tisdag 20 februari 2018

Topelius 200 år: Skogsskövlingen

De plundra dig, mitt land! De sälja dig.
De slita av din varma vinterklädnad,
som drinkaren med fräcka händer säljer
sin moders tröja för ett uselt rus.
Väl var du arm i all din rikedom;
väl lät du dina sköna, stolta furor,
de dunkelgröna, jättestarka söner
av snöig nord, förmultna utan gagn;
väl var en yxa förr i odlarns hand
ljusbringaren i öde nejders skugga,
banbrytaren för europeisk kultur,
luft, frihet, mänskorätt och dagligt bröd;
men nutids yxa går som dödens lie
fram över moar, dalar, fält och kullar
och mejar utan misskund barn med gubbe,
den branta åsens sommarglade yngling
med kärrets mossbelupne veteran.
Allt faller, allt förödes. Där hon framgår,
där stupar grönskan, tystnar fågelsången,
där blottas för bebyggarns trötta öga
den vilda, döda, ofruktbara grunden
av urtids hällar, dem naturen länge
barmhärtigt dolde under skogens täcke,
och ändlös, livlös, hopplös breder sig
i härjarns spår polcirkelns ödemark.

Z Topelius:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar