Vän! i förödelsens stund

Vän! i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,

när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,

tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,

hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;

när från din nattomtöcknade själ eldvingarna falla,

och du till Intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,

säg, vem räddar dig då? - vem är den vänliga ängel,

som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,

bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna

altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? -

Endast det mäktiga Väsen, som först ur den eviga natten

kysste Serafen till liv, solarna väckte till dans.

Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: "Bliven!" -

och i vars levande kraft världarna röras ännu.

Därföre gläds, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker:

Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

E J Stagnelius: