lördag 5 oktober 2013

Wilhelm von Braun 200 år: En höstdag

Inne jag sitter, hör stormarna tjuta,
gräla och brottas med väggar och knut;
störtskurar piska mot bristfällig ruta;
oh, vilken fasa, när blott jag ser ut!

Rännil vid rännil på gården sig slingrar,
takrännan ger dem en ymnig tribut;
blåsten med starka skolmästarefingrar
luggar allén, snart peruken är slut!

Bandhunden, förr den mest pratsamma sälle,
sitter i kojan, så tyst som en mur.
Ögat, orörligt allt jämt på ett ställe,
fylles med tårar av yrande skur.

Tuppen med hela sitt harem har tagit
under en hökorg en hastig reträtt.
Regnet hans hugfulla låga nedslagit,
lik en sultan tycks på nöjet han mätt.

Hejdad från knäfall igenom sin grimma,
står där vid kärran en eländig märr.
Högt från den knivvassa ryggen en dimma
stiger i luften, liksom ur ett kärr.

Ankornas jubel bedrövelsen rågar,
kors, vilket väsen i himmelens höjd!
Då man är sorgsen, som döden det plågar
kacklet att höra av dumhetens fröjd.

Kjorteln kring huvut, att hamphåret spara,
springer en piga i träskor! - hopp, hopp!
Himmel, hur nyfiken virveln kan vara!
Stubben han lyfte mot himmelen opp.

Senaste synen var nog att betaga
även den djärvaste mod att se mer.
Ty vill jag sluta, gardinen neddraga,
krypa till sängen och bädda mig ner.

W v Braun:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar