Jag skådar genom åren samma syner.
I ständig rundgång rökar, segel, skrov
längs himmelsbrynet drar förbi, förbi
och molnen i oändlig mångfald födas
och molnens landskap leva för min blick
och dock till slut jag känner dem för väl!
Allt skiftar om, men ett och samma sker!
Jag såg en gång i någon gammal bok
ett vackert namn för fyren: havets stjärna.
Det ordet minns jag, när en dag av sjörök
omärkligt bytes i en natt av mörker
och fyren slungar ut de vita spjuten
att lysa över skeppens öde vägar.
Jag är en stjärnas väktare: ja väl!
Jag vandrar genom åren samma väg
på branta stegar från mitt lyktrum ner
till djupa valvet i den hårda klippan,
där evighetens dova tystnad rår,
och åter upp till havet och min lykta.
Så lever jag och glömmer av med tiden
att fyren gungar som ett spö i stormen,
att havet rullar som ett skred i natten
och dränker klippan, mullrar, larmar, ropar
till mig, en ensam vaktpost - långt från land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar