söndag 15 februari 2015

En ordentlig syndabekännelse till damerna i Nykarleby och Jakobstad.

Allt vad jag säger är idel chikaner,
allt mitt beröm är sockrat gift,
alla suckningar äro romaner,
varje vers är en blomsterhöljd grift.

Jag spottar aldrig, att jag ej bespottar,
begrinar alltid, så ofta jag ler.
När jag är tyst, jag laddar och måttar,
och när jag talar, jag dödspilar ger.

Ibland är jag hövlig, men blott för att snärja
oskuldens barm uti mina nät.
Kosacken kryper blott för att härja,
listen går i min artighets fjät.

Nedrig som Kain och kanske än mera,
djärv som en kalmuck i ett lyckligt krig,
här som Lucifer jag ville regera,
och tror att ingen kan störta mig.

Ingen känsla för det ädla och sköna,
ingen suck vid skönhetens bröst,
ingen ömhet att vänner belöna,
intet hjärta för uslingens röst.

Jag, just jag är den fasliga draken,
som går likt ett rytande lejon omkring.
Flicka, flicka, håll dig blott vaken,
och får du se mig på gatan — så spring!

Men stanna likväl, jag beder, jag beder!
Vid skönhetens blick jag lovar och svär —
och utav alla ynglingens eder
den eden heligast vara plär —

Jag svär att aldrig förtretlig vara,
jag svär, jag svär att älska Er,
blott ni vill svära att tåla och svara
och att ej nånsin springa mer!

M Choraeus:


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar