intet, som kan släcka
branden
av de krav, dem evigheten
ristat i mitt bröst
med eldskrift.
Om en krona ock jag satte
på min hjässa
och i purpur
klädde guldomstrålad skuldra,
brann dock
elden under purpurn,
kyldes ej av kalla guldet.
Och om
fattigdomens koja
i sin trånga famn mig slöte,
blev den mäktig dock att rymma
alla evighetens fasor.
Och
om hän till söderns dalar,
där i zenit solen glöder,
mina steg sin bana ledde;
Om Saharas bleka sandfält,
där ett grönklätt strå ej trives
brände foten på min vandring:
o, så brändes nog mitt
hjärta,
såsom förr, men blev dock icke
såsom gräset,
bränt till aska,
och om söderns vindar förde
mig till
höga nordens fjällar;
om i snö och is jag kläddes:
o, så smältes kanske bojan
för den eld mitt bröst
förtärde,
och i tårar löstes isen,
som mitt hjärta
där omslöte,
kunde dock ej släcka branden,
som på
djupet ständigt närdes.
Och om åter hem jag vände
till den jord, som sett mig
födas;
och om där jag sökte lindring
i den kraft, som
mannen adlar;
om min hand i livets strängar
grepe
underbart och mäktigt;
och om tusen sina blickar
fäste på min vink, och tusen
nämnde mig den vise,
starke:
o, jag bleve dock en främling
på min egen
grund, och aldrig
lärde mig min egen vishet
att mitt
väsens gåta lösa,
hulpe mig min egen styrka
att det
höga målet hinna,
dit min ande trånar ständigt.
Men om så ett annat hjärta
droges nära till mitt eget,
o, så var det icke heller
detta öga, i vars blickar
evig sanning skulle läsas!
O, så var det icke heller
detta hjärta, som mitt eget
skulle evigt saliggöra!
Säg, vart flyr jag, store Fader,
som mitt liv ur
stoftet väckte?
Säg, var finner jag den sanning,
som mig löser tvivlets gåta?
Säg, var finner jag
den kärlek,
vilken evig är som hjärtat,
ur vars
djup den heligt väller?
Var det du, som denna trånad,
outsäglig, obetvinglig,
i mitt bröst en gång upptände;
o, så har Du väl, min Fader,
sett förut dess enda
mättnad!––-
Men när dessa frågor brände
på min själ, och filosofen
stod med skalden stum och ingen
kunde té mig rätta
vägen;
kanske kom jag då att stanna
vid den gamla
goda boken,
boken framför andra böcker;
och jag
läste nötta skriften,
som i sekler sargat hjärtan,
och i sekler hjärtan hugnat;
och med varje ord,
som lästes,
sprang en stjärna opp i natten;
- dock
låg mörker än på djupet,
som det låg vid tidens morgon,
då ur kaos framgick
jorden -:
tills omsider - o, jag glömmer
ej den
synen! - tills omsider
med en glans som solens
mäktig,
och som månens dock så stilla
bröt i öster
fram en stjärna:
Morgonstjärnan och sig ställde
över Betlehem, där fordom
hon för Österns vise
teddes.
Och jag följde hennes maning,
och jag såg
ett barn i krubban.
Ur dess öga, rena, milda,
lyste
evighet och gudom;
i dess armar - ack så späda! -
slöts på en gång jord och himmel;
i dess hjärta -
ack så mänskligt!
bodde kärlek, nåd, försoning
för den
fallna mänskligheten.
Och jag såg en älsklig yngling,
hur han stod i templets salar,
hur gudomlig vishet
rörde
redan då hans späda tunga.
Och jag såg en
man, profeten
ifrån Nazaret och hörde,
huru ljuvt
hans bjudning lydde:
»Kommen alle», så han sade,
»som arbeten och betungens;
jag vill vederkvicka
eder».
Och för mänskoandens hunger
bar han fram det
första brödet,
livets evigt friska manna.
Han bar
fram det, ej i formen
av en stelnad lagens bokstav,
Ej i trånga dogmers hölje,
ej i nya bud och stadgar:
han bar fram det i ett hjärta,
där var droppe blod var sanning
och vartenda pulsslag kärlek;
som för storhet kunde vidgas
och för mänsklig svaghet ömma
och av idel kärlek brista.
Detta hjärta var hans eget!
Och han lärde mig i honom
känna faderns sanna avbild,
mänsklighetens sköna urbild,
för min strävan – idealet.
Så behöver ej min ande
mer med Tomas ängsligt spörja:
»Var är vägen?» – Så behöver
ej min tanke rådvill leta
efter sanningen i gruset
av de ramlade systemer.
Så behöver ej mitt hjärta
tvina bort i ändlös trånad
efter livet, som det leves
i osäglig, helig kärlek:
Allt jag finner, allt jag vinner
i den ende, som är Vägen,
som är Sanningen och Livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar