lördag 30 november 2024

Advent, advent

















Advent, advent!
En dörr som står på glänt
till allt som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.

Advent, advent!
En stjärna Gud har tänt,
som furste och som hjälpare sin son Han oss har sänt.

Fragment, fragment!
Nu må det vara hänt,
att med mitt ävlande och liv vart ingenting bevänt.

Läs även den likbegynnande dikten Munkåret

H Löwenhielm:

Martall

  






















Här i evig blåst
pinar sig martall upp ur stenen,
kröker sig trött,
knyter sig trotsig,
kryper kuvad.

Svarta mot kvällens stormhimmel
tecknar sig vridna spökkonturer.
Vidunder grips av leda
för vidunder.
Går ett stönande genom de vridna kronorna:
o att se en enda gång
rak emot ljuset
stiga en kungaek,
en gossebjörk,
en gyllene jungfrulönn.

Göm dina drömmar, krympling.
Här är de yttersta skären. Så långt ögat når:
martall.

K Boye:

De och vi

 










framförd vid Koch-festen 30/11 1890

Två tankar, som korsat varandra
- två världar i samma by -
den ena glöder som solfall,
den andra som morgongry.
Vi vilja jubla för segrar,
som av flit och snille nås;
de fira i fackellågor
massakerns apothéos.

De tro, att Sveriges ära
slumrar i värjans egg,
att landets lycka värnas
säkrast bak vallars vägg,
att laddade kruppska pjäser
skola väcka till liv igen
den stolta storhets-saga
som ekar bland fjällen än.

De räkna vunna troféer,
var fana, var tagen galej -
de tusen och tusen tårar
de kostat, dem räkna de ej.
De höra blott vapenrasslet
och lurarnas segerskri,
millionernas bleka kvidan
går deras öra förbi.

Vi tro att i dagar, som komma,
skall stiga ur tidens ström
den lyckas ö, som glittrat
från urtid i folkens dröm:
åt mänskan en nobel vilja,
åt jorden en evig fred!
Och vi tro, att allas lycka
blir lycka för Sverige med.

Varhelst en forskning vågar
att slå en fördom ihjäl,
där nitas in en hörnsten
för kommande seklers väl.
Varhelst i vetandets gårdar
man mejslar en tanke käckt,
där bygger man väg till lyckan
för väntande mänskosläkt.

Och därför - varhelst en avgud
i mörkret står hög och rå -
dit in, dit in, kamrater,
där finnes ett Narva också!
Varhelst en vildmark drömmer
om plog, som hon aldrig känt,
varhelst sig en gåta gömmer,
där har du din väg, student!

Hav vård om de tankespiror,
som ännu i groning stå!
Lyft högt på sköld den sanning,
som fåvitska spotta på!
Ställ dig orädd in i ledet
bland fria, tänkande män -
och då skall du se, att Sverige
blir hedrat och stort igen!

Och du, kamrat där ute,
vill du ge mig din hand, så kom -
vårt mål är ju detsamma,
fast vägen vi tvista om.
Vi tävla ju bara i kärlek
för samma vackra mor,
som en gång vår arm och vår hjärna
skall göra hedrad och stor.


fredag 29 november 2024

Tam o´Shanter

"Av troll och gastar full är denna bok." 
(Gawin Douglas). 
















När krämarn torgen överger, 
ocb grannar törstigt slå sig ner, 
när marknadsdagen blivit sen 
och folket tågar hemåt ren; 
vi fyllda bägare då tömma, 
och druckna, sälla sedan glömma 
de långa skotska mil framom,
de kärr och berg och slätter, som 
stå mellan oss och hemmets härd, 
där tyst vår fru, av oro tärd, 
då rynkar ögonbrynen tvär 
och varm sin vredes låga när. 

Och far man, det fann Tam o’ Shanter, 
till varje by åt alla kanter, 
Ayr överträffas dock ej än 
av deras mör och raska män. 
O! hade, Tam, du lyssnat blott 
till allt vad klokt din Katy rått: 
Hon sa, att du din slyngel skicka 
dig skulle plumpt, och rumla, dricka; 
var nånsin nykter du kanhända 
när någon marknad gick tillända! 
Hos mjölnarn satt du med ditt mjöl 
så länge pengar fanns till öl; 
på herrgåln, när du var i tagen, 
du söp med John till andra dagen. 
Hon sagt: förr eller senare 
skall djupt i Doon man dränkt dig se, 
eller av bistra spökens mängd 
i Alloway gamla kyrka stängd. 
Ack, ädla damer, ont det gör
mig ofta då jag hustrur hör 
ömt månget varningsord förnöta, 
dem hånfullt deras män bemöta. 

Men till vår saga. — Tam så säll 
vid brasan satt en marknadskväll; 
det sprakade så skönt och mäktigt,
och ölet var gudomligt präktigt.
Bredvid satt John, skomakaren, 
hans törstige, hans gamle vän; 
som bröder voro de varannan,
I veckor söpo de tillsamman; 
och natten kom med sång och glam, 
och bättre öl kom ständigt fram. 
Mot Tam värdinnan, öm i hågen, 
blev hemligt honom ljuvt bevågen, 
och Johns historier kommo alla 
av löje krogsaln snart att skalla. 

Gällt stormen pep därute, men 
vår Tam ej brydde sig om den. 
Klar blicken blev och molnfri pannan,
man sjöng och skötte flitigt kannan; 
likt bi’t när hem sin skatt det’bringar, 
bort kvällen flög på lösta vingar. 
För Tam, mer stolt än någon kung, 
all livets sorg ej mer var tung.
Dock nöjets rus som vallmon dör, 
blott du den späda blomman rör, 
likt snön, som bäckens bölja hinner, 
ett ögonblick — dess vithet svinner, 
likt nordanvind, som flyktar hän 
så fort att du ej vet varthän, 
regnbågen likt, vars sköna form 
förbleknar i den vilda storm. 

Ej någon fjättrar tidens lopp, 
för Tam blev tid att bryta opp. 
När midnattstimmens hemska stund 
sig brett kring vida valvets rund, 
han steg till häst, och av det bar — 
i natt en hund knappt ute var. 
Liksom for sista gången tjöt 
hemskt stormen. Regn i strömmar flöt, 
allt mörkare in natten bröt, 
och djnpt och länge åskan röt. 
Det kan ett barn förstå, i natt 
helt säkert fan vid styret satt. 

Men Meg, Tams raska, gråa sto, 
slog gnistor klart med järnsmidd sko, 
och lustigt över mo och hed, 
trots blåst och regn och blixt han red; 
djupt ned sin blåa mössa klämde, 
en gammal skotsk ballad uppstämde, 
och skyggt allt stundom blicken spände, 
och lyssnade och om sig vände. 
Alloway kyrka sågs långt hän 
med sina troll och ugglors skrän. 
vid vadet nu han var jämväl, 
i snön där krämarn frös ihjäl; 
vid björken och den stora sten, 
där druckne Charlie bröt sitt ben; 
invid den ginst och gamla kvarn, 
där jägarn fann ett mördat barn; 
helt när det träd på brådbrant stig 
där Mungos moder hängde sig. 

Mörk framför honom Doon nu flöt, 
och stormen dovt bland bergen tjöt; 
det blixtrade vid skogens bryn; 
allt närmre åskan skalv i skyn; 
då skymtade vid blixtens ljus 
Alloway gamla bönehus, 
Var springa sken av sällsam glans, 
och gällt det ljöd av lust och dans. 
John Havrekorn, ditt mod består! 
Med dig mot faran glatt man går! 
Vid dubbelt öl vi intet frukta, 
Med whisky djävuln själv vi tukta, 
Och ölet slog så Tam i nacken,
att han haft lust ge fan på fracken. 

Men Meg sig ej ur stället rörde 
tills några rapp dess grubbel störde, 
och rädd hon sprang i ljuset fram; 
och ack, vad syn nu såg ej Tam! 
Hej, troll och häxor par om par! 
Just ej precis française det var — 
Jigs, hornpips, reels och strathspeys satt’ 
liv i envar rent av besatt.
I öster på en fönsterspalt 
satt gamle Nick i djurgestalt; 
en raggig hund, svart, grym och stor, 
Ahemskt förde an den vilda kor; 
Nick på en pipa visslade, 
så tak och dörrar gnisslade; 
i sina kistor gångna släkter 
där stodo stelt i svepningsdräkter, 
och genom något trolldomsband 
ett ljus höll varje lik i hand, 
vid vilkas sken Tam tydligt såg 
hur på det helga altar låg
en steglad mördare och två 
odöpta stackars dibarn små;
en tjuv, från galgen tagen ned, 
vars mun sig än’ ! dödskval vred; 
fem bilor, röda, blodbesköljda;
fem sablar skarpa, mordomhöljda; 
en snara av ett strumpeband; 
en dolk, som höjts av sonahand 
att ge en far dess banesår — 
vid fästet satt hans gråa hår; 
tre lagkarlstungor fläkta ut, 
lögnsömmade, som tiggarns klut; 
prästhjertan, ruttna, svarta, svedda, 
och stinkande, på radband trädda; 
och syn på syn så gräselig, 
att håren därvid resa sig. 

Tam mållös stirrade och skälvde. 
Den galna lust mer vilt sig välvde; 
och pipan ljöd allt gällare, 
och dansen gick allt raskare; 
det ven, det susade, det led, 
tills varje häxa dignat ned; 
då blev var svepduk undanföst 
och dansen gick ånyo löst. 

O Tam! att dock det varit tärnor, 
ljuvt strålande, som nattens stjärnor, 
i lintyg, vita, lätta, skära, 
och ej förruttnelse så nära!
Jag dragit av mitt byxepar, 
om det mitt sista även var,
och bugat djupt och gett det gärna 
för blott en blick av sådan tärna. 
Men torra, murkna tomtegubbar 
och käringar i understubbar,
på kryckor äckligt skumpande, 
ack, att på slikt du kunde se! 

Nu visste Tam dock vad han såg; 
en flicka yr och vild i håg 
var med i natt i trollens ring, 
i trakten känd sen vida kring, 
där mången ko hon trollat död, 
och mången farkost bragt i nöd, 
förstörde säd och fruktträd bräckte, 
och snart allt bygdens folk förskräckte. 
En skjorta vävd av grövsta garn 
hon bar allt sedan litet barn; 
fast kort och snäv, hon dock den bar 
så stolt — den hennes bästa var. 

Ack, föga hennes mor väl tänkte, 
att skjortan, som hon Nannie skänkte, 
köpt då för hennes sista pund, 
skull’ ses en dag i häxors rund.
Min sångmö sänker vingen här, 
till sådan flykt hon maktlös är 
att sjunga Nannies vilda lek — 
hon sprang så sällsamt vig och vek, 
hur Tam förhäxad stod och blängde, 
och, trodde man, hans syn förvrängde. 
Själv satan muntert skuttade, 
och tyst ur kalken smuttade.
Nu gjorde hon en kapriol. 
”Väl gjort, väl gjort, du korta kjol!” 
högt Tam nu ropar helt besatt, 
och vips så sveptes allt i natt; 

Meg sporrades då, följd längs mon 
av hela avgrunds legion. 
som retad bisvärm surra hörs,
när kupans ro av plundrarn störs; 
som-uppskrämd hare flyr sin kos 
när jägarn står mitt för dess nos; 
likt hastigt rörda marknadshopar, 
när ”ta fast tjuven” någon ropar, 
Så springer Meg och trollen i 
dess spår, med hemskt, förfärligt skri.

Ack Tam, ack Tam, nog blir du än 
stekt som en sill i avgrunden;
förgäves Kat’ dig väntar åter, 
en tröstlös änka, snart hon gråter. 
”O! Meg nu tag det fina ut, 
till stenen hinn vid bryggans slut,
där kan du svänga fritt din svans, 
ty dit ej hinner trollens dans.”

Men förrn hon hann till stenen ner, 
sin svans hon svängde aldrig mer; 
ty Nannie, för de andra vida, 
var när den ädla Maggies sida, 
och flög mot Tam i vredesmod, 
men kände föga Maggies mod — 
ett språng — dess herre räddad var; 
men Maggies gråa svans blev kvar; 
den hade häxan ryckt från gumpen, 
och stackars Meg behöll blott stumpen. 

Envar som läser denna saga,
han må sig väl till vara taga 
att, bjudes han till dryckjom gå, 
den korta skjortan glömma då; 
tron mig, slik glädje blir för dyr, 
minns Tam o’ Shanters äventyr.

torsdag 28 november 2024

Snart redan dagen nått sitt slut

















Snart redan dagen nått sitt slut. 
Allt vildare blir stormens tjut
Mång regnig sky så tung och grå 
ses fram utöver slätten gå.
Från mon drog jägarn längesen, 
och fågeln vilar trygg på gren.
Mn jag går tyst och sorgsen här 
längs öde stränderna av Ayr

Av hösten nu begråts den skörd 
för snart av kylig frost förstörd; 
men genom stilla, ljusblå sky 
den ser den vreda stormen fly — 
kallt blir också vid dess tjut mitt blod; 
jag tänker uppå stormig flod, 
mång’ fara får jag trotsa där 
långt från din vackra strand, o Ayr. 

Min bävan ej för havet är, 
dess bränningar, fast döden där 
i tusen former mot mig ler, 
den arme fruktar intet mer. 
Av oro dock mitt hjärta slår, 
det blöder djupt ur månget sår, 
jag bryter bojan som det bär, 
och flyr från dina stränder, Ayr. 

Farväl då bergigt sköna nord! 
Du Goilas Ijungbeväxta jord! 
Du såg min sorg, min kärlek gry, 
nu långt från dig jag måste fly. 
Vän, ovän faren väl! jag ger 
min kärlek lika nu åt er: 
o, denna tårflod innebär 
mitt bjärtas avsked ifrån Ayr.

I går, av vin och kärlek varm


















Igår av vin och kårlek varm,
jag satt invid min kanna, 
ocb gyllne lockar mot min barm 
då lutade min Anna. 
Ej juden förr i öknens sand 
så livade hans manna, 
som mig de heta kyssars brand 
jag växlade med Anna. 

O kung, att styra världar gå 
från Indus till Savanna! 
Låt mig i ro blott famna få 
min smidigt veka Anna. 
Med edra lysande behag 
furstinnor stolta, granna! 
Jag föga aktar eder — jag 
ju smekas får med Anna. 

Bort med din prakt, o dagens Gnd! 
Bort med ditt ljus, Diana! 
Du stjäma, hölj i natt din skrud, 
jag är ju hos min Anna! 
Kom svarta natt, dröj evigt här! 
Må dagen fjärran stanna! 
Kom, ängel, mig beskriva lär 
all, all min fröjd med Anna.

Novembersol

 

 














Nu skänkes livets loppsup i.
Vass går en blåst kring galgen.
I lä bak murrig mästerman
vi krypa hop och lapa
snålt dröjande vår avskedsdrick.

Nu räcks åt oss som skola dö
den sista njugga bägarn.
Men vad är alla stinna stop
mot elden i den droppe
som blänker till förrn blicken släcks.


R R Eklund:


Dikten Novembersol (ur samlingen Gissel och möjor 1942) var den dikt författaren själv satte högst. "Detta är dikt, kanske den enda av dem jag skrivit som kommer att leva." (R R Eklund)

onsdag 27 november 2024

Jönköping

Vy över Jönköping från syd-väst, vy över Jönköping centrum från norr, Jönköpings rådhus, Stora Hotellet, Kulturhuset Spira.


Ett Venedig i nordanland, 
en snäcka, kastad upp på strand 
av Vätterns friska våg, 
du ligger här en liten stad,
så pyntad, leende och glad, 
som om du tagit nyss ett bad 
att stärka kraft och håg. 

Och trenne sjöar slå sin arm 
omkring din midja, kring din barm, 
som sväller mer och mer; 
och bergen stå på vakt omkring, 
en grönskande förlovningsring 
med många undersköna ting, 
när sommarsolen ler. 

Du prövat sorgens bittra dar, 
ty pest och brand du lidit har, 
men allt är nu förbi, 
ur askan reste du dig opp 
föryngrad så till själ och kropp 
och började ditt levnadslopp, 
men trotsig, djärv och fri. 

Gå modigt framåt på din ban 
och spänn, en fjädrad gyllne svan, 
med kraft ditt vingepar. 
Var städse flitig som ett bi 
i handel, slöjd och industri 
och njut utav den poesi, 
som dina nejder har. 

Då kan du städse leva glad, 
och fast du är en ringa stad, 
så skall du aktad bli; 
ty ej din like jorden bär, 
man söke fjärran eller när, 
ej finns en plats så skön och kär, 
så levnadsglad och fri. 

Må Gud bevara dina hus 
och lysa med sitt klara ljus 
till tidens slut din ätt! 
Må städse enighet och tro 
och paradisisk frid och ro 
i dina stilla gårdar bo 
på grund av lag och rätt!

Flitig var, och du skall vinna

















Flitig
var, och du skall vinna 
hälsa, munterhet och bröd! 
Vägen till din hydda finna 
då ej ledsnad eller nöd. 

Men låt ordning taga vara 
på vad fliten samlat har! 
Var betänkt en skärv att spara 
för din sena ålders dar! 

