onsdag 23 april 2014

Bikt

Djupt nere föddes jag, där nöden bor,
ett dystert land i ständigt tröstlöst söcken.
Jag ser det än igenom årens töcken,
hur Sorgen satt vid vaggan hos min mor.
När dagen lekts till slut bland sten och sand,
i gråt och bittra ångestdrömmar låg jag,
men när jag väcktes, med förundran såg jag
en outsläcklig fackla i min hand.

Du vilsna stråle från ett fjärran ljus,
hur blev du så ett bloss i mina händer?
- Jag lyste ner i mörkrets öde länder,
jag sade: följ mig till min facklas hus!
Men ingen hörde mig. Allen jag gick,
och ljuset ifrån undrets världar höga
blev mig till hån - det öppnade mitt öga
för allt, som mörkret borde gömt min blick. -

Jag såg min nakenhet, min värnlöshet,
hur olikt allting var, mot det jag drömt mig.
Jag ville släckt min facklas sken och gömt mig
i mörkret undan all min ensamhet.
- Men nej, den var mitt eget ödes dom,
och den var själen i min egen vilja.
Nej, intet skall från dig mig kunna skilja,
mitt Kainsmärke och min rikedom.

Mot mörkrets murar skrek jag ut mitt kval,
och jag förbannade mitt hårda öde.
Ja, jag har längtat vara bland de döde
i jordens mylla, tung och god och sval.
Mitt hjärta, hårt och svart som diamant
har gnistrat utav hat och skälvt av vånda.
Men nu är blitt. Snöklockor ser jag stånda
och ringa vår vid ödevägens kant.

Det är i doftande och klar april
och nya vindar famna om min panna.
Vek är min mun och vill ej mer förbanna,
men ljust och vårligt tala livet till.
Jag såg väl något gott och skönt ändå
slå ut ur allt det onda mig vart givet.
Det är en helig glans vid själva livet,
och mot dess källa vill jag ödmjukt gå.

Det är som nyss jag trätt inom din port,
mitt liv. Jag känner mina läppar småle
mot dig, mitt hjärtas underliga stråle,
ej hånande, som förr de ofta gjort,
men som när barnet ler mot julens ljus.
Glad vill jag vårda dig, min dyra gåva.
Och jag vill vaka där de trötta sova,
och jag vill bedja i de sorgsnas hus.

 R Jändel:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar