Ha, ha, det frierit!
Mod av julölet han fick.
Ha, ha, det frierit!
Meg en knyck på nacken slog,
ett försmädligt löje log,
Duncans mod till fötters tog.
Ha, ha, det frierit!
Duncan bad och Duncan grät.
Ha, ha, det frierit!
Meg var döv som Ailsa Craig.
Ha, ha, det frierit!
Duncan kved i älskogs nöd,
gned sig så i synen röd,
talte styvt om rep och död.
Ha, ha, det frierit!
Tid och gunst är ebb ocb flod.
Ha, ha, det frierit!
Hopplös kärlek, hetsigt blod.
Ha, ha, det frierit!
Skall jag som en narr, sa' han,
dö för henne — nej, minsann!
En så god liksom en ann.
Ha, ha, det frierit!
Hur det kom bäst doktorn vet.
Ha, ha, det frierit!
Meg blev sjuk, ban frisk och fet.
Ha, ha, det frierit!
Hörbart hennes hjärta slog,
kvävda suckar tyst hon drog,
ocb i tårar ömt hon log.
Ha, ha, det frierit!
Städad gosse Duncan var.
Ha, ha, det frierit!
Meg sitt onda knappt mer bar.
Ha, ha, det frierit!
Alltför blödsint till nåns död,
sist sin hand han henne bjöd.
Nu går på dem ingen nöd.
Ha, ba, det frierit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar