man.

Där tas av örter, djur och trän
den vida värld omkring
bevis, att kvinnfolk utan män
är ofullkomna ting.

Jag tror så med, dock finna vi
av lång förfarenhet,
att de som illa gifta bli
det hellre ogjort sett.

Så tycks mig vara mödan värt
om uti sådant fall
en flicka någorlunda lärt
vad man hon välja skall.

Att sig en karl må gifta väl
så han sitt nöje når,
därtill finns regler, läxor, skäl
för några hundra år.

Men vis´ mig en som regler gav
mitt oförfarna kön?
Där hörs ej annan regel av
än "gack och gör din bön".

Jag vet att den den bästa är
för kvinnor som för män,
dock, förr en man oss trohet svär
så vet han flera än.

Han vet på fingren remsa opp
hur hans bör vara fatt,
till rykte, avkomst, sinne, kropp,
och hurdan brudeskatt

och hundra slika saker fler,
dem jag ej minns i rad,
men tror att den sig klokt beter
som så sig ger åstad.

Det är ett alltför viktigt värv,
det är för all´ ens dar,
ens högsta bästa ell´ fördärv,
vad hustru man sig tar,

helst där de avla av sig barn
och att av kullen få,
som säges artas efter farn,
men mest på mor sin brå.

Se, den där i allt Grekeland
av visdom prisen vann,
har lämnat barn men däribland
blev ingens namn bekant,

och därtill gav man modern skull,
en kvinna som man vet
av elak art, av sällsam ull,
ostyrig allt för ett.

Man väljer sig av bästa slag
en kock, en tjänstedräng,
fördenskull tar det aldrig lag
att få ett våp i säng.

Men säg, där äktenskapet bör
så anses av en karl,
den efter egen tanke gör
och herraväldet har,

hur mäkta varsamt måste de
av andra könet då
i sådant fall sig förese
vad huvud som de få!

Ty hur en flicka rik ell´ hög
ell dygdig vara kan,
hon finner lyckan blid ell´ trög,
allt som hon råkar man.

Där följer brudens bröllopssång,
där följer hennes ja
förtryck, förakt och undergång,
när det ej lyckas bra.

För en som handlar går det an
att han får godset ej
så svarsgott som han provet fann,
så rår han säga nej;

det har en ann´ beskaffenhet
med våra giftermål,
allt sprack en nygift av förtret,
det heter "tig och tål."

Är skönt en man bejakad med
de allravärsta fel,
ett dödligt sår, en giftig säd,
hans hustru får sin del

och det ej för en liten tid,
nej, bandet räcka skall
ej tills man ledsen blir därvid,
men tills den ena kall.

Fördenskull, täcka Jungfrur, I
som önsken bliva brud,
sen till att edert frieri
begynnas må med Gud.

Där vill en grund som stadig är
till sådan tyngd och last
och den ej över ända bär
så snart det blåser vasst.

Besinnen jämväl om I vet
vad stånd I kallens till,
att det i tukt och ärbarhet
och heligt hållas vill.

Ett stånd, på vilkens värdighet
sig stöder och beror
att stater samt Guds menighet
i världen stå i flor.

När I er sak så överlagt
och de sen finna´t gott
som över er av Gudi makt
och av naturen fått

att giva er en man i våld,
väl er; I fån en vän,
men frukten I ett hinderhåll
så lär er känna den.

Och fast er far det flitigt gör,
det angår eder mest.
Vem vet om det just honom rör?
Två lika leka bäst.

Han tör på högre stånd ell´ gull
ett gunstigt öga slå
och kasta all er fröjd omkull
om han får ensam rå.

För allting låt er vara sagt
att inte rata den
som redligt tar sitt kall i akt
och håller Gud till vän.

Ta'n ingen, ber jag, inom famn,
den ej i allt är karl,
ett gott förstånd, ett ärligt namn
och sunda lemmar har.

En man, den gunst och ära värt
i stånd och tro er lik
och den sig redligt bärga lärt
om skönt han intet rik.

Att älska den som dejlig är,
det gör vår ungdom mest,
dock, som man allmänt säga plär,
är måttligheten bäst.

Man kan ock hålla av en karl,
fast han ej just är skön,
när han en ärlig uppsyn har
och hälsan intet men.

En karl som älskar mycken ståt,
löst sällskap, fylleri,
spel, lättja, slagsmål, överdåd,
den bör en flicka sky.

Jag vet ej om det nödigt görs
att er, I unga mör,
en ting här till gemöte förs
som flitigt väjas bör,

naturen själv förmodar jag
har mängt med edert blod
en ledna och ett missbehag
som självmant bjuder mot

att göra ett, att bli ett par,
att leva sammanspänt
med en, när ljuset av hans dar
snart ner i pipan bränt.

Det har så länge världen stått
sett lett och löjligt ut,
när en den knappast fullväxt fått
en sådan gammal stut.

Om någon jordrevs ranka sig
vid gammalt trä har fäst,
den stammen torkas visserlig
när reven gror som bäst.

Vid slika giften går det till
allt lika på ett hår,
när huset mest förkovras vill,
då ligger han på bår.

Vad hemlig sorg de leva i,
vad fruktan båda två,
det låter jag här osagt bli,
man vet det väl ändå.

Skall ej ert gifte illa stå,
ert ok er bli för tungt,
så låt en skrynkot få en grå,
en ung bör älska ungt.

Nu, flickor, nog för denna gång
jag får min penna nött;
er läxa blir er allt för lång

och jag däröver trött.

S E Brenner:




tisdag 27 maj 2025

En ö i havet

 















En ö jag känner i havets mitt, 
jag söker mig gärna dit. 
Högt stiger skummet, så fradgande vitt, 
mot kusten av grå granit. 

Där växa sparsamt blott blad och blom, 
men luften är hög och klar 
och full av styrkande läkedom, 
jag ofta det prövat har. 

Den ön i havet, jag älskar den, 
jag intet kärare vet. 
Som hem den är mig huld och vän. 
Jag nämner den ensamhet.

måndag 26 maj 2025

Menuett-visa om allehanda saker ihop

 
















Pröva försiktelig
den du ej känner,
handla uppriktelig
med dina vänner;
när man berömmer dig
bliv inte röder,
när man fördömer dig,
tänk du har bröder.

Kom inte stjälandes
in uppå laget,
kom inte fälandes
just uppå slaget,
när som man äta vill,
liksom att snoka
och som du mäta vill,
vad de ha koka’.

Stick ej din näsa i
främmande kistor,
lät bli att läsa i
andras brevlistor;
spör ej högdragen gäst,
huru han heter,
skåd’ ej låntagen häst,
om han är feter.

Den som vill hugga på
allting och rida,
alla ord tugga på,
kan man ej lida;
var ej den häftigste
krokot att rätta,
lät den beskäftigste
bry sig med detta.

Vill man förfäkta sig,
kan du ej sanna’t,
säg ej: ursäkta mig,
jag vet väl annat;
hålt överskäringen
din uti tömmen,
var ej som käringen
tvärt emot strömmen.

Jordens besvärligste,
ledsamste börda
de som den kärligste
fägnad ej vörda;
mera du halsar dem,
mindr’ ä de gina,
mera du valsar dem,
värre de grina.


Tillökning
för baronessan Oxenstiernas skull, varutinnan poeten straffar sig själv, sedan han straffat andra:

Själv må du tukta dig,
rimmare tröga,
rimmet bör frukta sig
självt för de höga;
verser åt tärnorna
kan du väl giva,
men lät för stjärnorna
Stiernhielmar skriva.

Till Carl Larsson på 60-årsdagen

 





















Diktarefurste i färg och i linjernas levande böljgång, 
solskensbarn i din konst, solig och fruktbar och rik! 
Tag en hälsning från en som det aldrig blev givet att skåda 
samma natur så sällt, soligt och hjärtligt som du. 
Troner och riken ha ramlat sen först jag mötte din genius: 
ack, jag var blott liten grabb, först du förtjuste min själ 
med dina gubbar till Dödens ängel och Andersens sagor, 
Kasper och Fältskärns bok – mycket har skiftat sen dess. 
Trappan jag minns med ”Plats för freskomålning” på väggens 
gråa och livlösa plan – ståtligt du fyllde dem, du! 
Tack skall du ha för allt (och tack för din etsning, det enda 
verk av en konstnär, som fann väg till min fattiga vägg). 
En sak likväl jag har emot dig, det kan jag ej neka, 
käre Carl Larsson, blott ett försteg jag har framför dig: 
aldrig, som du och Zorn, har jag varit i gruff med polisen, 
varken Berlins eller vår, för min osedlighets skull... 
Dock, även där kan jag se, med hjälp av min redliga vilja, 
något som talar för dig: flickan är verkligen söt. 1) 

Hell dina sextio år! Du bär dem med rättmätig ära. 
Milt du ler i ditt skägg åt futuristdillerit, 
åt the kubisters tråkiga skämt och åt målaremoder, 
icke bättre ett dyft än krinolin och turnyr. 
Mitt i allt detta skoj är du forntid och nutid och framtid – 
lugnt jag kallar dig så: sann och rätt futurist! 

1) "Modellen skriver vykort": konfiskerad av polisen i Berlin.

söndag 25 maj 2025

Å Mors dag

 
















Ej lyser ditt namn i bemärkt "Vem är vem?"
ej heller i "Rikstelefon".
Men jag kommer ändock å var årsdag hem,
så förunderligt dragen, din son.
Den doftande Peter på sängen
och tårtans och blommornas prakt
behålla kring känslosträngen
sitt grepp med rent säregen makt.

Ack, mor, där omkring mig bland rosor och blad
du ömhänt och ömfotad går,
jag ville, jag visste, jag vet icke vad
att säga, så bäst du förstår.
Hur varm känns min tacksamhet icke,
vare gång jag blir bjuden så här,
att, mor, när tillbaka vi blicke
du gjort mig till den, som jag är!

Väl skakar du, mor, ditt försilvrade hår
och min lyra dig helt slår ifrån.
Och dock, huru gått med den hela furor,
därest icke du fött mig till son?
Vad diktkonstens glansperioder
av tysta små mödrar berott!...
Ack, mor, lilla mor, lilla moder,
du väger långt mer än du trott.


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

Bön

 
















Giv oss det goda, o Gud, om vi bedja därom eller icke.
Men det onda, om än vi begära det, vägra oss, Herre.


(Från grekiskan).

lördag 24 maj 2025

Kärlekshistoria

 





















1
Interiör

Det droppar ur en vattenledningskran
och susar i ett rör.
Nu visslar någon annan enslig fan
vid lyktan utanför.

Men hjärtat driver kring i skogen,
är rödögt och har svans.
Så är det: vara något trogen
men ha det ingenstans.

Att vilja ut ifrån det dryga,
privata jagets ring.
Man är en fågel som ska flyga;
ett jag är ingenting.

Hör! Det har börjat regna - vårligen!
Det knaprar fönstret blött.
Ä, sånt här måste komma årligen,
i maj är mänskan trött.


2
Försommarafton

Kring dessa aftnars enkla ting
står plötsligt vårlig silverdager!
Ty se hur två gestalter kring sig drager
med tafatt ömma ord en magisk ring.

Och ljuv som sommarnattens regn
är handens lek i dunklets hägn.
Kvällsrymden utanför står vit och vid,
i deras sinnens nakna blomningstid.


3
Nattligt besök i skafferiet

Och detta kunde kallas vid det bleka
och heta söndagsnamnet sakrament:
han vaknade, gick upp och tog en smeka
och drack en pilsner. När han sedan tänt
en cigarett och ställt sitt väckarur,
satt han en stund. Hon snusade så smått,
och sjöng i strupen lite likt ett djur,
och log halvsovande, och mådde gott.

Till slut så vart det såna mindre ting
- ja, han har glömt hur stort det större var!
Och det han önskar kan han hålla kring
och hålla fast, så han får ha det kvar.
Att av sin ensamhet hans hjärta brändes,
det minns han inte längre hur det kändes.
Han längtar inte efter någonting
som inte ryms ini hans armars ring.


fredag 23 maj 2025

Minessång över Lars Linderot, död den 23 maj 1811 (Kristi himmelsfärds dag)

 





















Ack store Gud! Din envåldsmakt
man allestädes finner.
Har du ett mål oss förelagt,
varöver ingen hinner?
Du är den högste: jag är mull;
du helig, men jag syndafull;
jag dödlig, men du bliver.

Var droppe, som i havet är,
var planta uppå jorden,
var stjärna, himlavalvet bär,
tycks tala dessa orden:
Guds makt och nåd oändlig är,
och den, som håller honom kär,
skall ej förgäten bliva.

En redlig Herrens tjänare
hemkallas ifrån världen,
på samma dag. vår Frälsare
förrättat himlafärden.
Den ledaren, oss himlen gav,
nu lägger ner sin herdestav
och hjorden överlämnar.

Ett Jesu vittne hädanfar,
och själen måste åter
till Gud, som hennes ursprung var;
en hel församling gråter.
Nu genomträngas ben och märg,
nu brister hjärtats hälleberg,
ack, dyra himlens budskap!

Då du ej flera steg igen
på jorden har att vandra,
dig möter döden, lik en vän,
som hälsas av den andra;
du uti Jesu armar dör
och en lycksalig flyttning gör,
som dig en vinning bliver.

Din själ är salig i Guds hand,
lekamen blir förklarad
vid evighetens morgonrand,
då Kristus, uppenbarad
i majestät och ära stor,
så komma skall, som han uppfor,
och lönen med sig hava.

Vårt liv i tiden bräckligt är,
och detta kan oss lära,
att söka det, som evigt är,
samt leva Gud till ära.
Den, som i hans förening står,
ett evigt liv i döden får,
rättfärdighetens krona.

O vördnadsvärde Linderot,
ett ivrigt ljus i tiden,
och nu en salig ledamot
i högsta himlafriden!
Din hugkomst i Guds kyrka är,
så länge jorden Lindar bär
och Herrens ord utföres.

                            (O J-son)

torsdag 22 maj 2025

Vibyggerå


Här ändades journalen
Laestadius skrev.
I bergens lä är dalen,
där sista vistet blev.
Långt bort är Jäkkviks strand
och ödemilens karga land,
där gamle Slompen klev.

Här smeka havets vågor
Vibyggerå kust.
Han glömmer färdens frågor
och fattigårens pust,
men drömmer kanske än
att fjällets ulvspår yrt igen
och stört hans jägarlust.

När vårens svalor draga
mot Hornavans sjö,
låt dem en hälsning taga
från den som ung fick dö!
Säg Peljekaise, att
han älskade dess ljusa natt
och Lövmokk-ängens hö!

Säg Sädvas tysta stränder
där Trollius ler:
han knäppt de trötta händer
i vackert nattkvarter.
Han vet, att morgon gryr.
När sista skuggan för den flyr,
Guds ljusa berg han ser!

onsdag 21 maj 2025

Prinsessan talar i radio

 

 















Sakta smyga spända kammarherrar
i gemakens mattor fram på tå,
hyssjande hr riksmarskalken spärrar
vestibulen, där man ej får gå.
Ljudlöst borggårdsvalvens militär
av hr kommendandet viskas: "I gevär!"
Rassla ej, lakej!
Tissla, tassla ej!
Prinsessan talar i radio.

Sessan Inga-lill i radio talar,
luren ställd å smyckat lysningsbord,
medan milt i kabinettet dalar
majsol, kyssande konceptets ord.
Kronprins Fredrik i en lysningsstol
lyss berusad bland hortensior och viol.
En historisk stund,
helt å folklig grund...
Prinsessan talar i radio.

Skilt av tusenmila landskapsgränser
möts ett enigt folk i etern blå,
tills det skånska ögat fuktigt glänser,
tills i lappens stora tårar stå.
Vad är granens sus å djupa mon
mot en Furstlig Fästmös levande diktion?
Tyst, du gök, som gal!
Lyssna, berg och dal!
Prinsessan talar i radio.


Skrivet i Grönköpings Veckoblad i anslutning till  prinsessan Ingrids radiotal den 20 maj 1935 19.15, strax före bröllopet med danske kronprinsen Frederik. Dikten är en travesti på Snoilskys dikt Kung Erik (leker på luta).

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg 

måndag 19 maj 2025

Till någon som dog i maj

 















Du är här och ändå inte här.
Ingen vet hur långt från oss du är.
Vi kan gripa kring din svala hand,
men du vandrar i ett okänt land.

Ändlöst mörker släckte din pupill.
Dina ögonlock vi sluter till,
dina händer knäpper vi ihop.
Långt från liden ekar gökens rop.

Genom fönstret flyter doft från hägg,
som i blommor lyser vid vår vägg,
men vi tänker på den svarta mull,
som i vår skall öppnas för din skull.

Gräs och sand bevarar dina spår
i de marker, där du gick i går,
till dess sommarregnens milda gråt
sköljt den sista led du glatt dig åt.

Ingen vet vad döden innebär:
du är här och ändå inte här.
Redan sjunker du mot minnets ro
att bland alla glömda sedan bo.

söndag 18 maj 2025

Kung Erik

 














Sakta glida vimpelprydda båtar, 
Mälarn speglar röda aftonskyn, 
åror plaska under valthornslåtar, 
lövskog doftar invid vattnets bryn. 
Fäll nu åran, slupen lägg på svaj -- 
Vagga utan mål en natt i vackra maj! 
Valthorn, tystna nu, 
eko, lyssna du: 
kung Erik leker på luta. 

Konung Erik på sin luta leker, 
lutan lagd på silkesstickat knä, 
och den vita handen välljud smeker 
fram ur silversträng och cederträ. 
Liten Karin lyssnar tyst därpå, 
tills i hennes ögon stora tårar stå. 
Är herdinnan min 
icke glad i sinn'? 
Kung Erik leker på luta. 

Fruktar du försåt ifrån min broder, 
hertig Rödskägg? Säg, min tankes sol! 
Än jag håller fast i rikets roder, 
än jag sitter på kung Göstas stol. 
Till dess dagen purprar bergets hatt, 
låt oss älska blott i vårens ljusa natt! 
Det är långt igen 
än till morgonen. 
Kung Erik leker på luta. 

Liten Karin, unge kungen ber dig: 
bliv du min, och Stockholms borg du får. 
Säg ett ord -- och jag guldkronan ger dig 
att förblekna kring ditt gyllne hår. 
Jag är Erik, vackra drömmars kung: 
smidd av månestrålar känns ej kronan tung. 
Gråt ej, barnet mitt, 
så blir riket ditt! 
Kung Erik leker på luta.

År 1935, i anslutning till prinsessan Ingrids giftermål med danske kronprins Frederik, gjorde Nils Hasselskog en travesti på Snoilskys dikt ovan, betitlad Prinsessan talar i radio.
 

C Snoilsky:
Carl snoilsky stick.jpg

lördag 17 maj 2025

Ja, vi elsker dette landet

 
















Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Elsker, elsker det og tenker
på vår far og mor
og den saganatt som senker
drømme på vår jord.

Dette landet Harald berget
med sin kjemperad,
dette landet Håkon verget
medens Øyvind kvad;
Olav på det landet malte
korset med sitt blod,
fra dets høye Sverre talte
Roma midt imot.

Bønder sine økser brynte
hvor en hær dro frem,
Tordenskiold langs kysten lynte,
så den lystes hjem.
Kvinner selv stod opp og strede
som de vare menn;
andre kunne bare grede,
men det kom igjen!

Visstnok var vi ikke mange,
men vi strakk dog til,
da vi prøvdes noen gange,
og det stod på spill;
ti vi heller landet brente
enn det kom til fall;
husker bare hva som hendte
ned på Fredrikshald!

Hårde tider har vi døyet,
ble til sist forstøtt;
men i verste nød blåøyet
frihet ble oss født.
Det gav faderkraft å bære
hungersnød og krig,
det gav døden selv sin ære
– og det gav forlik.

Fienden sitt våpen kastet,
opp visiret for,
vi med undren mot ham hastet,
ti han var vår bror.
Drevne frem på stand av skammen
gikk vi søderpå;
nu vi står tre brødre sammen,
og skal sådan stå!

Norske mann i hus og hytte,
takk din store Gud!
Landet ville han beskytte,
skjønt det mørkt så ut.
Alt hva fedrene har kjempet,
mødrene har grett,
har den Herre stille lempet
så vi vant vår rett.

Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Og som fedres kamp har hevet
det av nød til seir,
også vi, når det blir krevet,
for dets fred slår leir.


B Bjørnson:

fredag 16 maj 2025

Kungsgatan

 










Även årets kungliga eriksgata rapporteras i våldsam fart (ca 100 km/t) framrusa genom en utvald del av landet.


Se, grus och gröda sprutar!
Hurra, för kungens stam!
Med hundratie knutar
far plikten vägen fram.

I Mjölby gick den sönder.
Chauffören var för tung.
Tänk, elva tusen bönder
i timmen. Vilken kung!

Minst nittitusen granar
har kungen åkt förbi 
och fyrahundra svanar
samt brygg- och mejeri.

Mjölkpallar! Artonhundra.
Runstenar: Tusensju.
Finns någon, må man undra,
som far så fort som DU!

Högt hurraropen skallar
idag och alla dar,
så länge det finns pallar
och dikeskanten kvar.

16/5 -53


torsdag 15 maj 2025

Det ropar i skogen

 














Det ropar i skogen när solen går ned
och dimmorna vakna i snåren:
Kom med, kom med på villande led!
Det händer så mycket om våren.

onsdag 14 maj 2025

Undret

 




















Kvinnor, som stå aktsamt böjda
över sådda land en vår,
tyst och hemligt de sig fröjda
över ting du knappt förstår.

Deras kroppar, framåtbrutna
över jordens födslorum,
bli med blomstren inneslutna
i ett stort mysterium.

Stör dem icke! Deras möte
är för heligt att bli stört.
En gång i din moders sköte
har du själv dig plötsligt rört.


tisdag 13 maj 2025

Vårvisa

 

 













Moln gå tunga kring bergens krön,
regnet står som silverspön
runt om Siljan, men solen lyser,
solen lyser på Sollerön.

Åkrarna svälla av groende frön,
skogen står nylövad, glänsande grön
runt om Siljan, och solen lyser,
solen lyser på Sollerön.

Nu får all vinterns längtan sin lön -
majregn, majluft ljuvlig och skön
över Siljan, och solen lyser,
solen lyser på Sollerön.

måndag 12 maj 2025

På Charlotta-dagen: Morgonsolen redan strålar

 















Morgonsolen redan strålar
högt på blåa himmelen,
lilla fågeln glättigt sjunger
från sin gren igen.

Såsom han vi glada stämma
upp vår sång mot himlens höjd.
Sedan skynda vi att börja
arbetet med fröjd.

Dagens stund är snart förliden,
blott för den som flitig är
bliver efter slutad möda
vilan ljuv och kär.

söndag 11 maj 2025

Vårmorgon




















Fall ned i den yttersta glömskan, du smutsiga minnesbok -
fall av som en trasig klädnad, du solkiga sorgedok!

I dag är himmelen vårblå, i dag är jag ung och fri -
Min nöds och försakelses tankar, mig flygen förbi, förbi!

Du ömmande barnsliga kärlek, av vilken min blick blev skum,
sjunk ner i växandets tystnad, i hjärtats djupaste rum!

Du skälvande längtan, släpp mig, var stilla och låt mig gå.
Nu kysser solen min panna och himlen är härligt blå.

Hur ljuvligt för den, som har släpat förhånad det sargande kors,
att varda en glittrande droppe i vårflodens sjungande fors.

Hur skönt att få vara i vinden, som leker bland knoppande trän,
en glättig och klingande visa, ej aktande vad och varthän.

Hur lyckligt att glömma de trälbundna tidernas mörker och svält
och varda lik lärkan, som stiger mot skyn över blommande fält!


 R Jändel:

lördag 10 maj 2025

Drömmen kommer till slut

 














Solen glider upp och morgondagen börjar vakna. 
Genom fönstret flyter vårens morgonkyla in. 
Det rister till i björken, 
omärkligt låter den sin gröna skiftning brista fram. 

Sex är veckans långsamma och sena arbetsdar;
sen ligger man och hör att fåglarna ids hålla vaka, 
tomtänkt, naken, utan form, 
längtar efter sömnens lena oljobad; 
så fyller solens kopparröda brand grannens österruta. 

Slummer. Vågberg skymmer all horisont. 
Väggarna mullrar och livet är trångt. 
Hushöga vandrande vattenmurar. 
Liten båt, liten man, rygg som kurar. 

fredag 9 maj 2025

Barnen äro våra fostrare
















Barnasinnets rena hjärta
sprider sol och ljus.
Ljus i glädje, ljus i smärta,
ljus i armodshus.
Första gången barnet skådar
jordiskt föremål,
sprides ljus i slutna hjärtat,
om ock hårt som stål.

Egoistens vrede mjuknar
inför barnets blick,
när den följer hårda dragen
tärd av osedsskick.
Lumpenhetens kiv och sinne
hos föräldrarne
far sin kos, när barnet deras
synes himmelskt le.

Barnets första steg på golvet,
och dess himlasång,
lekande med allt, det sprider
glädje gång på gång.
Snart ej längre nöjd med lek blott,
frågar barnet milt:
Får jag gå och hämta mjölken?
Torka vad jag spillt?
Bryt då icke barnets håg!
Märk, Natur i bönen låg!

Nu, just nu, i barnet finnes
Gudaanden hög!
När det talar, genom tonen
melodier flög!
Mjukt och lent till pappa, mamma,
blick och frågor gå,
Vill du lära livets mjukhet?
Lär av barnet då!

Vidare nu märks hos barnet
längtan efter dåd:
Får jag bära korgen, mamma,
med vårt brödförråd?
Svarar du då hårt, så smyger
barnet gråtande
till lekstugan bakom planket,
syns dock genast le.
Barnet genast glömmer sorgen,
beder än en gång om korgen.

Folkbildningsmötet

 












Uppsala 9-11 maj 1901

Till möte våran moder Svea bjuder! 
Så har hon gjort förut, så gör hon än! 
Nu över fosterlandet kära ljuder 
en bjudning : Kom till lärdomshärden hän! 
Som Luther förr oss med katekesen lärde, 
nu Verdandi oss visar folkets värde 
och höjer vett och kärlekens standarer. 

En Gudaande i äoner svävat, 
som stundom tolkats si stundom och så:
Förr folk för kriget brummande ha bävat. 
Nu genom muser hoppas de att hyfsning få! 
Sen tänkare ha dryftats uti Byarum
folk uti rikssal tolka andars museum! (Licentia poetika) 
Då tona andehöga, skön' fanfarer. 

Så satt jag diktandes,
då kom det riktandes
från bruten brännvinston: 

“Du vilse far, min vän, 
för folk till avgrund hän. 
Med lättingars fason! 

Märk skarpskytteidén 
som blomstrande och ren 
har endast minnet kvar! 

Arbeta du och drick! 
Det är det enda skick, 
som går i alla dar !“ 

Jag svarade med silverklara toner: 
Din tid är slut; din brutna stämma kall! 
Ty nu har folket inom alla zoner 
beslutat logiskt drinkarens förfall! 
Nu folket möts på ledig stund att skåda, 
hur Gudatankar föds, hur vett får råda, 
hur skarpskytt övar sig att hem försvara. 

Och vill du veta nu, hur vi ska göra,
när drinkarena bli en saga blott? 
Vi möts ibland för att geväret föra. 
Ibland att dikta som i sagoslott! 
Vi skola ej som du med toddar klinga.
Nej, andens lyftning vi varandra bringa! 
Då kunna vi en hög kultur bevara!

torsdag 8 maj 2025

Till en häst

 


















De sista renhållningshästarna i Stockholms stad
har avslutat sin gärning.

I gryningen när man kom hem
rätt glad och illamående,
vid pass tre, fyra eller fem
fann man dig troget stående
vid tröskeln till sitt enkla hem
med kärra, tömmar, betsel, rem
och glo så förbrående.

Och mången tös vars älskling gått
för nåt som ej var illa ment
och väntande vid fönstret stått
och gråtit ögat torrt och rent
för allt som ej var illa ment,
hon hörde dina hovar blott
och visste då: Det är för sent.

I morgon natt vid timmen Blå
så skall det stå en traktor där
och den skall intet socker få,
då den en sådan faktor är
som socker inte biter på.
Men undertecknad tvivlar så 
på att man får en traktor kär.

8/5 -53