Och var from! Det är det sista, 
störst det är av alla bud, 
ty om världen all vi mista, 
hava vi dock allt i Gud.



Jag satt vid bädden

Andrea Mantegna 012.jpg



Jag satt vid bädden. Han låg som i dvala.
Kristi Himmelsfärdsdag det var.
Det ringde till gudstjänst. Han lyfte sitt huvud.
Hans ansikte redan inseglet bar.

"Varför sitter du här i mörkret?
Det ringde ju." - Rösten var nästan slut.
"Gå du och sjung." - Och sedan sjönk han
åter i dvala som förut.

"Gå du och sjung." -  gick jag icke,
o, men nu, men nu vill jag gå!
Nu du är ju ej längre i mörkret,
plågad och dödstrött, far, som då.

"Gå du och sjung." Det ordet, det ordet
såsom ett heligt uppdrag jag tar,
såsom en vigning ifrån ditt sista. -
Din hand på mitt huvud jag känner, far!

I brist på rep




















Rekryterna på I1 undervisas i den ädla konsten att
koppla en fånges ben som en rosett runt en trädstam 
och sedan trycka ner honom mot marken.

Gack ut i skogen och bese paketen
av röda tallar med en grå rosett.
Vi knyter knutar av mänskligheten.
Så fin förpackning har väl ingen sett.

Och billigt blir det, vågar vi bedyra.
Vi sparar dollar till en stor kanon.
Ja, tid är pengar och rep är dyra
och fältpastorer tar betalt för tron.

Och fräcka fångar äter dyr potatis,
fast tidens lösen heter sparsamhet.
Men tall fås billigt och fångben gratis.
Du måste löna dig, humanitet!

Nu får väl Röda Korset köpa med sig,
för vi har större planer i vår klubb:
En fånge måste ha dollar med sig.
Då får han handla sig ett rep hos PUB.

tisdag 26 november 2024

Trollets morgonpromenad

















Trollets morgonpromenad
gjorde honom inte glad.
Han blev biten uti låret,
låg till sängs mest hela året.
Svansen sattes fast med lack.
Valpar är ett rackarpack!

 

Mörka makter






















Den svenska filmen "Hon dansade en sommar" 
har av säkerhetsskäl förbjudits i Öst-Tyskland.


Vad hotas världsmarxismen och fredens krafter av
och vad får Marx att snurra så hastigt i sin grav?

Det är inte Eisenhower. Ej vätebombens dån.
Det är den svenska filmen och Ulla Jacobsson.

Där hon och Folke Sundquist bevattnar sina hull,
där bleknar kommunister och celler går omkull,

och trogna funktionärer förråder sin idé
och går att bada nakna i Oder eller Spree.

"Hon dansade en sommar" såg Ulbricht i går natt.
Nu dansar han i Hamburg, klädd i blott en hatt.

Och Pieck såg "Åsa-Nisse" vid någon svensk-tysk träff.
Alltsedan i går morse tillhör han RLF.

Och "Biffen och Bananen", en mycket lömsk produkt,
såg folkpolisens fuhrer, och det bar sällsam frukt.

Sen dess så driver mannen, enligt en bulletin,
två frukt- och köttaffärer nånstans i Väst-Berlin.

måndag 25 november 2024

Fint sätt






















En cause célebre har seglat upp i Luleå, där stadens myndigheter 
i anslutning till kungens eriksgata för 30 000 kronor lät inreda 
en speciell kungatoalett, vilken inte kom till användning.

Att bygga onämnbara åt monarker
är som Luleå vet en känslig sak.
En undersåte kan ju stå i parker,
men översåten måste under tak.

Och vidare bör hela Luleå veta:
Att papper måste ligga i kuvert.
UPPTAGET bör det knappast inte heta,
men KONUNGEN AV SVERIGE VISTAS HÄR.

Slutligen bör man väl förutskicka,
att Luleå känner monarkins teknik:
All spolning måste ske i sockerdricka.
Ej i vatten. Sånt är republik.

Allt är komplett med kronor och lampetter.
Men kungen fattas ju. Vad skall man tro?
Gäller Plikten icke våra toaletter,
undrar en besviken Luleå-bo.

25/11 - 52

Paria

 















Visst har du drömmareögon. 
Men har du ingenting mer? 
Ingen pappa med pengar 
så vitt jag ser. 

Trodde du dig om att växa 
ut ur den givna ramen 
utan så mycket som en 
studentexamen? 

Var du ett ljus i skolan? 
Ack, det gör ingenting! 
Så barnsligt att tro, att man spränger
fattigdomens ring 
med så billiga medel 
som begåvning och flit! 
Du fick passersedel 
bara hit. 

Måsar och änder tigga. 
Du är deras bror. 
Men det drar vasst från Slussen 
och du har dåliga skor. 
Här bakom kiosken vid kajen 
är lite lä. 
Var har du lärt dig att skära 
så skickligt i trä? 
Se, en så vacker madonna! 
Ingen italienare 
kunde ha skurit dragen 
mildare, renare! 

En skönhetslängtan som denna 
kan kvävas, men ej bli död. 
Och kvävda lågor kan bränna 
värre än glöd. 
Hjälpte det inte att sträva? 
Slet du, tills viljan brast? 
Så kom du aldrig ur 
din pariakast. 

Det som du drömde och ville 
blev aldrig till gärning frälst - 
sen kan man sjunka och sjunka 
hur djupt som helst. 
Livet är inget lotteri. 
Högt stiger bara den 
som fått en okuvlig vilja 
i begynnelsen. 

Nej, du ska se det klarar sig! 
Är det för sent? 
Bli inte arg för jag tröstar, 
det var ej så illa ment! 
Man ska inte tro man har vingar, 
blott lämpa sig efter måtten. 
Visst fastnar man, men man står stadigt 
om man står kvar på botten. 

Bäst om man låter vingen 
få tyna bort. 
Bär den en? Det vet ingen, 
och livet är kort. 
Slita till födans gåva 
och inte begära mer, 
så bör man göra, och sova 
när solen går ner! 

Fattiga son av Sverige, 
sov i natt utan sorg, 
i Frälsningsarméns härbärge 
vid Kornhamnstorg!

söndag 24 november 2024

"Dömer icke, så varden I icke dömde."

 




















Själv ärbar, döm dock ej så hårt den arma!
Låt Gud åtminstone få över henne,
den trolöst övergivna, sig förbarma.
För Adams barn vi alla oss bekänne;
men "den, som vet sig oförvitlig vara,
han kaste första stenen"; så den milde,
den ende från all synd, allt orent skilde,
åt hycklarskaran än i dag hörs svara.
Dock ej att lasten skydda är hans mening,
hans, som ej blott det yttre livets hälsa
bereda vill, men främst vår inre rening,
han, som att oss från syndens välde frälsa
själv tog på sig dess skuld och led dess smärta.
Han ber för oss och bär oss på sitt hjärta,
nu kommen att förlossa, ej att döma.
En dag likväl - o, må vi det ej glömma! -
han kring sin domstol samla skall oss alla,
och evig är den dom, som då skall falla.



F M Franzén:


Våran prost

 















Våran prost
är rund som en ost
och lärd som själva den onde,
men gemen likväl
och en vänlig själ
och skäms ej, att far hans var bonde.
Han lever som vi
och dricker sitt kaffe med halva i
som vi
och ratar icke buteljen,
älskar mat
som vi
och är lat
som vi
- men annat är det vid helgen.

Så fort han fått prästrocken på,
vi andra känna oss ynkligt små,
men prosten likasom växer,
för då är han prost från topp till tå
och det en hejdundrande prost ändå
i stort pastorat med annexer.
Jag glömmer väl aldrig i all min dar,
hur vördig han var
här om sistens i kappan och kragen,
hur världens barn
han malde i kvarn
och läste för köttet lagen!
Och prosten grät
- tacka för det,
han talte om yttersta dagen!

Och alla gräto vi ymnigt med,
ty köttet sved
och själen var allt satt i klämma.
Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut
vid tjänstens slut
efter prosten ut,
ty rådet var kallat till stämma.
Men det förståss,
vi repade oss,
när prosten klarade strupen
till sist och sade: "välkomna
till smörgåsbordet och supen!"


G Fröding:
Gustaf Fröding 1896

En herrdag i höjden















En herrdag i höjden är vorden besluten 
av Konungen uti det himmelska land,
att han skall hitkomma med mång sinom tusen
och kalla till doms både kvinna och man,
med änglarnas röst,
de trogna till tröst,
men svidande styng i de otrognas bröst.

Ack, mildaste Jesus, föröka oss trona,
att vi må beredda och vakande stå,
att vi ej bortmista vår salighets krona,
och att vi din nåd ej förlustiga gå.
O räck oss din hand,
vår Frälsareman,
och för oss till himlens lycksaliga land.

Bak bergveggen bier en lovsang i dvale

Har ni hört
















Har ni hört 
järnvägsstationernas gapskratt 
när tåget i förbirusandet 
blinkar åt dem: 
kom med! 

Järnvägsstationerna kommer aldrig med. 
De ruva 
över tidtabellernas frusna leenden 
och gapskratta 
åt skenornas ursinniga försök 
att kräla ned från banvallen.

Mina händer grepo uppåt

















(Varning för känsligt innehåll 😅 )

Mina händer grepo uppåt,
drogo ner några sprattlande stjärnor
kramade jorden
att alla blomkalkar svettades blod
fann en kvinnobarm i mörkret
och fick stora brännblåsor.

Rida rida ranka





















Rida, rida ranka, 
hästen heter Blanka. 
Liten riddare så rar 
ännu inga sporrar har. 
När han dem har vunnit, 
barndomsro försvunnit. 

Rida, rida ranka, 
hästen heter Blanka. 
Liten pilt med ögon blå, 
kungakronor skall du få. 
När du dem har vunnit, 
ungdomsro försvunnit. 

Rida, rida ranka, 
hästen heter Blanka. 
Andra famntag än av mor 
fröjda dig, när du blir stor. 
När du dem har vunnit, 
mandomsro försvunnit. 

Så sjöng hon för sin älskling 
om livets äventyr 
och log emellan tårar, 
fru Blanka av Namur. 
Och när kung Håkan vunnit 
båd sporrar, land och brud, 
nog mindes han med vemod 
den barndomssångens ljud.

Lincolnvisan






















Har ni hört den förskräckeliga händelsen, 
den är sann ty den hände just nu, 
när kungen av Nordliga Amerika 
blev skjuten, ja skjuten mitt itu. 
Tjolahopp tjang tjong faleladala, 
tjolahopp tjang tjong fallirej,
när kungen av Nordliga Amerika 
blev skjuten, ja skjuten mitt itu. 

Han gick ut för att se kommedianterna,
för det roade Hans Majestät,
men inte kunde han väl tänka, 
att han skulle bli skjuten just för det. 
Tjolahopp tjang tjong faleladala, 
tjolahopp tjang tjong fallirej. 
Men inte kunde han väl tänka, 
att han skulle bli skjuten just för det. 

Men då kom det en bov genom dörren, 
usch, så hiskeligt vådlig han såg ut! 
Och i näven så bar han ett geväder, 
som var laddat med kulor och med krut.
Tjolahopp tjang tjong faleladala, 
tjolahopp tjang tjong fallirej. 
Och i näven så bar han ett geväder, 
som var laddat med kulor och med krut. 

Och så sköt han den kungen i planeten 
så att huvudet skutta från hans hals, 
och blodet det stänkte på tapeten, 
och kammartjänarn frågte: va befalls?
Tjolahopp tjang tjong faleladala, 
tjolahopp tjang tjong fallirej.
Och blodet det stänkte på tapeten, 
och kammartjänarn frågte: va befalls? 

Och så la de kungen på en soffa 
och strök balsam uti hans hår. 
Och kungen han tog sej åt huvet 
och sa: Aj, aj så illa jag mår. 
Tjolahopp tjang tjong faleladala, 
tjolahopp tjang tjong fallirej. 
Och kungen han tog sej åt huvet 
och sa: Aj, aj så illa jag mår. 

"Å adjö" sa den beskedlige konungen,
"nu till himmelens glädje jag far, 
där små änglar de vifta med händerna, 
så förinnerligt roligt de har." 
Tjolahopp tjang tjong faleladala, 
tjolahopp tjang tjong fallirej. 
där små änglar de vifta med händerna, 
så förinnerligt roligt de har." 

Och så dog den beskedlige konungen 
och är salig, jag tänker, just nu. 
Men fan anamma den boven, 
som sköt den kungen mitt itu! 
Tjolahopp tjang tjong faleladala, 
tjolahopp tjang tjong fallirej. 
Men fan anamma den boven, 
som sköt den kungen mitt itu!

Bearbetning Lars Bondesson 

Hönsen och staren

 




«Himlen faller på oss, höna lilla!» 
sade tuppen till sin fina fru. 
«Huru så, min egen söta du?» 
«Hör du inte, hur han hotar illa, 
hur han brakar till!» — «Ja, Herre Gud! 
det ha vi för våra synder, gubbe! 
Kom nu bort, och aldrig mera tubbe 
du mig hit. Nej aldrig mot förbud 
rör jag mer ett frö.» — Och nu ur trägårn 
blev ett språng, ett flaxande åt fägårn. 

«Höns! för er, för era synders skull, 
ramlar fästet, falla sol och stjärnor!» 
Så i fönstret log, av högmod full, 
staren, filosof bland kycklinghjärnor. 

Men i hast förändrades hans min, 
då en åskvigg fräste ned i muren, 
där han satt, betraktande naturen 
på ett band av Encyclopedin. 
Tyst och häpen kröp han in i buren 
och det stulna sockret åt sin vän 
papegojan smög igen.

Vredens dag (Dies iræ)

 File:Icon second coming.jpg


























Vredens stora dag är nära,
elden då skall allt förtära,
så var siarsångens lära.

Hela världen, skräckbetagen
skåda skall de stränga dragen
av sin domare den dagen.

Domsbasuner mäktigt skalla
och ur jordens gravar alla
mänskor fram för tronen kalla.

Döden själv skall häpen vara
när att inför domen svara
sig de döda uppenbara.

Boken öppnas; där står skrivet
vad av alla är bedrivet
i det flydda jordelivet.

Uppenbart blir allt som gömdes,
åter framlagt allt som glömdes,
avdömt allt som förr ej dömdes.

Vad skall då jag arme svara?
Vem skall där min själ försvara?
Knappt den rene trygg kan vara.

Konung, som kan alla fälla,
nåd för rätt du låter gälla.
Fräls mig, du all godhets källa!

Milde Jesus, minns: för mina
synder gick du till din pina;
skjut ej bort mig från de dina.

Trött du vandrat vägar vida
korsets kamp för mig att strida,
att jag skulle nåd förbida.

Du som hämnar kränkta lagen,
låt min skuld från mig bli tagen,
innan domens stund är slagen.

Skuldförtyngd jag faller neder,
rodnad på min kind sig breder,
fräls den ångrande som beder.

När du synderskan benådar
och till rövarn huldrikt skådar,
tröst och hopp du mig ock bådar.

Ej min bön är värd att höras,

låt ditt hjärta ändå röras,
ej i lågor mig förgöras.

Låt bland fåren mig få bida,
icke getters öde lida,
ställ mig på din högra sida.

Döm ej mig att från dig fara,
kalla mig av nåd att vara
bland de evigt frälstas skara.

Djupt i stoftet böjd jag vänder
mig till dig med knäppta händer,
att ett saligt slut du sänder.

Vredens dag, du underbara,
då envar för dom skall svara!
Vem skall rädda då oss arma?
Gud Allsmäktig, dig förbarma!

Jesus Krist, dig till oss vänd
och din frid oss allom sänd!


Tomas av Celano:
Bildresultat för Tomas av Celano

lördag 23 november 2024

Duncan Gray

















Duncan Gray att fria gick.
Ha, ha, det frierit! 
Mod av julölet han fick.
Ha, ha, det frierit!
Meg en knyck på nacken slog, 
ett försmädligt löje log, 
Duncans mod till fötters tog. 
Ha, ha, det frierit! 

Duncan bad och Duncan grät.
Ha, ha, det frierit! 
Meg var döv som Ailsa Craig.
Ha, ha, det frierit! 
Duncan kved i älskogs nöd, 
gned sig så i synen röd, 
talte styvt om rep och död.
Ha, ha, det frierit! 

Tid och gunst är ebb ocb flod.
Ha, ha, det frierit! 
Hopplös kärlek, hetsigt blod.
Ha, ha, det frierit! 
Skall jag som en narr, sa' han, 
dö för henne — nej, minsann! 
En så god liksom en ann. 
Ha, ha, det frierit! 

Hur det kom bäst doktorn vet.
Ha, ha, det frierit! 
Meg blev sjuk, ban frisk och fet.
Ha, ha, det frierit! 
Hörbart hennes hjärta slog, 
kvävda suckar tyst hon drog, 
ocb i tårar ömt hon log. 
Ha, ha, det frierit! 

Städad gosse Duncan var.
Ha, ha, det frierit! 
Meg sitt onda knappt mer bar.
Ha, ha, det frierit! 
Alltför blödsint till nåns död, 
sist sin hand han henne bjöd.
Nu går på dem ingen nöd. 
Ha, ba, det frierit!