lördag 2 november 2013

Ur Venerid - sonett 57

Så visst som av en Gud all jordens boll regeras,
som höga solens slant han rädes intet fall,
som vi här alla gå på markens gröna pall,
så visst är jag allena din och inga fleras.

Tro inte att jag kan mer någon tid moveras
av någonting, nu är eller som komma skall,
så att min kyska eld här kunde bliva all,
och till min sista stund sig icke städs förmeras.

Rätt som ett hjärta är allenast i en kropp,
har jag ej mera än en kärlek och ett hopp,
skall någon havas kär är nog ha en allena.

Vad väntes mer det jag har icke av den ena?
Gud har först skapat två och såg det vara nog,
fördenskull inga fler i Paradis intog.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar