fredag 18 oktober 2013

Vid kumlet

Nu är den dystra höst utbruten,
som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat slår.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse,
att söka mig till fädrens röse.

Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsupplag.
Hur ödsligt rossla ej dess stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.

Ja, rosslen på, I gamla fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag tillfredsställd skall gå tillbaka.

Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel.

Denna dikt är en parodi på Erik Axel Karlfeldts dikt Höstens vår ("Nu är den stolta vår utsprungen, /  den vår de svage kalla höst").

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar