fredag 21 juni 2013

Midsommar

Nu är sommaren här. Det blommar i skog och i hage,
gårdens vackra förgätmigej står och lyser i gräset,
lönnarna frodas och apeln står full av skäraste knoppar.
Tusenskönorna lysa i soln som smultron och grädde,
vildvinet spirar och suger sig fast mellan teglen på taket,
hundkaxen skjuter i höjd med svällande stammar och blommor
vida, som låge där strödd en vintergata i grönskan.
Men som en blänkande sköld är havet och hägrar i öster.
Morgonens tidiga sol förgyller tjäriga ekor,
blixtrar på årornas blad, och när strömmingen lyftes i sköten
fyllande fiskarens famn och pressande ekan på sidan
är det, som drog han en forntida skatt av silver ur djupet.
Runt om skriar måsarnas flock, men labbarna vila
lugnt på vingen och bida sin tid, till jakten begynner.
Borta längst i det dallrande blå, där dunsterna dirra,
strävar en ångare fram och dånet jag hör av propellern
genljuda mot mina berg, men jag ser blott röken av ångarn.
Soldiset står som en mur därborta på finländska sidan,
Ekerön hägrar och Signildsskär, och med kölen i vädret
skutorna stå på sig själva och gå som fantomer och spöken.

Härligt jag kallar mitt hav, när det välter med väsande kammar
in mot min bergiga strand och suger sig upp emot klippan
fräsande än som en katt och dånande än som en åska,
porlande, viskande, sjudande högt och tystnande åter.
Härligt jag kallar mitt hav, när det speglar solen och molnen
djupt i sitt djup och vid strand den vackra vaggande tången
lyser i guld och i grönt och en halv fots dyning förtäljer
mäktigt varannan minut om en storm som blåste i förrgår.
Satt jag i min kanot, när de rullande topparna gingo
högst med sitt vitaste skum över grund, över skär, över kobbar,
kände jag mig som en mås på vattnet och tände i stiltjen
mellan sjöarna lugnt min pipa och vilade åran.
Trutarna flaxade över in båt och anade strömming,
grisslorna pilsnabbt i surrande flykt försvunno i fjärran,
svärtorna lågo med halsen i höjd och summo bland brotten,
ådorna flögo förbi i farlig närhet och prackors
ilande kors jag tecknade såg mot seglande skyar.
Eller om sjön var blank och i soluppgångarnas guldhav
efter en dykande fågel jag for, och nyfikna lommar
sträckte förbi och kommo igen vid saluter och bommar,
härligt var havet och gott och jag glömde plikter och pengar.
Tack för glömskan och tack för nävarnas blåsor och tack för
armarnas styrka och tack för vart stänk som gick över kanoten!

Men nu susar det till. I sydvart blånar en strimma,
växer och kommer häråt och det vitnar och svartnar och viner
udden förbi, där sitter i lä, och det stänker i stranden.
Blåsvart jagar en ensam by och försvinner bland skären
norrpå igen. En säl dyker upp som ett havstroll och blåser
tätt vid min fot, och förskrämd han söker djupet igen och
ringlarna efter hans kast dö bort som en ton som förklingar.
Svalorna jag varann kring berget, och utanför Loskär
fäller en lom som en sten och stänker silver omkring sig.
Härligt värmer midsommarns sol, och på stranden bakom mig
dofta tallar och värme av skog, och jag somnar och drömmer
ljuvt om jakter på örn och på allsköns djur, och jag vaknar
plötsligt, när högst på min hatt jag känner ett liv - en ärla
sitter och vippar och tror, att jag är en bit av min bergklint.

A Engström:
Albert Engström mia.JPG

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar