fredag 2 oktober 2015

Babels torn

Det är en gammal sinnrik fabel,
som ofta jag funderat på,
om det där Tornet uti Babel,
som själva himlen skulle nå.
Ifrån min barndom den mig brydde;
men, då jag frågade min far,
vad den historien betydde,
fick jag av honom blott till svar:
att jag en näsvis pojke var.

Mer ej behövdes, för att reta
en glad och livlig ynglings håg:
Jag ett schatull i sagan såg,
och ville änteligen veta,
vad härligt i dess lådor låg.
Omsider är mitt syfte vunnet:
ett rart och dyrbart monument,
som ingen härjare förbränt,
och ingen forskare har känt,
är nyss i Orienten funnet,
och hit till Europa sänt.

Det är det stora protokollet,
som uppå Tornets första dag
i själva Babel blivit hållet:
varav se här ett sammandrag:

Så vida det är nog besannat,
att all slags kunskap på vår jord
är och förbliver intet annat,
än vissa fogningar av ord;
men orden stundom bry förbannat:
så har ett sällskap i vår stad
sig låtit vara angeläget,
att nå en högre kunskapsgrad,
och dristigt, men ej oförväget,
beslutit, att en himmelsfärd
väl vore sina vådor värd.
För stoftets ättling, vilken ära
att se, att höra själva Gud,
och att till jorden återbära,
så om hans väsende som bud
en sann och oförfalskad lära!
Det är så många klagomål
som dag- och stundligen inlöpa;
att man var sanning måste köpa
med alltid nya tvivelsmål.
Det är så mycket, man bör veta,
det är så litet, som man vet;
och sanningen oss tyckes reta,
blott för att göra oss förtret.
Men om vi en gång kunna skryta,
att hava talt med själva Gud:
Farväl! med alla tomma ljud!
Då fulla skäl oss icke tryta.
Då skola vi med egen syn
rannsaka himmelens planeter,
och följa alla de kometer
som promenera omkring skyn.
Då skola vi förutan irring
och utan svindel och förvirring
se över, i en enda blick,
naturens djup och kraft och skick,
och alla andra världar känna
med lika säkerhet, som denna.
Då skall det stora tid och rum,
och vacuum, och spatium,
och mobile perpetuum,
och mycket annat stort och viktigt
förklaras lika snart, som riktigt.
Då skall det icke mer bero
av någon gissning eller tro,
om andar sväva över jorden
och varest de för övrigt bo,
(jag trodde alltid här i norden).
Då skall man äntligt upplyst bli,
varföre människan skall kallas
och även tro sig vara fri,
dock av den minsta nyck befallas
att gå i lastens slaveri;
varföre man i alla tider
predikar dygdens sälla lott,
och bojor åt dess vänner smider;
varföre lasten sällan lider
de straff, man honom förespått.  
Då skall man änteligen veta,
vad väg det onda kommit till,
varföre Eva retas vill,
och varför ormen skulle reta.
Då skall vår själs odödlighet
ej blott bli trodd, men solklart visad.
In summa -- vår förtjänst beprisad,
vår rätt till namn och ryktbarhet
med alla slags bevis bevisad.

Ren torde läsaren förstå,
och granskaren benäget finna,
att ändamålen, man tänkt vinna,
ej voro barnsliga och små,
och att man måste himlen hinna,
för att de ändamålen nå.
Jag vill då icke mer citera
av forskningar en tallös mängd
ur protokollet, vilkets längd
med Tornets höjd tycks accordera,
men låter Tornet färdigt stå
så färdigt som det kunde bliva,
och låter folket kliva, kliva
och änteligen spetsen nå.

Nu tror man sig i himmeln vara,
och intet mera stå igen,
än blott att öppna ögonen,
och hela världen överfara.
Men huru snöpligt! huru dumt!
Det arma folkets hjärna svindlar
och ögat blir i hast så skumt,
som om det hade tio bindlar.

Så mycket såg man dock till slut
att himlen syntes lika nära
för deras ögon som förut
och det var mycket, på min ära.
Var bliva nu de stora fynd
som skulle kröna himlafärden?  
Är det ej skam, är det ej synd
att spela gäck med hela världen?

Må läsarn giva sig tillfreds!
Om man ej hann till Zeniths spets
och översåg den vida världen,
från solens höjd hit ner till vrån;
om ingen promenad i må´n
och ingen dans i andevärlden
förtjusade den svåra färden;
om man på själens andlighet
med händerna ej kunde taga,
ej insåg tingens verklighet
skild från de syner, som bedraga;
så såg man likväl mycket mer,
ja ganska mycket mer, än andra;
ty den mot höjden sig beger
naturligtvis långt mera ser,
än de som kvar i dälden vandra:
och tog för övrigt sitt parti
det klokaste, som kunde vågas
att aldrig tyst och svarslös bli
vid vad på jorden kunde frågas.

Men var det icke högst fördömt,
att hur man opp från jorden strävat
och mellan idel solar svävat,
så hade man det språk förglömt,
som taltes ner i dödligheten.
Och icke nog, att allmänheten
ej minsta ord av dem förstod:
de kunde ej förstå varandra.
Den ena skrek emot den andra
med myndig röst och hetsigt blod.
Knappt hann den ena konstruera,
förrän den andra sönderrev;
tills ingen trevs i Tornet mera,
som blott en stolt ruin förblev.

M Choraeus:


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar