då höge skalder sutto här i ring,
då på var sitt av Gustafs gyllne säten
här satt Franzén, Wallin, Tegnér och Ling;
och före dem, i Gustafs egna dagar,
då Kellgren här med Oxenstjerna satt,
och Leopold tillsist – en svan, som klagar
att Tiden Skönheten på flykten jagar,
men ljuvast kväder då, när ögat re’n har natt.
Och mellan två så skilda sångartider
som gyllne länk en kvinnlig lyra står,
vars toner dansa lätta som sylfider
och leka, skalkas, i en evig vår.
Det är skaldinnan, den för ryktet blyga,
som gömmer lagern i sin hushållskorg
och vill sitt sybord framför lyran smyga.
– Förgäves! Tonerna kring landet flyga
och »turturduvans sorg» är glömd av Gyllenborg.
Hans fordna Sappho skymmes nu av henne,
vars rika tavlor, i så skärt behag,
så troget måla mindre vad vi känne
än vad vi äro i vårt vardagslag.
Den förra helst sjöng sina egna lågor,
och hennes hjärta flög i evig storm,
tills sist hon »Lugnet» fann i svala vågor.
– Den andra gjorde Sanningen blott frågor,
och Skönheten gav svar, och Snillet gav det form.
Med vilken finhet hon förstår att pensla
de minsta drag, och hur var bild är lik!
Hur mycket allvar bor i hennes känsla,
i hennes teckning vilken ren plastik!
Och hennes skämt! hur skarp, och dock ej bitter,
hon gisslar varje dårskap, ystert glad;
men hon är kvinna än, då saltet spritter,
ty på satirens udd en Gratie sitter
och läker hvarje sår med friska rosenblad.
Hur mycken storhet bor ej i det lilla,
det enkla, sanna! – Sök varhelst du vill;
finns här en bild, som Smaken ej skall gilla?
Han är ej gjord, han lever, han är till.
Och hennes färger – huru skilda alla
från smink och prål, men liv är där och glans;
om de ej glöda, äro de ej kalla.
Och aldrig pennan doppad var i galla,
dess spets är skuren vass, men styrd av vettets sans.
Sök överallt i konstens vida rike,
i diktens alla rosengårdar sök,
du skall, du kan ej finna hennes like,
ej en parnass, med trappor från ett – kök;
ej en naturdikt så av snillet ansad,
Satir, Idyll och Fabel på en gång;
så lätt, så djup, så lekande, så sansad;
ej en skaldinna, rädd att bli bekransad
och skygg för världens blick som för sin egen sång.
Hör dessa råd av »Bettys» ömma moder,
– en visdoms-foliant i sammandrag;
men skälmska löjen under pärmen bo där,
och sträva läxan får af dem behag;
av modershjärtat får den sitt insegel,
var enda varning klädd i rosor är.
När för vart livets fall hon ger en regel,
det är Minerva, men som lånt sin spegel
från Afrodites bord, och tjusar, då hon lär.
Minns detta »gods, ett arv av gamla fäder»,
där, med sin gikt, en grevlig änka satt
»i stora saln, beklädd med gyllenläder»,
och där hon »leddes merendels besatt»!
Hör henne nådigt tyda för Susanna
den långa ättens murkna konterfej,
och sist vid denna unga skönhets stanna,
som kännas bör »uppå sin stolta panna»,
och fråga även du: »skall detta vara?» – Nej!
Men se en annan bild! »I simpla dräkten»
den gamla »kommer leende och from,
så älskad, ärad, kronan ibland släkten,
så firad, vördad på sin ålderdom»!
Med vördnad böj dig för de gråa håren,
»Ur ljusa ögat samvetsfriden» ler.
Av tidens härjning märker du ej spåren;
du ser en höst med blommor än från våren,
en aftonglans av soln, som utan moln går ner.
Så ur vad stånd, vad ålder du må äska,
gestalter vimla här i brokig flock.
Här är en Vauxhall för det rent burleska,
här är en lövsal för det sköna ock.
Se, tusen masker trängas på var tilja
och alla hälsas de av tusen skratt;
men lätt i denna svärm, som ros från lilja,
du kan den ene från den andra skilja:
– Se där är fänrik Spink, och där Cornelius Tratt!
Olympen själv hon stormar med sitt löje,
hon rycker den med ens till jorden ner,
och lugnt försänkta i sitt aftonnöje
du alla gudar och gudinnor ser.
Du kan dem skönja grant vid spiselflamman,
du känner klart igen var enda en,
där gudaskaran »sitter i all gamman
en kulen kväll vid brasans sken tillsamman»,
och »Astrild rider käpp på själva Caducén.»
Väl fantasin ur blotta prosan tager
en mängd av tavlor, som här rullas opp,
men allt står fram i en så egen dager
och varje tanke kläder sig i kropp.
Än bördens högfärd speglad i »Juliana»,
än barnets oskuld uti »Nellys» gråt.
Var gäck, som dansar fram på livets bana,
vart själens lyte, och var modets vana,
för alla ligger här ett koger i försåt.
Så väckte Hogarth förr sin tid ur dvalan,
när han dess trogna teckning lade fram
och penseln genomlopp den vida skalan
från nöjets yrsel ner till brott och skam.
Med lika kraft, men mera nordiskt tycke,
skaldinnans Genius är alltjämt tillreds;
men på sitt änne bär han diktens smycke,
och varje tidsbild blir ett mästerstycke,
och väpnad är hans hand med epigrammets spets.
I tidens öga ser han minsta grandet,
men bäst han skjuter av ett epigram,
idyllen kommer med sin frid på landet,
eklogen nalkas med de vita lamm,
och Fabeln ger en själ, en röst åt djuren,
och allt får nu dramatiskt sceneri.
Till själva Epos faller skiljemuren;
och ingen död mer finnes i naturen,
men allt är liv och fröjd och sol och poesi.
Se denna grupp, som vid »den glada festen»
är lantligt samlad! O du känner den,
du förr har sett den sjuttiåra prästen,
och alla, alla känner du igen.
Men du i livet har dem sett. I sången
– det är först nu, som du dem möter så.
Så levande är det för första gången
som verkligheten blev i dikten fången;
ty allt är här natur, och här är konst ändå!
Det är från den de regna dessa strålar,
som gjuta sig till ram kring hennes duk.
Hon sjunger, men på samma gång hon målar,
och varje färgton huru smidigt mjuk!
Det är en värld, som träder för ditt sinne
med allt sitt prål, med all sin galna flärd,
med sina lasters tyngd, sin dårskaps minne.
– Du tror dig vara på ett dårhus inne
och märker innan kort, det är din egen värld.
Du världens dårskap, frodas! Ty skaldinnan,
som förr dig agat, tystnat längese’n,
och långt har tidens hjul att löpa, innan
en sådan lyra hotar dig igen.
Den lyran strängad var med gyllne pilar
och, attiskt fin, hon var dock fosterländsk.
Dess genljud ännu genom rymden ilar,
fast under marmorn re’n den sångmö vilar,
vars kvickhet var så glad, vars lyra var så svensk.
Än lever minnet kvar i våra bygder
av hennes liv i tysta dalen gömt,
som lugnt förflöt i huslighetens dygder
och blott begärde att få vara – glömt.
Där njöt hon glädjen och där bar hon kvalen,
de växte, men – hon dem inom sig slöt;
och hördes mellanåt en sång ur dalen,
det var ej hon, men det var näktergalen,
som sjöng i samma bur, och sist dess galler bröt.
Hon flugit opp på fria, lätta vingar,
hon nu dem badar uti hav av ljus;
men än i kojan som palatset klingar
var ton hon sjöng, och trotsar tidens brus.
Än sjunger hon: »Jag minns den ljuva tiden»,
hon sjunger än: »Jag minns den som i går»;
men ack! den kom med »oskulden och friden»,
och därför, därför är den re’n förliden,
det är i dikten blott vi leta nu dess spår.
Den aftonkrets, som förr i hennes boning
sig samlat här, nu möts i Elysén.
Allt groll har Thorild glömt, och sin försoning
med Leopold han firat allare’n.
Där Kraus står hänryckt, Kellgren är blott öra,
och Gyllenborg förtjuses ännu där,
och Lehnberg, Rosenstein med undran höra,
när Edens vindar sakta till dem föra
en röst dem välbekant, en sång dem fordom kär.
C W Böttiger:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar