Ju mera författaren av den bok, som föranlett denna lilla skrift, är utmärkt genom vetenskaplig insikt, djup tankegåva, moralisk gedigenhet och klart framställningssätt; desto mera måste man beklaga hans avvikelser ifrån vår Lutherska, på den Heliga Skrift grundade lära. Han kunde eljest varit i stånd att fylla en stor brist vid våra läroverk och förse dem med en lärobok i moralteologin, svarande emot den så väl träffade i dogmatiken av Norbeck. Men nu är icke blott detta hopp förlorat, utan var och en, som tillsyn över religionsundervisningen åligger, måste med bekymmer tänka på en doktrin, som under sken att vara på en gång vetenskaplig och rätt kristlig, bestrider sådana huvudgrunder av vår troslära som syndafallet, syndens verklighet och strid emot Skaparens avsikt, Guds Sons personliga tillvarelse innan han blev människa, med mera, som angår själva den försonande och rättfärdiggörande nåden.
För gammal och svag att själv deltaga i eldsläckningen, må jag åtminstone klämta, nu som vid den Straussiska branden, vars lågor synes redan hava slocknat.
De Skriftens ord, på vilka mina frågor stödja sig, har jag, för att lätta den mindre bibelkunnige läsarens möda, i noter lagt för hans ögon. Skulle ock, angående några av dem, strid äga rum emellan den renläriga tron och det kritiska tvivlet, så kan dock den förra trygga sig vid den ögonskenliga inbillningskraft, som ligger i de flesta. Dock beror det hon fasthåller icke blott av sammanplockade språk, såsom Ignell uttrycker sig, utan av det hela i Uppenbarelsen, vars plan och sammanhang han synes misskänna.
Fast den övre våningen av huset,högre lyft i luften och i ljuset,
står mer fri och större utsikt har,
är den nedre därför obrukbar?
Om dess grund och samband icke hölle,
månn ej ock den andra sönderfölle?
Och när trädets stam förtorkad är,
månn dess krona liv och blommor bär?
Är det ej helt, vad Gud oss uppenbarat?
Är det ej ett från början och till slut?
Hur kunde Evangelium bli förklarat,
om profetian icke gått förut?
Då Judariket, som blott skal, förstördes,
blev ju dess kärna, som Guds Rike, kvar
och Kristi kyrka på den grund uppfördes
där templet stod, som hennes förbild var.
Det står för evigt, vad de ha gemensamt,
de två förbunden; och det främsta är,
att över allting älska Gud. Det ensamt
om bägges enhet, mot dig, vittne bär.
Ej blott till Israel, nej, till oss alla
ur Sinais åskmoln höjdes Herrens röst.
Den skarpa domsbasun där hördes skalla,
genljuder än från syndarns slagna bröst.
Som i ett tornur, på de tolv i ringen,
vad tiden lider, allas ögon se,
så, vad är rätt, vad brytas må av ingen,
de tio bud, de tvenne tavlor te.
Dem vill du dock ifrån oss fjärran skjuta.
Hur kan du det, då Han, som kommen var,
att allt fullborda, allt tillsammans sluta,
med sitt insegel dem förnyat har?
Vad Han förklarat, har Han ej upphävit,
och vad Han åberopat, ej förstört.
Vad först i sten med några streck var grävit,
blev sedan fullt från Herrens läppar hört.
Vems var den röst, som Moses´ anda väckte?
Vem var den ängel, som för honom gick,
som folkets törst ur brustna klippan släckte,
och brödet gav, som det från himlen fick?
"Mitt namn i Honom är", så Herren sade,
och hör: som Herren själv, så bjuder Han.
Hos Abraham Han redan gästat hade,
och det var Honom, Jakob övervann.
Dold inom sig, blir Gudomen i Ordet,
Enfödde Sonen, för oss uppenbar.
Som Skaparordet, så är ock budordet
Hans, som när Gud för tidens början var.
Men du bekänner ej den evigt födde,
blott den Maria bar. Nå, säg oss då:
När blev Han Gud, Han, som på korset dödde?
Ty på Hans Gudom tror du ju ändå.
"Förklara mig", så bad Han själv på jorden,
"O Fader! såsom jag, förr´n världen fanns,
när dig stod klar". Tyd, hur du vill, de orden:
av evighet den klarheten var hans.
Vad skapat är, från stjärnorna till gräsen,
Guds vishet, godhet, härlighet beter.
Men honom själv den ur hans eget väsen
ursprungne, synlig vorden, återger.
Fast outgrundlig, dock vad hjärtlig mening
har tron på Fadern och hans ende Son!
Vad kan för oss en himmelskt kär förening
mer skönt beteckna, än de namnens lån?
Och hur i gudomsdjupet än må spana
en prisad vishet: ack! vad vet hon mer,
än vad det budskapet oss låter ana,
att Gud, som mänska, till oss stigit ner;
att vi må nära se och känna Herran;
liksom av oss med glädje igenkänns
i älsklig yngling, sänd till oss ur fjärran,
hans faders bild, en länge saknad väns!
Och det, att Gud för oss sin Son utgivit,
som såled´s till, förrän Han utgavs, var,
att för vår frälsning Han vår broder blivit:
den läran, säger du, är ofruktbar!
Han kom från himlen, för att dit oss föra,
förnedrad, på det vi upphöjas må,
vi fallna! - och det skulle oss ej röra,
ej mer än lagens blixt vårt hjärta slå?
Se Fadern, som sin ende Son ej skonar,
se Sonen, som sig själv till offer ger!
Vad vet du väl, som världens synd försonar,
om det ej så, av sådan kärlek sker?
Vad - synden skulle blott en skugga vara,
en brist på ljus, ja, ingenting till slut!
Spörj samvetet hos dem, som hädanfara,
då väckt med ångest, om det sov förut.
När varje livets lust dem lämnat redan,
när de av världen ingen tröst mer få,
då känna de vad synden är. Och sedan,
vad blir hon där, dit de med henne gå?
Allt var ju gott. Hur har det onda blivit?
"Gud själv det bjöd, som folie till allt gott."
"Gud själv det bjöd, som folie till allt gott."
Det varemot Han dock sin lag har givit?
Det, som Han straffar, ej i tiden blott?
Kan det i Herrans råd beslutet vara,
som all vår håg, vår kraft bekriga skall?
Var ormen sänd av Gud, att med en snara
av gudlig lögn bereda mänskans fall?
"Hon föll ej", ropar du, där stolt på spången
du står i dimman av en bråddjup älv,
"hon steg och stiger, tills Guds bild, ej gången
ur Skaparns hand, fullgörs av henne själv."
Dock sade Skaparn: "låt oss mänskan göra
oss till en avbild." Blev hon det ej då?
Men nu - var få vi ej en klagan höra
om brott och laster, som allt högre gå?
I alla tider, vart vi ögat välva,
omväxlar fint fördärv med vild natur.
Ack, vad eländighet inom oss själva!
Ve oss! om ej förlossning sker därur!
Förlossning yrkar även du. Den bundne
skall själv sig bryta ur de band, han bär.
Förmår han det, den redan övervunne,
vars kraft, likt Simsons, nu förlorad är?
Behövs då ej en lösen för den fångne?
Och vem betalar den, om icke Han,
den med sitt blod för oss i borgen gångne,
som syndens makt och döden övervann.
Med synden döden kom. Men du det glömmer,
då du bestrider syndens straff av Gud.
Vad sker då på den dag, då Herren dömer,
och visar bort dem, som ej lytt hans bud?
Mot denna dom vad tröst kan du oss giva,
om vi ej få vid korset falla ner,
där Han, som dör, att vi må skonta bliva,
i hånat kval för sina bödlar ber?
Månn Kristus ens, blott med sin sedelära,
förmådde lösa syndavanans band? -
Se där den lame, som sig låter bära
till Frälsarns fot, att helas av Hans hand.
"Din synd förlåtes dig, min son", så ljuder
till syndarns tröst det första nådens ord.
"Statt upp och gack", det andra sedan bjuder.
Och han står upp och går, helbrägdagjord.
Men märk hans tro; från dörren undanskjuten
han kom från taket in, och nu han bär
vad honom bar liksom en fånge sluten.
Fri, som hans kropp, nu ock hans ande är.
Så Frälsarn själv oss nådens ordning visar,
vem är det som med tröst från honom går?
Månn Farisén, som sig rättfärdig prisar?
Nej, synderskan, vars gråt hans fötter tvår.
Men som försoning är tillika rening,
i kraft utav det blod, som offrat är,
så måste grenen röja sin förening
med ädla stammen i den frukt, han bär.
Och se, den gode Herden, som för fåren,
sitt liv har låtit, vårdar dem också.
Hans röst dem samlar ifrån villospåren,
och ulven flyr, då de med Honom gå.
Ja, Han, som visar oss den rätta vägen,
själv följer, leder, värjer oss på den.
Vem gör det ibland er, I vise, sägen:
månn ens om målet I förliktens än?
Du med din ljusa blick, ditt rena syfte!
Om du - vad än den klyftighet är värd,
som dig på tvivlets öde klippor lyfte -
sökt mer den vishet, som av Gud är lärd;
om utan min att vilja undanställa
vad i vår kyrka "hittills" helgat är,
du lade fram ditt fynd, och främst lät gälla
vad Herrens egen bild och prägel bär,
vem ville då ej lyssna till din lära
om kristlig tro, som grund till kristlig dygd?
Ja, fienden till tron, som dock i ära
vill hålla dygden, skulle fly med blygd.
POST-SCRIPTUM
Luthers fria tro skall nu försvara
allt vad djärvast otron förehar.
Vill ock du mot hans församling vara
vad han själv mot påvedömet var?
Med Guds klara ord bestred han detta;
och att det förkasta, heter nu
att hans verk, som man förstör - fortsätta!
Skulle du så tänka, även du?
Hur du må din Schleiermacher skatta,
ingen kyrka byggs av honom dock.
Präst i Luthers, där ditt kall omfatta.
Hon är Kristi: därför står hon ock.
Kyrkor skiljas, tills en gång den ena,
ej med ögon sedda, ensam rår.
Men om var för sig ej kan förena
sina lemmar, allt ju söndergår.
Allt går sönder, om ej lärans enhet
knyter fast de troendes förbund.
Men, om Bibelordet i sin renhet
ej bevaras, vad har tron för grund?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar