med ljumma vindar alla år;
ett budskap från den södra världen,
jag kommer dit med sol och vår.
Jag bygger bo av ler, jag kläder
på tusen sätt dess golv och vägg,
jag väljer mossa, gräs och fjäder,
att mjukt där blir för mina ägg.
Jag bygger det inunder åsen
av mänskors tak. Där är mig bäst.
Jag vaktar hyddan, vaktar låsen
och lockar trevnaden som gäst.
Om höns och duvor tar jag vården,
ty öga finns ej skarpt som mitt.
När höken kretsar över gården,
då visslar jag sivitt, sivitt.
Och de förstå min vink och dölja
sig fort i buren och i byn.
Jag skyndar rövarn att förfölja
och jagar honom uppåt skyn.
Så är jag sedd i hemmet gärna,
man stör mig ej det minsta grand,
och månget korn och mången kärna
man bjuder mig med givmild hand.
Men jag försmår all sådan föda,
min fladdrar över vattnen skygg.
Jag har min bärgning utan möda
av dagens sländor, kvällens mygg.
Hur många fåglar mera granna
jag skjutas ser och fångar bli!
Men jag får leva, jag får stanna
och flyga kring och vara fri.
Men när den kulna hösten stundar
och natt blir lång och himmeln grå,
från alla tak och alla lundar
vi samlas alla svalor då.
Vi tätt oss till varandra smyga
och ordna ett gemensamt tåg,
och med ett stumt farväl vi flyga
till öarna i Hellas´ våg.
C W Böttiger:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar