nu stänger värden till sin dörr.
I dag jag tillsagd är att flytta,
jag är ej mer betrodd som förr.
Jag sprungit kring hos mina vänner
och sökt få lån och hem på nytt.
Men ingen av dem mer mig känner,
liksom för pesten de mig skytt.
De glada flickor, som jag smyckat,
de kalla mig ej mera »du».
De män, som tyckte allt var lyckat,
som förr jag gjort, de säga nu:
»Du slösat, gosse, alltför mycket
och levat som en narr, en tok.
Du kört i sken det första stycket,
far varsamt nu, bliv spak och klok.»
Till panten mina goda kläder
ha vandrat bort — farväl med dem!
Där ute blåsa höstens väder
och jag står utan skydd och hem.
I tomma magen tyst det svider,
mitt huvud värker tungt och svårt,
och djupt där inne något kvider.
Jag motvind fått, det blåser hårt.
Hur väl ändå, att de ej veta
där hemma nu, hur det står till.
Jag får väl någon väg mig leta
och tigga bröd, där jag går vill.
Det skulle bliva prat och rykten
och skratt och spe, om hem jag kom.
Nej, har jag råkat ut på flykten,
så är ej värt att vända om.
För resten, vad är mänskan mera
än markens djur och havets fisk?
Vi måste alla här cedera
och råka ut för ödets risk.
Nå, jag har kört i stjälp i början,
när det är slut, så är det slut.
Man får väl gå och trampa smörjan
och ta det lugnt och slå sig ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar