torsdag 17 juli 2014

Den hemlöse

Så kom jag en gång till i detta livet
till far mins gård och såg det gamla huset.
Jag trodde det för längesen var rivet,
men det fanns kvar. På långt håll såg jag ljuset

från gavelfönstren lysa som en stjärna.
Jag tog en genväg över fält och gärden.
Gå in en stund där ville jag ju gärna
och se på allt, och minnas förr i världen.

Men när jag väl kom fram, var ljusen släckta.
Jag tänkte knacka på där, men jag vände.
Folk tycker inte om när de blir väckta,
och det var säkert inga som jag kände.

Så får jag gå igen. Rätt gott att kvällen
är stjärnklar, så min väg blir lätt att finna.
Ack, stjärnors ljus kring gamla kära ställen!
Så vackert har jag sällan sett det brinna.

Det är som ljus från himlens rika byar.
Jag ville kasta bort min kropp i diket,
likt tiggarkläder, och på väg av skyar
befriad vandra mot det sälla riket.

Men det är långt. Månntro jag skulle mäkta
den långa vägen, fast min längtan bränner?
Och kom jag fram, var kanske ljusen släckta.
Och kanske bor där inga som jag känner.

S Lindström (Tristan):

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar