Vid sommarsolståndet

Nu blommar vår bygd på en lustgårds vis

med susande gräs och doftande ris.

Vår Herre just målar för oss en bild

av himmelens sommar, för evigt mild.

Och himmelen spänner sitt sommartält

i sol över klöverns rodnande fält.

Med molnen, som reser sin kungsväg där,

mitt hjärta en hemlig släktskap bär.

Med jorden som blommar här är jag släkt:

den är mina fäders sista dräkt.

Här sover de fjärran från allt som sker,

dem väcker ej gökarnas klocka mer.

Och vattnet som strömmar i fors och sel

med mästarehänder hanterar sitt spel.

Nu svarar mitt hjärta den brusande älv:

en flod på en tidlös färd är jag själv.

I rönnarnas doftstarka blom göms min gård,

och trasten än spelar ett sommarackord.

O, är ej vår sommar så salig och blond,

just för att dess fägring så kort har bestånd!

T Nilsson:

Försommarregn

Saliga vattuflöden,
värnande ro.
Högt i sin boning står Gud
vid öppet fönster, hållande med milda händer
en stor fin sil över världen.
Tankfull vattnar han sina örtaland.
Löven bada, bävande av glädje,
sin lena hud, och den svarta jorden
dricker med törstiga munnar.
Trött har vinden krupit i sitt näste,
och ångor av balsam
flöda som mjuka varma moln
mellan lycksaligt stilla träd.

Naken ville jag ligga där ute,
ett löv, en sten, ett markens kryp,
trygg och slumrande.
Som tårar ur ett överfullt fadersöga
fölle regnet sakta över mig
och jag vore bror med det låga gräset.
Saliga gråt till styrka,
värnande ro.

R R Eklund:

Dödens närhet

 

Dödens närhet är icke endast
stora svarta blommor
speglande vatten
vita fjäll.

Det finns så mycken liten oro
så mycket oförstått,
sökande
i dödens närhet.

I skymningen växer det
stora mörka ormbunksblad.
Där går så många underliga gångar i gräset
— skymningens vind är kall.
I skuggan har fåglarna hesa, entoniga läten.

Dödens närhet är små gröntäckta hyddor
och klockorna från betande hjordar.
Den är trädgårdar med körsbärsblom
och gräslindor i sol.

Dödens närhet är heta, sorlande källor.
Den är den namnlösaste av alla sagoland.
Som tonen från fjällvidden
är den gåtfullt kallande.

Dödens närhet är vildrosdoft
och svävande ljusa sländor.


K Söderholm:

Gung, gung, min lilla kung!

 

Gung, gung

min lilla kung!

Kronan är tung.

Gunga försiktigt, min vän,

annars så mister du den.

Gung, gung

min lilla kung!

H Hamilton:

Lofsöngur (O Gud vors lands)

Ó, guð vors lands! Ó, lands vors guð! 

Vér lofum þitt heilaga, heilaga nafn! 

Úr sólkerfum himnanna hnýta þér krans 

þínir herskarar, tímanna safn. 

Fyrir þér er einn dagur sem þúsund ár 

og þúsund ár dagur, ei meir: 

eitt eilífðar smáblóm með titrandi tár, 

sem tilbiður guð sinn og deyr. 

Íslands þúsund ár, Íslands þúsund ár, 

eitt eilífðar smáblóm með titrandi tár, 

sem tilbiður guð sinn og deyr. 

Ó, guð, ó, guð! Vér föllum fram 

og fórnum þér brennandi, brennandi sál, 

guð faðir, vor drottinn frá kyni til kyns, 

og vér kvökum vort helgasta mál. 

Vér kvökum og þökkum í þúsund ár, 

því þú ert vort einasta skjól. 

Vér kvökum og þökkum með titrandi tár, 

því þú tilbjóst vort forlagahjól. 

Íslands þúsund ár Íslands þúsund ár 

voru morgunsins húmköldu, hrynjandi tár, 

sem hitna við skínandi sól. 

Ó, guð vors lands! Ó, lands vors guð! 

Vér lifum sem blaktandi, blaktandi strá. 

Vér deyjum, ef þú ert ei ljós það og líf, 

sem að lyftir oss duftinu frá. 

Ó, vert þú hvern morgun vort ljúfasta líf, 

vor leiðtogi í daganna þraut 

og á kvöldin vor himneska hvíld og vor hlíf 

og vor hertogi á þjóðlífsins braut. 

Íslands þúsund ár Íslands þúsund ár 

verði gróandi þjóðlíf með þverrandi tár, 

sem þroskast á guðsríkis braut.

O Gud, du fosterlandets Gud, 

vi lovar ditt heliga, heliga namn! 

Se, himlarnas solbanor knyter en krans 

av timmar och år i din famn! 

Inför dig är en dag såsom tusen år, 

årtusen som dagen du gör,  

som evighetsblom med en skälvande tår 

de tillber sin Herre och dör. 

Islands tusen år, Islands tusen år

som evighetsblom med en skälvande tår 

de tillber sin Herre och dör.

Mattías Jochumsson:

Studentsången

 

Sjung om studentens lyckliga dag!
Låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.
Inga stormar än
i våra sinnen bo,
hoppet är vår vän
och vi dess löften tro,
när vi knyta förbund i den lund
där de härliga lagrarna gro,
där de härliga lagrarna gro.
Hurra!

Svea, vår moder, hugstor och skön  

manar till bragd som i forntida dar, 

vinkar med segerns och ärans lön; 

men den skörd utan strid man ej tar. 

Aldrig slockne då 

känslans rena brand, 

aldrig brista må 

trohets helga band 

så i gyllene frid som i strid. 

Liv och blod för vårt fädernesland, 

liv och blod för vårt fädernesland! 

Hurra!

H Sätherberg:

Fångens almanacka

 

Timmarna krypa, dagarna driva

långsamt som skyar ur mitt liv.

Varje afton i bordets skiva

skär jag en skåra med min kniv.

Kindernas skrynklor och pannans fåra,

längtans sugning och blodets hets,

dagen själv blir bara en skåra,

skuren in av en knivbladsspets.

Glödröda tankar, som sprängt och tumlat

i min hjärna och sprakat fritt,

trotsiga ord, som munnen mumlat,

allting ligger i detta snitt.

Vaknad ur det jag skrev eller läste

räknade strecken jag om och om,

tills mitt blod i pulsarna jäste

och jag i feberfrossa kom.

Men på hur många skåror som fattas

törs jag ej grubbla huvudet trött.

Jag blir lugn vid dagsljus, som mattas

blekt till skymning, när solen dött.

Domnande dag, du gjorde mig illa,

nu du dock övervunnen är.

Jag förlåter och tacksamt stilla

in ditt snitt i bordet jag skär.

E Lindorm:

100 år sen Södergrans död: Sommar i bergen

 

Enkel är bergens sommar; 

ängen blommar, 

den gamla gården ler 

och bäckens dunkla brus talar om funnen lycka.

E Södergran:

Gud signe Lettlands folk

//: Gud signe Lettlands folk,

vårt kära fosterland,

Lettland välsigne du,

välsigne du oss! ://

//: Se landets döttrar le,

hör landets söners sång,

led oss i glädjedans,

vårt Lettland stärk! ://

K Baumanis:

Viskning över ett barns säng

Barn, gosse, du lilla liv av mitt,

som skummade över en vår.

Jag vill bekänna, det skedde ej fritt;

det var dunigt hull, som skimrade vitt,

det var doft av din moders hår.

Du får mig ej döma och förebrå

om livet dig hårdhänt tar,

om människor bitas och plågor slå.

Därför jag vill att du skall förstå

hur härlig din moder var.

Du skall förstå och förlåta det,

när själv du sitter en vår

med en liten kvinna i hemlighet,

och allt vad du tiggt om, svulten och het,

i en brinnande svindel får.

E Lindorm:

Fornforskaren

 

Du står i sommarsolens heta brand 

och svettas, där i äkta mullvadsiver 

du fädrens tunga svärd och urnor river 

ur högens stilla djup med girig hand. 

Men tro mig du, i ättekullars sand 

sin stora dagbok Saga aldrig skriver, 

och hur du leta må, du gäckad bliver, 

om än du några bitar får ibland. 

Åt varje litet fynd du barnsligt glädes; 

men ger det då den bild, du sökt? O nej, 

ej ramen till den tavlan ens, jag rädes. 

Grip i din egen barm: och lever ej 

det sökta där, du finner ingenstädes 

den gamla nordiskhetens konterfej.

C W A Strandberg:

En skymningsstund med Livet

 

Här sitter jag, mens andar bort i vrårna
vid brasans sista glöd gå tyst på tårna...
Jag är ej barn - jag är en ung rebell,
som Människan sitt mörka hjärta givit.
Här sitter jag och talar tyst med Livet.
- Vad du är klart och naket sant i kväll!

Vad ansiktsfärgens skärhet börjat gulna
- så sliten du ser ut! Du börjar fulna,
men är mig likväl vackrare än förr.
Du har ej blommor mera kring din panna.
Vad dina gråa ögon äro sanna,
när du i kväll slår upp ditt väsens dörr!

Du visar inga glada barn som leka
och inga mjuka händer som vill smeka
- om ömma ord du inga löften ger.
Du visar mig en värld med frost och galler
och sten och spott av gudarnas vasaller
som dansa rusiga kring sitt banér.

Dock vill jag dricka, kära, ur din kanna
och aldrig mera vill jag dig förbanna....
Förlåt mitt barnsligt heta, dumma hån!
Så kyligt hård som du jag själv mig känner
- o Liv, förlåt mig, låt oss bliva vänner!
Giv mig din sannings nakenhet i lån!

- Så sällsamt tyst och kallt mitt rum är blivet...
Här sitter jag och talar tyst med Livet,
ej mer som barn, men som en ung rebell.
Det faller frost i våra ögonfransar...
En ensam liten stjärna ler och dansar
- vad aftonrodnaden är röd i kväll!

 R Jändel:

100 år sen Södergrans död: Två vägar

 

Du skall överge din gamla väg, din väg är smutsig: 

där gå män med lystna blickar och ordet: lycka! hör du från alla läppar 

och längre fram på vägen ligger en kvinnas kropp och gamarna slita den sönder. 

Du har funnit din nya väg, din väg är ren: där gå moderlösa barn och leka med vallmoblommor 

där gå kvinnor i svart och tala om sorg 

och längre fram på vägen står ett blekt helgon med foten på en död drakes nacke.

E Södergran:

Julrim

Dessa kunna beröra de mest skilda ting, från Absalon till Öronspruta, men man måste alltid hålla sig strängt till sanningen, därför att det är så gräsligt sällsynt nu för tiden.

Man kan börja så högt man vill. Grannen börjar och den andre fortsätter:

Adelsmannen ropar "leve!" 

för sig själv när han blir greve.

(En socialistisk sättare vill att jag istället skall skriva

Adelsman är varje son 

som till fader har ett "von"

Nej, sättare, det är ett dåligt sätt)

Bonden sig med fingrar snyter,

när hans blåda näsduk tryter.

(Socialisten föreslår:

Bourgeois är varje bracka

som ej lånar dig en hacka.

Nej, jag går ej in därpå! Avbryt mig ej mer)

"Cisådär!" vi ropa när

fästmön får en annan kär.

Dvärgen skiljes lätt från jätten,

se´n man omsorgsfullt har mätt´en.

Enkan uti livets öken

spökar ut sig som en fröken.

Fröken kallas varje mö,

som ej vill som sådan dö.

Göken lägger ägg hos andra

för att slippa barnen klandra.

Hämnas är så fult, att man

blott i smyg det göra kan.

Ingenting retar så en kapten,

som när ej groggen är riktigt ren.

Jag kan ej äta den framsatta biffsteken,

förthy den företer tydliga livstecken.

Kon med hornen går att stånga.

Stångjärnshammarn går med ånga.

Lantbruk blir en ren skandal,

idkat av en amiral.

Mormorn i mormonens länder 

får sju barnbarn uti sänder

(ty hon blir ju alltid styvmormor).

Nansen uppå Nordpolens topp

värmde sig med en galopp.

Ovanpå terminens slutpisk

tröstar gossen julens lutfisk.

Pigan smädar livligt frugan

i den trevna jungfrustugan.

Qvinnfolk äro ganska bra

att vid varje bröllop ha.

Rosen är rätt skön, men lilja

rimmar bättre uppå "vilja"!

Strindberg guldet vill fixera

för att mig testamentera.

Tvillingar och gamla växlar

gör att fadren färgen växlar.

Ugglan på sitt huvud vrider

så att det går av omsider.

Vinet är den dryck, som man

plägar ge en gentleman.

Wallenstein var visst ej feger,

men - han dog dock uti Eger.

Xellensen får regera,

vad kan man begära mera.

Yxan tjänar till att sätta

yxskaft på, och det med rätta.

Zoologen mördar lärkan,

för att se om hon har kvärkan.

(Denna sjukdom heter egentligen kvarkan och förekommer helst hos hästa, men hos lärkan måste den för rimmets skull heta kvärkan. Inga invändningar).

Åskan för försäkringsbolag

vållar ett förfärligt olag.

Älskande ha ofta gnabb.

Andra stackare ha skabb.

Örnen stolt i molnen flyger.

Björnen lömskt i farstun smyger.

Det senare vill säga, om björnen är så usel, att han är en människa. Ty dylika björnar lär det finnas, enligt vad du, rodnande läsare, synbarligen vet. För oss andra är det icke så farligt. Vi skjuta ett godmodigt revolverskott ut i förstun och fortsätta därpå föra julestuga, bland annat roande oss med julgåtor. 

A Wallengren (Falstaff, fakir):

Båklandets vackra Maja

 

Båklandets vackra Maja,

är du min hjärtans kär,

ser du min vimpel vaja 

röd vid ditt bruna skär?

Duken är röd och namnet ditt 

sirligt sömmat i guld och vitt, 

Båklandets vackra Maja, 

är du min hjärtans kär?

Du var ljuv att betrakta, 

len som ett silkesskot. 

Tången knastrade sakta 

under din bara fot. 

Dungen var tyst och soln gick ned,

skogen blev mörk över Båklandshed. 

Du var ljuv att betrakta,

len som ett silkesskot. 

Båklandets vackra Maja, 

var du min hjärtans kär! 

Grannare vimplar vaja 

snart vid ditt bruna skär. 

Vågen för bort ditt spår från strand, 

vågen bär annan tång iland. 

Båklandets vackra Maja, 

var du min hjärtans kär. 

A Mörne:

Avnerne

 

Satan vil sigte sin hvede.

Hør, hvor han ler på sin lo,

rager til side med vrede

alt, hvad der dur til at gro.

Avnerne de er hans hvede,

der samler på alt, som er goldt.

Se, hvor de længe sig teede

iøjnestikkende stolt.

Ja, de er rigtigt i vinden,

fyger til vejrs for hans skovl.

Kort kun det varer, forinden

de brændes i helvedes svovl.

Himmelhøjt vilde de vejres,

når kun det modsatte mål,

fejes, når såtid fejres,

ned i forkastelsens bål.

 

K Munk:

Vid källan

 

På breda vägen fartvidundren flåsa

förbi med tomma själar bakom ratten.
Vid källan sänker jag min tomma kåsa
och öser gratis upp av livets vatten.

Fläckar

 

I. 

Dagarna växa — 

en rad vita spöken 

— gengångare 

som återkomma och försvinna. 

II. 

Den sjuka natten 

blek och tyst  

lyssnar 

till de unga lövens 

förvånade prassel. 

Röda eldar 

fräta dess barm,

fräcka fåglar 

jubla och sjunga 

Sol! Sol!

III.

Visst

är havet som en kvinna

trots oljefläckar drivkanistrar.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Det tycker om 

att flirta med solen

och klä sig naket 

för månsken.

IV.

Sagor utan mening

mumlar havet

för vinden och strandtallarna

- gamla, elaka sagor.

Tjut vind

vänd er bort tallar,

flyn vita moln!

- det är gamla, elaka sagor

utan mening.

V.

Rum

med öde väggar

och urblekta bilder

här och där

- mest kvinnohuvud

Madonnasken

från ett gammalt porträtt

längst borta:

en flicka i blått,

ett leende som lyser.

VI.

Min tanke om dig

är som en rät linje,

dess ena ända

glöder i helvetet

den andra

ringlar bländande vit i himlen

men i mitten

är den sotig och kall.

VII.

Jag ringde opp

till ett hjärta

där jag visste

det ej fanns plats

för mig.

Och luren sjöng.

Dess blodtunga jämna

hammarslag.

VIII.

Som ett stort flugpapper

ligger min själ

kringsvärmad av drömmar.

Blåa, gula, vita

dansa de allt närmare

- min själ har fått mörka fläckar.

IX.

Någonting var -

aprilsnö vid vägen,

aprilsol i ett leende,

och ett blått sorl över marken.

H Parland:

Fåglarna sjunga och blommorna dofta

 

Fåglarna sjunga och blommorna dofta,

Lillan här går utan klänning och kofta.

Säg, ska vi springa till gömmeriland?
Där finns det vackra saker, otroliga.

Långt är ej hem till glömmeriland,

där man kan minnas bara det roliga.

Bortanför det ligger drömmeriland.

Där finns det ängar så vackra och soliga.

Fjärilen flyger och sitter på hand.

Bara små fötter de traska i sand.

H Hamilton:

Flugan

Djur, oskyldiga, lilla!

Hjärterent, utan flarn,

surrade du så stilla,

tills uti spindelns garn

du föll och mådde så illa.

Adjö, mitt älskade Barn!

A Wallengren (Falstaff, fakir):

I Indien finns en sekt, som kallas "strypare"

I Indien finns en sekt, som kallas "strypare".

Den är för hemsk att närmare beskriva.

Ej fullt så hemska äro svenska kypare,

fast vilda vanor ofta de bedriva.

De äro hövliga, ja, jordekrypare

om du en gärd av silver täcks dem giva.

Men ger du ingenting

så samlas de i ring

och tisseltassla bort din enda, goda ära.

Slik vildhet månd´ oss storliga förfära.

A Wallengren (Falstaff, fakir):

Av hulda väsen vi förökning önska

Av hulda väsen vi förökning önska, 

på det att aldrig skönhets ros må dö; 

men när den mognat och ej mer kan grönska, 

en älsklig telning spire ur dess frö. 

Men du, förledd av egna ögons glöd, 

med eget bränsle föder du din låga, 

gör hungersnöd, där allt är överflöd, 

din egen fiende, dig själv till plåga. 

Du, som är världens friska prydnad nu, 

och bör åt vårn en utsökt härold vara, 

din lycka i sin knopp begraver du 

och slösar vilt blott med att girigt spara. 

Tyck synd om världen, frossa icke så, 

att du och graven ta, vad hon bör få.

W Shakespeare:

Svar på frågan

(Garm.) Mr P. Ratio, var är du eller vem är jag?

Varför

fråga efter förnuft?

Förnuftet möglar

redan länge

i formeln:

a+b=0

(har förresten 

bevisats vara orätt

av både Pytagoras och Pettersson)

- Metmaskens bleka ringar,

tegelstenars spruckna sång,

Mona-Lisas händer,'

Lindeberghs fläskskivor,

allt, allt

en del av Intet

lika vackert,

lika fult.

Och därför

tala icke om fotfäste

fotfäste

är en klumpig ursäkt

för den, som halkar.

Häda icke!

"modern skald"

(Min Gud, när har en modern skald

varit på modet?)

Om jag är jag?

Om jag är du?

Om jag är någon annan?

det vet jag icke

jag vet blott

att också jag 

verificerar

a+b=0

H Parland:

Höjer jag Kristi lekamen

.

Höjer jag Kristi lekamen.

Att den inte bränner mig!

Att mina händer inte vissnar
under hettan

att mina ögon ej blir blinda
av Guds härlighet

att mina läppar vågar
detta glödande kol!

För eldens svalka
och min blindhets klarsyn
slår jag min panna
emot altarhällen
ordlös
inför att det finns
en så djärv tanke:

En Gud som vågar komma
utan villkor.

(publ med tillstånd av förf)

R P Olofsson:

Den blomstertid nu kommer

 

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött
sig solens strålar närma
och allt blir återfött.

De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud;
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång.

Du ädle Jesu Kriste,
vår glädjesol och sköld,
ditt ljus och hägn ej briste,
värm upp vårt sinnes köld,
giv kärlekseld i hjärta,
förnya själ och and´,
vänd bort all sorg och smärta
med mild och mäktig hand.

Du Sarons blomster sköna
du lilja i grön dal,
ack, värdes själen kröna
med dygder utan tal.
Din nåd låt henne fukta
som dagg utav Sion,
att hon må ljuvligt lukta
som ros på Libanon.

Välsigna årets gröda
och vattna du vårt land,
giv oss nödtorftig föda,
välsigna sjö och strand.
Av himlen drype fetma,
bespisande vår jord,
och flöde nådens sötma
till oss av livets ord.

I Kolmodin: