Ljuset

I kväll blev allt så tungt och hopplöst svart.

Mitt röda arbetsbord blev en schavott,

och allt jag vill blev outhärdligt smått.

Jag gick i tysthet, visste icke vart.

Ogenomträngligt mörk och hotfullt skum

stod vinterrymden. Blott ett hundskall ljöd.

Det var som om jag redan varit död

och vandrat i ett tomt och gränslöst rum.

I sömn låg hela världen. Slättens hus

som tunga stenar lågo, vart jag kom.

Vid kyrkogården vände jag mig om.

Då tändes i en fjärran gård ett ljus.

Signallikt blänkte ljuset. Det försvann

och kom igen. Jag släppte iskall grind

och skälvde underligt i bitter vind,
Det var ju i mitt eget hem det brann.

Och plötsligt kött och flod jag återfick,

och våldsamt vaknande förstod jag allt.

Det var min hustrus ängsliga gestalt

som fram och åter under lampan gick.

H Blomberg: