På Sinai stod Herren Gud:
Bland eld och rök och tordönsljud
han stod, fördold i töcknen.
Basunen ljöd, och Herrens röst
med bävan slog allt folkets bröst,
och berget skalv och öknen.
Och Herren talade och bjöd
och sade: Den är evigt död,
som av min’ budords rätter
blott en åsidosätter.
O samvete, o röst av Gud,
som himlens stjärnor lagens bud
oss lysa evigt klara.
Men vem på hela jordens rund,
vem finns, som kan i domens stund
den starke hämnarn svara?
En enda finns, som svara kan:
allt är fullkomnat, säger han,
sin blick till himlen höjer
och ner sitt huvud böjer.
Från Sinai till Golgata
ditt öga vänd, o människa,
och se vad du har brutit!
För dig han lagens vrede bär,
o syndare, för din skuld är
hans helga blod utgjutet.
O kom, försmält av ånger, kom
och låt ditt hjärta skapas om.
Låt tron din ande liva
och frukt i kärlek giva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar