och vandrar jag, så är det för att hjärtat vill ha ro.
Jag hörde som i sömn en sång om bergens vita glans
och staden, staden bortom dem, där köld och storm ej fanns.
Jag fick ej frid för sångens skull, och ingen får väl det,
som hört från harpor utav guld en helig hemlighet.
O, ingen kan bli bofast mer i någon jordisk ort
som skådat bergen i en dröm och anat stadens port.
Jag vet att vägen skall bli brant och luften tunn och kall;
ju högre väg dess tyngre steg och farligare fall.
Allt vad jag äger bär jag med, och bördan som jag bär:
en fattig pilgrims längtan till den stad som evig är.
Och når jag aldrig bergens snö och aldrig stadens port,
jag vet dock att jag lugnt skall dö och prisa livet stort,
ty den är ej begråtansvärd som stupat vid sin stav,
blott den som hörde ropet men som aldrig gav sig av.
H Blomberg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar