med lust och fägring stor.
Du nalkas ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött
sig solens strålar närma
och allt blir återfött.
De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.
Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud;
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång.
Du ädle Jesu Kriste,
vår glädjesol och sköld,
ditt ljus och hägn ej briste,
värm upp vårt sinnes köld,
giv kärlekseld i hjärta,
förnya själ och and´,
vänd bort all sorg och smärta
med mild och mäktig hand.
Du Sarons blomster sköna
du lilja i grön dal,
ack, värdes själen kröna
med dygder utan tal.
Din nåd låt henne fukta
som dagg utav Sion,
att hon må ljuvligt lukta
som ros på Libanon.
Välsigna årets gröda
och vattna du vårt land,
giv oss nödtorftig föda,
välsigna sjö och strand.
Av himlen drype fetma,
bespisande vår jord,
och flöde nådens sötma
till oss av livets ord.
I Kolmodin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar