fredag 17 november 2017

Porten

I natt, i natt
jag hör ett underligt förvridet skratt,
i natt, i natt.

Jag slumrar in.
Från främmande och doftfyllt land det drar en vind.
Jag slumrar in.

En måne ler.
Jag skådar ting ett vaket öga aldrig ser.
En måne ler.

Å ve, å ve.
Jag hör en stämma full av ångest be.
Å ve, å ve.

Där är en sluten port jag måste nå,
där är en gren på vägen som jag snavar på.
Jag reser mig i svindel och jag ser igen,
där är en sluten port jag måste öppna den.
Och allt jag drömt av sanning, vad jag anat,
allt finns där bakom i gripbar, klar gestalt.
Allt det förfärande, som här vi kämpat mot.
av hån där vi sått liv, av köld och hot,
och detta tingens virrvarr utan slut
i en förklarad enighet här redes ut
och når en helhet utan gräns och mått
bortom all tid, som ingen har förstått
— —

Jag håller portens nyckel i min hand
— då stelnar jag som fjättrad av ett järnhårt band
och kan ej längre röra arm och fot,
det är ett motstånd, som en levande ej kämpar mot.
Jag kan ej mera finna gåtans svar,
jag vet ej mera var jag är och var
— och nyckeln faller ur min stela hand.
Var finns den porten som jag skulle nå?
Jag var så nära redan att förstå
— —

I natt, i natt,
en låga flämtar någonstädes matt,
i natt, i natt.

All jord är stum.
Det växer vita blommor i ett väldigt rum.
All jord är stum.

En gränslös skog.
Och något ljust, som mellan träden log.
En gränslös skog.

I mörkrets famn.
Det finns en vila som ej äger namn,
i mörkrets famn.


K Söderholm:
Bildresultat för Kerstin Söderholm bilder

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar