Årets saga: April

 

April, april! 

"Kära sippor, sitt inte still!

Solen lyser på ris och snår, 

ut på backen, det är ju vår!"

- Aj, en störtskur! - "April, april! 

Jag kan narra er vad jag vill."

April, april!

Lärkan slår högt i skyn sin drill.

"Sitt ej längre och läs, din tok!

Ut ur skolan och släng din bok!"

- Oj, magistern! - April, april!

Du kan narra oss vart du vill!

April, april,

fy, så tokigt du ställer till!

Skratta inte, vi kanske får

lugg och bannor och våta tår.

Ditt fel är det, April, April,

som kan narra oss vad du vill!

April, April!

Snart en lusteld vi ställer till!

Där skall spraka till vårens pris

skräp och bråte och gammalt ris.

När den slocknat, April, April,

får du gå, fast du inte vill!

E Beskow:

På Ester-dagen

 

VISA PÅ ESTER-DAGEN

(drottningar och barnaföderskor särskilt tillägnad)

Det finns stunder när man inte vill.
Det finns stunder när man bara önskar sej bort, 
när man knappt ens orkar finnas till, 
men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 
//: Kanske var det för en sådan stund ://
kanske var det för en sådan stund 
som du föddes till världen? 

Drottning Ester våndades så svårt,
skulle hon nu för sitt folk få offra sitt liv? 
Hamans onda planer tog hon hårt,
ord från Mordokai var liksom skurna med kniv: 
//: "Kanske var det just för denna stund ://
kanske var det just för denna stund
som du kröntes till drottning?" 

Herren Jesus kände också så, 
ville slippa, om det gick, all plåga och nöd. 
Smärtans väg, den valde han ändå, 
som Guds vetekorn han gav oss liv i sin död. 
//: För det var ju just för denna stund ://
för det var ju just för denna stund 
som han kom hit till världen. 

Det finns stunder när man inte vill, 
det finns stunder när man bara önskar sej bort, 
när man knappt ens orkar finnas till, 
men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 
//: Kanske var det i en sådan stund ://
kanske var det i en sådan stund 
som du föddes till världen?

(Est. 4:14b, Joh. 12:27, 16:21).

A Holmberg:

På Kristoffer Hoas' 60-årsdag den 31 mars 1937

 

Lärare, fostrare, hövding och präst,

drömmare, diktare - och likväl mest

den sega, okuvliga handlingens man,

som ville allting och allting hann,

och kristen med skälvande, sökande själ.

- Men mer än allt annat du var likväl

med nordmannasinnets och lidelsens rätt

svensk, bara svensk, helt rätt och slätt!

Lik i lasten

 

Sommarskyar, sagoflottor,
stävande mot solnedgången,
trädens sus blir gröna havsdjups
eko utav böljegången.
Upp likt bubblor ifrån bottnen
stiger alla mina drömmar
för att följa skeppens fåror,
flytande på Lycklandsströmmar.
Lyckoskepp, där Längtans Fåglar
vilar sig en stund på masten,
akta er för skär och bankar.
Ofärd seglar snart i kapp er;
ni for ut på falska papper,
alla mina sjuka tankar
fraktar ni, som lik i lasten.

S Lindström (Tristan):

Sov, du lilla vide ung

 

Sov, du lilla vide ung, 

än så är det vinter, 

än så sova björk och ljung, 

ros och hyacinter. 

Än så är det långt till vår, 

innan rönn i blomma står. 

Sov, du lilla vide, 

än så är det vinter. 

Solskensöga ser på dig, 

solskenfamn dig vaggar. 

Snart blir grönt på skogens stig 

och var blomma flaggar. 

Än en liten solskensbön, 

vide liten blir så grön. 

Solskensöga ser dig, 

solskensfamn dig vaggar.

Z Topelius:

Vid solförmörkelsen

 

Allt beskådande stråle! O Sol,

våra ögons lust,

bortvänder du, bortvänder du vredgad din heliga glans! 

Ve! Hur sjunker till jorden 

bevingade tankens kraft, natt omhöljer outgrundlig 

i bävan försänkta sinnet. 

Men jag vill anropa dig, du underbare, 

vänd åter till din ilande vagn! Till Theba se försonande åter! 

Förkunnar du krigs jämmer? 

Eller hunger och den oändliga snön, 

eller fördärvlig tvedräkt,

eller översvämning, 

eller köld eller mörkbrusande regnet, fördränkande sommaren! 

Eller vill till grunden du förstöra och nytt ombilda åter 

det eländiga människosläktet?

Pindaros:

Vårens dårskap

 

Så snart som marken i mars blev bar

som pojke hade jag kulpåsen klar.

I dag är luften så misstänkt ljum,

min egen pojke går i mitt rum

med färska fräknar och svettigt hår

och spejar och vädrar i alla vrår.

Jag kan ej på stolen sitta still,

jag måste upp för att hjälpa till.

Vi krypa kring golvet båda två

och ha ett muntert och andfått schå

att under möblerna raka fram

fjolårets kulor i ulligt damm.

För varje kula som rullar ut

min son upphäver ett jubeltjut.
Där kommer till sist en nickeldank,

som blinkar mot dagern rostfritt blank.

Den legat ett år förkastad och glömd,

men nu blir den åter smekt och berömd.

Men sedan så var det visst inga fler

och ut till striden min son sig beger.

Mig lämnar han åter här inne i fred,

nu får jag ej längre vara med.

Jag känner inom mig ett tomhetens sting.

Jag har ingen dårskap, jag har ingenting

som blänker och eggar att raka fram

ur årslångt mörker och vinterdamm.

E Lindorm:

Vid åsynen av en ek

Mens strebrar klättrar fyra tusen meter 

upp på sina berg av erkänt skrot 

lägger eken vid de höges fot 

en millimeter till sin diameter 

och kröker hånfullt en osynlig rot.

27/3 -54

S Dagerman:

Rimdans i fastlagen (här = fastan)

 och därhos brudgumskrift över Herr Elias Bonge samt brudskrift över jungfru Margareta Elisabeth Köhn och bröllopsskrift över dem bägge 26/3 1713.

I. Fastlagsdansen

Vem har i bruk vara sjuk och i vers dock fälas och älas?
Gör icke jag var dag griftskrift, giftskrifter ogifter?
Rimmar och hostar iblann var om ann icke tungan och lungan,
hjärtskott och hjärnbrott ihop, två ofredsamma, ledsamma sysslor?
Bli då min död och dagliga bröd slika persar och versar?
Dansa går an iblann, men städse må snart göra ledse,
och lika smak, samma sak är rimma var eviga timma.

Allt för trått gör omöjeli’ gott. Förmågan, åhågan,
kraft och saft tynes av, går i kvav, förslöses, utöses.
Många de le, göra spe, då de se mig smida så tida
och giva fram mitt menlösa kram uppå trycke så mycke.
Mång’n ej vill värre namn vara till än att heta poëta,
och var en vers tillskärs, menar han hjärnskalen ä galen,
ja, tör väl ock med pock bara därför hög ära begära,
att han uti poesi är ohågse såväl som odågse.
Rimmare plä, ho de ä, bliva stackare, prackare mestdels,
så säger en. Än se’n? Jo, en annan knorrar och morrar,
vrider och rider, att han med tadla må kunna sig adla
men båd’ å brev och å den som skrev sätta prickar och klickar.
En uppå pamp och damp och en ann uppå gamman och samman
dundrar och svär, att det är den obrukligste, sjukligste svenska.

Nu får väl ock innan tolv en kolv åter höra mitt öra:
"Si, rimmen hans gå på dans, se, nu svärmar och härmar han Stiernhielm!
Ja, kära kar’, ett olika par minsann du och han är.
Han var poet, men du är en get, som stäker och bräker."
Tocke behag lär jag ha i dag hos många de vrånga,
ty de gemena humör ge gemenli gemena dusörer.
Pack för tack ger lyte och lack, plä vi säja på svenska.
Ty ville jag ge rimma god dag, slå pennan i rännan,
platt låta bli allt versmakeri och frälsa min hälsa.
Men vem får sitt slut föra ut? Vem känner ej vänner?
En kommer här, en där: "Jag tror, kära bror, du är yrsker!
Skäms inte du neka nu förvänta, galanta bekanta
ett nävetak? Stor sak! Var tapper, här har du ju papper,
penna och bläck! Var käck, grip uti, var ej enveten, håll i,
skriv och driv vad du vill, tig still, lät smäda och häda,
vem lik en hund bär avunden i grunden och harmen i barmen!
Den som vill bjuda till alla munnar stoppa och proppa,
måst’ hava visst mycke mjöl, vin och öl, många stoppar och proppar.
Lit på du har, kära kar’, ordryttare marga och arga,
gynnare dock förmer, kanske fler; lät klandra de andra!
Desse sku sist likvisst de belackare stackare kalla."
Nu då, välan, du min hand, fast skriva du tänkt låta bliva,
fast jag har os för ros, fast ofta profiten ä liten,
sysslan ä tung och hälsan ä tunn och all åtalan osunn,
lusten ä ljum och hjärnan ä dum utav matthet och trötthet,
skall du dock ej säja nej. Skriv man denna gången om Bongen!
Vill du ha ja, när du skall åsta’, bör ju du jaka själv nu.
Må göra då; se då här, var hon är, den åstundade skriften.

II. Bröllopsskriften

I vintras skrev jag om en ungkarl och en änka
en skrift, som mot min håg blev till ett trätefrö.
Nu får jag se, vad mig herr Tadlerkopf lär skänka,
när jag här skriver om en änkling och en mö.
Jag tror, att innan kort blir större konst att skriva
om giften, än det är att lycklig’ gifter bliva.

En ungkarl tycks ibland en änkling förfördela,
när han för honom bort en vacker änka tar;
en änkling tycks en sven ett puts tillbaka spela,
när han med jungfrun av till brudesängen drar.
Skull’ icke vara bäst, att änkling änka toge
och ungersven sin håg till jungfrukärlek sloge?

Den ena säger så, att om det äldsta paret
skall för all’ andra par i allt ett mönster bli,
så lär väl detta bli på frågan rätta svaret,
att ungkarls till en mö är bästa frieri.
Så var det, säger han, i början ordinerat;
den blomman är ock bäst, som ingen förr hanterat.

En annan ger till svar: skall första giftet vara
en regla just i allt, varefter man bör gå,
så kunde ingen sig med någon mänska para,
allt gifte skulle man då platt ur hågen slå;
ty därtill skulle visst då fordras alltför mycke.
mång sällsam qualité och mångt omöjligt stycke.

Då skulle de som här skull’ ärna bliva makna
först vara utan synd, ja utan arvsynd ock,
ofödda, utan släkt, nyskapta, spiller nakna,
barn-unga, fast ej barn, men ouppväxta dock;
och äntlig’ skulle sist Gud själv av himlen stiga
och dem här nere i en trädgård sammanviga.

Då skulle ingen få å andro gifte gånga,
som en gång varit gift och mist sin såta vän;
då bleve nättren visst för mången alltför långa,
som skulle längta få en sängkamrat igen;
så att det går ej an ta Adam och hans Eva
till mönster uti allt för oss, som efterleva.

Utav ditt första skäl är grunden nu förskingrad;
men vad det angår, som du se’n om blomman nämnt,
att hon är allra bäst, när hon är obefingrad,
så hör nu här till svar ett oförgripligt skämt:
vill du en sådan ha, så måst’ du dig förmumma
och så se till, var du kan få bli jordegumma.

Den tredje kommer till och vill en domar’ vara;
han tror, att han med skäl den andra straffa kan,
som på den förstas tal så skymfligt ville svara:
Hålt inne med ditt skämt, du junker, säger han.
Hör på, vad jag nu har för saker fram att bära,
jag skall er bägge två nu strax quid juris lära.

Det vill sig allra bäst, tro fritt, tillsamman skicka,
att sig en ungersven en änka tar till brud
och änklingen tvärt om en jungfru eller flicka;
det bord’ i lagen bli hos oss det elfte bud.
Ty världen ofelbart skull’ då bli mer förökter,
när som en oförsökt kom hop med en försökter.

Ja, säger denna man, som tycks ha högsta ljudet,
man blir då fullärd strax utav sin kära hälft;
här tar den fjärde i: hör I med elfte budet,
var viss att allt det där, det lär sig av sig självt;
vet, att de första två kund’ bägge lika mycke
och gjorde likväl strax på stunden mästerstycke.

Si här, den ena vill den andra inte väja:
här träta fyra män om bästa frieri,
och jag för min person som bonden sa’ vill säja,
att jag nu lägger mig slätt inte däruti.
Jag vill i denna sak alldeles vara tyster
och låta var och en begå, som honom lyster.

Vill han en änka ta, det kan jag äntlig höra;
vill han sig ta en mö, det må han se sig om;
vill han ta en förkränkt, det må han äntlig göra;
om han vill bli därfrån, jag skall ej säja: kom.
Om han vill lägga sig och sova hel allena,
ja, vill han stå på pall, jag skall det ej förmena.

Men brudgummen vill jag likväl för hurtig prisa,
som andra jungfrun nu djärvs göra till en mor;
och bruden, som nu vill för annars barn sig visa
en äkta moder huld, bör ock ha ära stor.
Gud låte deras val dem bäggjom väl bekomma
och ge det fromma par mångfaldig fröjd och fromma!

Jag önskar, ja jag spår dem mång lycksaligheter,
och deras egen dygd hon spår dem väl också;
än mer, i deras namn jag finner två profeter,
som kunnat mycket gott i fordom dagar spå.
Jag vill nu nycklen själv till denna gåtan visa
och säja, att det är Elias och Elisa.


J Runius:

Min Herres moder

Din milda hälsning klingade

i Sakarie hus.

Elisabet den bringade

visioner av Guds ljus.

Den blida vårvind susade

bland Juda ljuva berg.

Du kom med blod som brusade

och kinden bar dess färg.

Med ärende som hastade

till bergen Gud dig sänt,

och skimmer kring dig kastade

mysteriet du känt 

På ängelns hälsning stavande

till fränderna du for.

Elisabet, själv havande,

såg dig som Herrens mor.

Du förde med, Benådade,

en doft av Edens ros.

Din fränka strax den bådade

vem Herren gästat hos.

Hon kände fostret röra sig

och delade dess fröjd

och lät av Anden föra sig

till ljusa sångers höjd.

T Nilsson:

Den fjortonde olympiska sången

Härskarinnor! Högt strålande! 

Gratier, som bebor Orchomenos´ ängd 

vid skönrinnande Kaphisosfloden: 

till er min bön! Er lovprisar min sång; ty av er benådat dricker 

skönhet, milt lindrande, de dödliga människornas bröst 

samt till ädelt kraft undfår. 

Och ej heller sig församlar utan er 

till dansen, till den blomstrande fest de lycksaliga gudarnas skara: 

vid guldbågad Apollons sida 

framställen I er tron och loven den Olympiske fadern. 

Aglaia, med djupstråliga ögonens makt! 

Och ni, sångvänliga – 

Euphrosyna! Thalia! 

Lätt svävande dansar skåden och den bekransade gossen. 

Ty jag kom till din ära, o Asopichos, eftersinnande sången. – 

Så gå, sång. 

Till Persephonas svartvälvda hus, o sång, gå! 

Förkunna detta lysande ord Kleudamos, att vid Alpheus´ våg 

med seger bekrönt hans son i ljus högt lyft sitt huvud.

Pindaros:

En gammal vårvisa

 

Maria, Maria, nu stundar det vår 

och trädens knoppar svälla. 

Guds kärlek sitt frö i ditt hjärta sår. 

Hans regn i ditt sköte skall kvälla, 

och likna skall ditt gyllene hår

de strängar, som slås av de sälla. 

Maria, se solen skiner i fukt, 

och vindsvalens sparvar häcka. 

I trädgårdstäppan med blomster och frukt 

snart äppelträden sig täcka, 

och din fönstervrås lilja fått ljuvlig lukt, 

som ökar sig vecka för vecka. 

Maria, nu brusa vågor och vik, 

och det spirar på skogens tuva. 

Som en drottnings siden skall bli var flik 

i ditt armods vadmalshuva, 

och barmens grova duk bli lik 

det lenaste dun på en duva. 

Maria, se kälen löser sig snart, 

det är grodd i åkrarnes mylla. 

Din kjortel skall skimra så underbart 

som när solstrålar majluft fylla, 

och ditt livstyckes spänne tindra klart 

likt stjärnan, som herdarne hylla. 

Maria, Maria, allt himlen är blå, 

det våras för alla de fromma, 

med mjölk och honung för kar och så, 

för hjärtan törstande tomma, 

och din sänghalms torra, vissnade strå 

skall för alla längtande blomma.

O Levertin:

Trollhättans hästar

 

Kraftstationens kraftmaskiner, 

åtta mäktiga turbiner, 

hava gjort sitt verk. 

Var turbin har underkuvat, 

fångat, bundit och betvingat

tiotusen vilda hästar. 

Åttitusen vita hästar, 

Näckens vackra vita hästar, 

draga nu sitt ok. 

Dessa hästar voro fordom 

snö på Kölens branta fjällar, 

bäckar ner till Frykensjöar, 

Klarälvsis, Karlskogakällor, 

böljegång i blanka Vänern. 

Men i Trollets glada hätta 

blevo de till vilda hästar, 

starka hingstar, föl och följor. 

Hur de flåsat, frustat, stampat, 

när de trampat 

in i källarvalvens fångsel, 

kraftkanalens hårda järn. 

Ingen märker, att de klaga 

svunnen härlig frihetssaga, 

när de draga 

inom kraftstationens stängsel. 

Blott man hör som tunga 

hovars dova spjärn. 

Förr var ärelusten den att 

storma fri mot fria vidder, 

skenande med löddrig bringa 

utan band. 

Nu är deras lott förvandlad: 

dagligdags och underdånigt 

känna töm och lyda sele, 

för att gagna efter order 

av en högre hand. 

Prisat vare mänskosnillet 

för dess knep och batterier 

och en trefasgenerators 

tiotusen kilowatt! 

Låt oss prisa mänskosnillets 

långa mörka sökarnätter 

och dess vinning en elektriskt 

blå och bländvit natt! 

Ännu löpa hundra tusen 

fria, sturska, vita fålar 

utan gagn och töm. 

Också dessa vill jag prisa, 

deras vilda, fagra styrka, 

med ett högt beröm. 

Ännu storma dessa tusen, 

hundra tusen lösa fålar. 

Många hundratusen hovar 

sparka skimmerlätta gnistor, 

solförgyllda, granna gnistor, 

högt mot himlens Iena blå, 

stampa bruna porsölsfloder 

till en skummigt brusig fragga, 

som skall stänka ändå högre 

än de själva nå. 

Hundra tusen vita manar 

fladdra ner mot vita bringor. 

Hundratusen våta tungor 

slicka strandens nyponbuskar, 

slicka stela, gula liljor, 

milda blå förgätmigej. 

Taggarna bland nyponrosor, 

liljesvärdens vassa lansar 

såra lätt och skrämma ej. 

Hundratusen vita svansar

svänga, viftande och morska, 

smälla undan vattenflugor, 

långbensmygg och feta spindlar, 

smala, regnbågsgröna sländor, 

efterhängset rask. 

Andra hundratusen hästar 

leka gömma än i djupet, 

för att en gång överlägset 

simma fram till nya lekars 

djärva språng och glada plask. 

Hundratusen vita hingstar, 

driftigt, övermodigt stolta, 

vilda, farliga och sköna, 

vrenskande ur vita nosar, 

spetsande med vita öron, 

kråmande med vita mankar, 

stegrande emot varandra, 

stundom osams sinsemellan, 

jagande i kapp framför sig 

hundratusen silverston, 

skälvande i breda bogar 

och i muskelrunda länder, 

än i fruktan, än i längtan 

framåt genom Helvetsfallen, 

framåt bortom Hjärtats udde 

under Flottbergsbron. 

Lovad vare främst Naturen 

och Naturens helge Ande! 

Ingenjörens kvicka tanke 

andas, lever, dör däri. 

Evigt lov åt Skaparkraften, 

outtömlig, omotståndlig, 

endast i en bråkdel bunden, 

ojämförligt fri! 

A Björck:

På Världspoesidagen: Çiva, Çiva, Çiva

Çiva, Çva, Çiva,

låt i en helig skog 

mig i lugn förbliva - 

må jag se mina dagar förrinna 

med samma blick och samma ord 

för ett halmstrå och en kvinna, 

för en sten och ett blomsterläger, 

för den vän, man allting tog, 

och en fiende som skatter äger, 

för en orm och ett pärlbandssmycke, 

för en ädelsten och ett stycke förmultnande jord!

Bhartrihari:

 

Vid det historiska biskopsvalet i Skara

 

Skrivet när Ulrica Fritzson 20/3 2024 blev först i Sveriges historia med att väljas till biskop på löftet att inte prästviga någon som definierar äktenskap som förbund mellan en man och en kvinna!

Ulrica som biskop i Skara

får svårt att de präster försvara 

som dissas av Gårdfeldt

och - nog är det svårsmält! -

sägs närmast rasistiska vara.

Ulrica som biskop i Skara

nu tänker nog prästviga bara

dem Gårdfeldt har godkänt,

för tänker de okänt

så kan man det värsta befara.

Ulrica, till biskop vald kvinna,

sägs vara den första att vinna,

men queerdogmatiken

rör till statistiken,

det måste ju stiftet besinna.

A Holmberg:

Vid vårdagjämningen: Strandvrak

 

Det glimmar något på den öde stranden - 

där ligger, som ett fagert kvinnolik, 

en grann gallionbild kastad i min vik: 

en mö med lyra lagerkrönt i handen. 

En gång, då skeppet drog till fjärran landen 

och avsked bjöds med blommor och musik,

hur stolt du sken, på segerlöften rik, 

du arma bild -- en spillra nu i sanden! 

Säg, gyllne sångmö, vi du övrig blev, 

då seglarn krossades på dolda rev 

i vårdagsjämningens stormdigra nätter? 

Åt fiskarns små jag dig till leksak ger 

att tälja båtar av och sådant mer. 

Det roar barnen. Själv gör jag sonetter.

C Snoilsky:

Ekon

Från en härlighet, vissnad och bräckt 

och förgäten i tidernas höst, 

kom ett obekant bud: jag blev väckt 

av en syn; och ur tystnadens bröst 

steg oändlig en fläkt, 

som om skuggor sökt röst. 

Någon ton som ur horn av kristall 

har ett bergseko dallrande strött. 

Var det Artemis’ jakthundars skall,

hennes rop när en hjort sprungits trött? 

Flög en spjutstrimma kall 

över gräs som stänkts rött? 

Drar menadernas älskare skön 

ur Thessaliens nytändningsnatt?

Svepa revor och flätade spön 

kring de vindruckna? Skälver besatt 

mellan verop och stön 

backantinnornas skratt? 

Eller ekar heroernas tid 

ur en hålvägs cyklopiska schakt, 

där en tronande achemenid 

med en vink av allsmäktigt förakt 

driver härar till strid 

mot Thermopyles vakt? 

Vilket land ligger framför mig brett, 

vilken kust, vilken röd orient? 

Jag har ägt vad jag aldrig har sett, 

jag har levt vad jag aldrig har känt, 

bland syner som hett 

mina ögonlock bränt. 

Något minne ur nattrymden sam, 

något återuppvaknande ljud. 

Var jag präst hos en forntida stam? 

Har jag mumlat oraklernas bud 

och en hymn burit fram 

till en levande Gud?

Ty det är som om lyddes jag mot 

något tecken och genljud som mint 

om mig själv: som om livsträdets rot 

närt mig förr: som om sökte jag blint 

något spår av min fot 

i en glömd labyrint; 

som om såge jag rysande ut 

från de staplade seklernas brant 

över land som jag dvalts i förut, 

tills en syn flammar klar och bekant 

och jag känner till slut: 

»Det var så. Det är sant.» 

— som om fordom jag sett huru varm 

bortom haven en blodsdager grytt, 

när argiver med bredringad arm, 

som sin krumstav mot asklansen bytt,

hållit rådslag i harm 

sedan Helena flytt; 

som om minde än Venus i öst 

i förbleknandets stund, huru dov 

flöt den svämmande Nilnattens röst, 

huru brännhet dess luft, när jag sov

invid nubiska bröst 

vid Kleopatras hov; 

som om förr på en strandbrädd i blom 

en kaldé eller drömögd hindu 

förkunnat mig, gåtfull och from: 

»All tid göms i flodspegelns nu. 

Illusionen är tom. 

Du är jag: jag är du.» 

— Värld, där förvandling ej gror! 

Jag trår med omättligt begär 

till din rymd. Finns en vishet som bor 

i den sorg och den andakt du bär, 

evig och stor 

såsom skönheten är?   

Frans G Bengtsson

På Josef-dagen: Si, drömmaren kommer där

 

Si, drömmaren kommer där,
sitt huvud mot bröstet sänkt han bär.

På ensliga stigar vill drömmaren vandra
och är icke lik oss andra.

Han drömmer drömmar, som hädiskt ljuga,
att sol och måne och stjärnor för honom buga.

Han är vår faders käraste son,
kommer och låter oss slå´n!

G Fröding:

Nattligt besök

En filmdirektör i Stockholm hade natten till i dag 

följande sällsamma upplevelse. 

Mitt i natten vaknar direktören. 

Någon ryter ute i hans hall. 

Vad är det för en bandit som stör en 

ansvarstänkt person i detta fall? 

Hembiträdet smyger in med brickan. 

Direktören gormar i sitt dun. 

Det är en björn som, säger flickan, 

vill ta en bild av direktörn och frun. 

Det blixtrar till i direktörens hjärna. 

Vad ska den brukas till, han brister ut. 

Den ska säljas till en björn i Särna, 

som aldrig sett en direktör förut. 

Ut härifrån förbannade gorilla! 

Jag kallar på polisen, satans björn! 

Omöjligt, svarar björnen stilla 

och sätter sig på direktörn. 

Och så väcker vi det lilla livet, 

ropar björnen hurtigt strax därpå 

och killar direktörskan med stativet, 

tills hon blir nästan azurblå. 

Stilla! Stilla nu! Och skratta duktigt! 

Annars slår jag ihjäl er med ett bord, 

viskar björnen milt och något fuktigt 

ur ögat sipprar fram vid dessa ord.

18/3 -53

S Dagerman:

På Abela Maria Gullbranssons 250-årsdag: Grundlösa kärlek som ingen kan mäta

Grundlösa kärlek som ingen kan mäta,

hungrande syndare, Jesus är nog! 

Känn ditt behov och gå fram för att äta, 

äta och dricka hans kropp och hans blod. 

Jubla av fröjd och gå fram i hans kraft, 

som dig så kär in i döden har haft! 

Tag icke del av en måltid så härlig, 

hungrande själ, på ett tvivlande sätt.

Låt honom glädja dig här med sin kärlek, 

trygg må du äta och dricka dig mätt.

Brudgummen lämnar sig helt åt sin brud.

Saligt att så kunna umgås med Gud!

A Gullbransson:

Efter Pajasputins pajasval för ett år sedan

Efter det ryska "valet", den 17 mars 2024:

(mel: "SJ SJ gamle vän") 

Putin är en pajas nu,

när kulissen går itu,

kritvit med en knallröd nos

och kind av pulvermos.

Putin är ett dåligt skämt,

vinner gör han ändå jämt,

åtti, åttisju procent,

nej, inget nytt har hänt.

Yulia Navalnaya

vore någonting att ha!

Andra kandidater med

om de fick va' i fred.

Men förgiftning, fängelse

måste de ju räkna me'

om de inte ser exil

som riktigt värdig stil.

Putin är så himla feg

att han inte tar ett steg

mot en sann demokrati

där pressen får va' fri.

Putin är en skum figur,

ränderna går aldrig ur,

gammal KGB-agent

tror ingenting har hänt.

Nu ska Rysslands storhetstid

bli en stalinistisk frid

efter fosterländska krig

med rustning vämjelig.

Fan ta sina egna nu,

clownnäsan är för sju,

stor som attan, rädisröd 

med smak av pest och död.

Putin, Putin, gamle dräng,

du ska se att du får däng

innan du går upp i rök 

vid något kuppförsök.

A Holmberg:

Ett år sedan: Jungfrufödelsen förklarad

 

K G Hammar tillägnad till minne av en föreläsning om "heliga släkten" på Hälsinglands museum, vårfrudagsaftonen den 16 mars 2024. Funderar på att skicka in bearbetningen till psalmbokskommittén.

(Jfr SvPs164 och Glad Påsk? )

På tröskeln till Marias hem

vi fattar äntligen

att vi lät lura oss av strunt

hon fablade ihop.

Så klart hon hade haft en man!

Ett under kan ej ske.

I varje fall kan inte Gud

rå på naturens lag.

Om det var Josef, Pantera,

en ökänd Gabriel

som fader var till detta barn,

det vet vi inte nu.

I varje fall blev Jesus stor,

gudomligt vis och klok.

Och det är vad man vill få sagt 

med namnet Jungfruns son.

På tröskeln till Marias hem

vi något snopna står,

för att vi alltför länge trott

på "Jungfruns" dumma lögn.

A Holmberg:

Det hände i förrgår

 

Interurbant. Det väser i tratten.
Är Brutus på tråden så här sent på natten?

Skandaler i Rom? Oh boy vilket liv!

Är Caesar beskuren med en förskärarkniv?

Och på Quirinalen köar sig liken?

(Pompejus i närbild. Vi saxar rubriken.

Ett trespaltigt PS och Caesars kliché).

En braksensation, tacka Brutus för de'.

Ett iltelegram. I yttersta timman.
Columbus har sett Vita Huset i dimman.

(En skaplig notis. Sätt in i en glugg

matriser av Garbo och en jitterbug).

En kille från Mainz? Har han annons den?

Va, Gutenberg uppfunnit boktryckarkonsten?!

(En löpsedelssak. Tänk vilken smartness,

just innan tidningen hann gå i press!).

11/10 -44

S Dagerman:

Brutus talar till Cassius - ur dramat Julius Cæsar

Ej må vi slakta, endast offra, Cassius! 

Vi alla resa oss mot Caesars ande, 

och uti mänskoanden finns ej blod. 

Ack, att vi kunde räcka Caesars ande 

och icke stympa Caesar! Men, o ve, 

för den får Caesar blöda! Ädle vänner, 

må djärvt, men ilsket ej, vi honom döda; 

må han tillredas som ett gudaoffer, 

ej sönderhackas som ett rov för hundar! 

Må våra hjärtan, liksom sluga herrar, 

till blodig bragd upphetsa sina slavar 

och efteråt för syns skull banna dem; 

då blir vårt värv nödvändigt, ej förhatligt; 

och ser man saken så — då bliva vi 

ej mördare, men rensare benämnda.

W Shakespeare:

Schakaler

Trumans tal har utlöst krigspsykos i USA. 

Dimman står tät över dalen, 

röd av cigarrök och blod, 

och schakalen, vår broder schakalen, 

skäller kring dödsrikets flod. 

Soldaten har snart ruttnat färdigt, 

svept i sin trasiga rock, 

och långsamt öppnas och värdigt

kanonrörens ögonlock. 

Rätt länge ekade skriken. 

I dimman kring människans stig. 

Med nosen lyft över liken 

ryter schakalen om krig. 

Med blanka och hotande yxor 

en skojare står och en skälm: 

Äran i blodiga byxor 

och makten i sedelklädd hjälm.

14/3 -47

S Dagerman: