därför att alltför vida
ute på sanningens stigar jag var.
Ordets fruktade vapen jag bar,
friheten gick vid min sida.
Hela min unga kärlek jag bjöd
friheten, min förtrogna.
Svaret tog jag ur läpparnas glöd,
kände i blödande överflöd
kyssarnas druvor mogna.
Innan jag vaknade ur mitt rus,
avund stal mina vapen,
klädde mig i en fånges blus,
rövade friheten - solens ljus
slocknat i fångenskapen.
Mästerman lille, jag kan ej dö,
kan ej, om även jag ville.
Fåfängt jag slitit och sliter spö,
tag till bilan - din bila är slö:
akta dig, mästerman lille!
M Lybeck:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar