torsdag 2 november 2017

Hammaren

Kung Gösta står vid sitt ekebord,
han talar manande, fromma ord
om Luther och nya läran.
En bisp hör på med förfäran.
När kungen slutat, klerken tar vid:
”För Luther oss Gud bevare!”
Så prisar han högt den Ofelbare
och curians makt. Det börjar klia
i kungens fingrar, han föga blid
från bordet griper sin fruktade hammare.

Då småler prelaten, bugar mjukt,
begynner på nytt –
om jungfru Maria och helgonskaran,
vigda reliker, om skalle och kota
som mäkta bota
allt ont och sjukt,
ja, aldrig den läkedomen sviker!
Slikt gyckel ej kungen smakar,
hans panna mörknar,
hans min blir bister,
hans tålamod brister,
han lyfta hammaren skakar.
Nu blir för bispen det allvarsammare.

Han korsar sig, mumlar latin
och viker ett steg åt sidan.
Han står där i rådvill bidan.
Men kungen sänker sin högra hand –
då löser bispen sin tungas band
och börjar igen sitt fanatiska tal.
Han skildrar skärseldens kval
och säger: ”Avlaten kan förlossa
från straff för synder!” Som Tor mot jätten
nu kungen slungar sin Mjölner, att krossa
den djärve. Men denna har gjort reträtten
i tid genom dörren. Den svarta kappan
ses fladdra brått utför trappan.
Allena står gnistrande vredeflammare.

Men snart hans svallande Vasablod
sig lugnar, ebb följer flod.
Han stryker sitt långa, ljusa skägg,
han tager hammaren, flugen i vägg,
från golvet, den lägger på bordet.
Han vet – efter detta
törs ingen bisp sig till motvärn sätta.
Han slår sig ned, och nådigt blir ordet
som kommer på pränt
på vitt pergament
i stilla och solljus arbetskammare.

F Nycander:
Bildresultat för Fredrik Nycander bilder

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar