Borac

En turkisk Bel-Esprit var dristig nog en gång

att något fritt om åsnan Borac skämta,
om hennes öron, växt och sång.
Ni vet (som orden stå at hämta
ur Alkoran) att det var hon som njöt
den stora lyckan att få bära
Profeten på sin rygg — Profeten i all ära,
höll dock Poeten för att Borac var ett nöt,
och såg ej att de ord man mot en åsna fällde
egenteligen just de andeliga gällde.

Men han bedrog sig — ha! ni skulle sett, min själ!
det Muselmanska Prästerskapet
anfäkta sig och ropa: Slå ihjäl
den kättarn! häng, bränn upp försmädarn! — Ren i gapet 
på Fanatismen förd, han slingrar sig därur,
får se ett stolt, väl sadlat djur,
en Pegasus med eld i mun och svans och vingar;
gör så ett hastigt skutt och upp i luften svingar,
och ropar: "Andans Män! jag går till Snillets Gud
att i odödeliga ljud
en lovsång er till offer bära.
Av denna sång, så länge världen står,
skall varje Muselman med skräck och vördnad lära,
att då man sårar Åsnors ära
man sårar hela eder kår."

J H Kellgren:

Pastorns monolog

Det kräves mycket kraft och tålamod

att mjuka upp en så förhärdad själ,
men huru mången är ej syndens träl
och kan väl någon av oss kallas god?

Det händer då och då att ämbetsbröder
ha råkat även de i fängelse,
jag kan ej neka tvivlet, som föröder
min egen själ - är allt förgängelse?

Och vad är Gud? ett föremål för dyrkan?
nå man är väl modern för gamla kyrkan
- ett Allt? - ett Jag? - ett Någonting så där!
- man tänker icke alltid som en lär.

G Fröding:

Att vara pilgrim

Den som hos Gud ska stå

i högtidskläder

vill djärvt mot målet gå

- kom, vind och väder! -

vill ej av motgång mer

sej låta helt slås ner,

nej, som en förmån ser

att vara pilgrim.

Vem som än hotar med

faror och hunger

stör mest sin egen fred,

pilgrimen sjunger,

slår inte till reträtt,

ej räds för ormens ätt,

nej, fröjdas åt sin rätt

att vara pilgrim.

Gud, som sänt Anden ut

att i oss brinna,

ger hoppet att till slut

himmelen vinna.

Den som har denna skatt

ej fruktar hån och skratt,

nej, önskar dag och natt

att vara pilgrim.

J Bunyan:

Kvällshimlen bär

Kvällshimlen bär

färg utav mörker och ros.

Ensam jag är,

timmarna rinna sin kos.

Räknar jag år

räknar jag sår

räknar jag mörka bekymmer.

Ensam jag är. -

Kvällshimlen bär

rosor på svart när det skymmer.

Jorden mig bränt

- ofta i elden jag log -

döden jag känt,

såg vid en blixt när jag dog.

Häpen jag fann

yngling bli man

glädje bli grå av bekymmer.

Ensam jag är,

kvällsmolnet bär

rosor på svart när det skymmer.

Angående döden

Vilka plumpa öden

plumsa vi ej i!
Det är rena döden
att leva som vi.
Kärleken och äran
ge bekymmer nog,
men skepnaden med skäran
han fyller med förfäran
vårt knog.

Tryggare kan ingen
vara än han är.
Med den rätta svingen
i gesten han skär.
Skepnaden med lien
kan sin konst i grund,
ty hela ceremonien
han stökar undan i en
sekund.

Spörjer ni om mening,
svara är ej gott.
Stammande om rening
jag svarar er blott.
Och när han gick ronden,
skrämmande och grå,
så hörde jag i fonden
en sång om en uppstånden
ändå.

H Blomberg:

Jesus älskar alla barnen

Jesus älskar alla barnen,

alla barnen på vår jord.

Röd och gul och vit och svart,

gör detsamma vad det vart,

Jesus älskar alla barnen på vår jord.

Jesus älskar alla barnen, 

alla barnen på vår jord,

älskar oavsett syndrom,

eller extra kromosom,

Jesus älskar alla barnen på vår jord.

Allt i livet är ej sol

Allt i livet är ej sol.

Allt i livet är ej natt,
som en morgonljusning klarnar
allt omkring oss småningom.

Allt i livet är ej vår.
Allt i livet vinter ej,
lev i kärlek - allt försmälter
i en solomstrålad tår.

Sök ej i det högsta allt,
i det lägsta bor ock Gud -
under jorden ligger graven,
är dock salighetens dörr.


J J Wecksell:

Menuett

(Av Spangineer, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=731154)

"Menuett dansas av ett eller flera par,

och största vikten lägges vid en nobel och elegant hållning."

Kring läkarynglingen i kritvit rock

står väna systrar fem och väntar - dock

han drömmer skälvhänt när han lagar tarmar

blott om en kontorist med mjuka armar.

Men hon avgudar så hon tror hon dör

en svartögd andra klassens filmaktör.

Och denne i sin tur beundrar nu

en skogstaxators unga blonda fru.

Ni dansar ganska tankspritt, bästa fröken!

Är också ni en dromedar i denna öken?

Jo, doktorn gick. Han opererar nu

som bäst en skogstaxators unga fru.

Det finns så många underliga djur.

Men vi två trivdes nog i samma bur

en stund. För vart er partner tagit vägen vet

ni inte; det är också min belägenhet.

Det skymmer nu. Ska vi gå ut och vandra

på lek! Jag låtsas att ni är den andra

och vice versa. Sommarnattens drömträd välver

åt oss ett hus i grönt och spindelsilver. Skälver

er underläpp på lek? Ni känner nog mot pannans

skogsbleka hud en varsam hand. Det är en annans.

En mycket tankspridd yngre läkare förstör

i detta nu tillvaron för en filmaktör.

Då blir det allvar av den storfilm där han jagat

en kula - men jag hör av era snabba andetag att

(och sen får kontoristen säkerligen lida),

att ni vill ge mig plats invid er sida.

Mitt namn (förlåt) är Harlequin, jag gömmer

min näsa i ert mjuka hår så glömmer

ni snart identiteten. Colombine,

han mumlar nu på lek att du är min.

Thorsten Jonsson:

Från en stygg flicka

Jag hoppas du inte alls har det bra.

Jag hoppas du ligger vaken som jag

och känner dig lustigt glad och rörd

och yr och ängslig och mycket störd.

Och rätt som det är, så får du brått

att lägga dig rätt för att sova gott.

Jag hoppas det dröjer en liten stund...

Jag hoppas du inte får en blund!

K Boye:

Intermezzo

Omkring mig tystnade

sorl och skratt,
där mitt i vimlet
jag tungsint satt.

Och allting svann som
undan i rök:
ett ansikte upp ur
töcknet dök.

Och plötsligt, väntande
tyst förnam
en sång jag tona
sakta fram.

Osynligt allting
svann och vek,
där stum jag satt och
lyssnade blek.

Mitt hjärta grips av
namnlöst ve
för dessa ögon,
som på mig se.

Och kring mig stillnade
sång och tal.
Som bris från havet
ren och sval

igenom kvalmet
mot mig strök.
Ett ansikte upp ur
töcknet dök.


V Ekelund:

Masaniellos tantarella

Kommen hit I bröder alla, lämnen havets våta värv,
nu är icke tid att sköta näten för en lumpen skärv!
Kommen, jag är Masaniello, fiskarn från Amalfis strand:
jämt min röst var van att tända bruna kinder upp i brand.

Havets söner, havets döttrar, barn av sköna Napoli,
var är glädjen, sången, dansen -- dansen förr så yr och fri?
Landsmän, var är glädjen? -- Mulne svaren I och blicken ner:
Glädjen? -- honom ej vi känne, men spanioren desto mer.

Från Castiliens brända hedar kom han hit med urblekt rock;
nu han har det gula guldet, har det vita silvret ock.
I de slott, vi byggt åt honom, drar han ej ens för gardin,
då han kysser våra tärnor, då han dricker av vårt vin.

Då han kom, hans torra knota genom dräktens trasor sken,
ryttarstöveln knappt fick fäste på Hans Nådes spindelben.
Nu, en etterfylld tarantel, pöser han av övermod
och det stinna hull, han fått sig, har han sugit av vårt blod.

Bröder, jag är Masaniello, alle kännen I mig grant:
då en nyhet jag förkunnar, vet envar jag talar sant.
Du som klagade att dansen flyktade med glädjen bort,
vet, jag råkat tarantellan -- hit hon kommer innan kort.

Nyss i klara morgonpurpurn jag Vesuvius besteg,
där för spanska strupar druvan kokar på vulkanisk teg.
Över stelnad ström av lava gick jag trälens tunga gång,
stum, fast smekt av varma fläktar -- stum, fast smekt av fågelsång.

Matt och liknöjt såg mitt öga soluppgångens skådespel --
i de frukter solen brynar, landets barn ha ingen del ...
Golfens lugna silverspegel krusade ett stim av fisk --
skynda, slav, fyll silverfaten på en utländsk herres disk!

Bäst i mina sorgsna tankar jag stod sänkt, -- vad hände då?
Först mitt namn jag hörde ropas -- dovt ett tordön ljöd därpå,
och ur kraterns svalg i blinken ljungeldsnabb steg upp en mö,
för min blick i ringdans svängde berg och skyar, land och sjö.

Stolt hon syntes som en drottning ifrån hjässa och till häl,
men i ögonvrån satt skalken, log förtrolig folkets själ.
Det var hon, var tarantellan, här ej sedd på långa år:
Det var hennes mörka öga, det var hennes lösta hår!

Över hennes panna röda fiskarmössan satt på sned,
hennes uppsyn, vild och lustig, syntes nu tillika vred.
Hotfullt spände hon i sidan muskelstark och naken arm,
och stiletten, blanke hämnarn, doldes tätt vid hennes barm.

Masaniello, så hon sade, tror du ej jag vet din nöd?
Masaniello, folket sörjer utan frihet, utan bröd.
Stackars mina bruna gossar, omilt trycker oket er!
Stackars mina mörka flickor, ingen dans och glädje mer!

Bredvid plogen som vid åran, så i regn som solskensbadd
stinger eder främlingspiskan liksom en tarantels gadd;
men då en tarantel stuckit, skakas giftet bort av dans --
heter jag ej tarantellan och är jag ej än till hands?

Masaniello, till Neapel! -- Här skall bli ett annat slag;
med den styve Castilianarn vill jag dansa litet, jag!
Dansa, så hans knäveck skälver, plymen ryker från hans hatt.
Masaniello, dolkar, pikar! -- Hej, det blir en lustig natt!

Masaniello, till Neapel! -- Min och frihetens gesandt,
då du säger att jag kommer, vet envar du talar sant.
Masaniello, dolkar, pikar! -- Än i kväll skall dansen stå.
Själv Vesuvius ger tecknet till att börja, mina små!

Så hon talte ... Bröder, systrar, sen I ej på bergets spets
hur det röda svavelmolnet ständigt vidgar ut sin krets? 
Hören I vulkanens åska, nyss i fjärran dämpad, svag,
ständigt rycka oss allt närmre? -- Nu, vad väldigt tordönsslag!

Landsmän, nu är stunden inne, jord och himmel stå i brand:
upp till vilda frihetsdansen, upp med stål att bryta band!
Länge nog har främlingsligan spelat herrar i vårt hem --
Masaniellos tarantella nu vi spela upp för dem! 

C Snoilsky:

Sonetten beskriver sig själv

Sonetten vandrar lekande, men värdig 

och elvastavig, fram i fjorton rader. 

Man ansett har Petrarca för dess fader. 

Nu är den första kvadrenarien färdig. 

Den andra börjar. Fortsätt den ihärdig! 

Och, fast dig locka rim i myriader 

de samma rim du åter måste ha där, 

och det är svårt, om icke Febus lär dig. 

Nu komma två terziner med på slutet. 

Vad de ha där att göra, ej du fråge, 

men lär att fläta dem sju skilda sätten! 

Så blir det hela vackert sammangjutet, 

och under rimmens konstigt välvda båge 

går fullväxt fram den klingande sonetten.

C W Böttiger:

Angående världens öden

A. Allmänna

Världen är så stor, så stor,
ändå är den liten,
och fast mycket fort den snor,
har den hunnit, som jag tror,
bara första biten.
Och i världen, föga snygg,
går nu jag och Ni, Herr Trygg,
lessna och begrunda
ting som skola stunda,
tills vi lägga oss på rygg
i vår grav och blunda.

Ur Vår Herres perspektiv
är det hela tragiskt.
Tänk er vilket himla liv!
Hand i hår och kniv mot kniv,
jämmerfullt och jagiskt.
Ni, som anses klok och sund,
har nog mången dyster stund,
då Ni åsett morden,
modlöst mumlat orden:
Gäspus, Nickus och John Blund,
skynda er till jorden!

Är det lönt att peka på
hur det var den gången,
då ett barn blev lagt på strå
och en stjärna tycktes stå
ovan stallingången?
O, Herr Trygg, om Ni begär
framtid för en värld som är
vild och sönderriven,
grip ej själv till kniven!
En har redan varit här
med den nya given!


B. Personlig varning
(med tröst)

Herr Trygg, jag ber Er sörja,
ty detta liv är kort.
Betänk på vilken smörja
Ni ödslar tiden bort.
Se, dygnen bli decennier,
men fast Ni har på känn i er,
att någon utstängd ber:
Kom ner! Kom ner!
Ni smäller dörrn igen i er
och fräcknar till allt mer.

Men vet: En natt Ni vaknar.
Ni blinkar mot Ert tak.
Det är en sak Ni saknar,
men vet ej vilken sak.
"Det blir försent om nätterna,
jag tål ej torsdagsrätterna
och springet hit och dit.
Sömn hit! Sömn hit!
Var har jag nu tabletterna
mot ångest och mot sprit?"

Här vill jag skarpt betona
vad många gå förbi:
Om möjligt, så förskona
Er själv för hyckleri.
Bliv icke ännu fräckare,
grip ej till eftersläckare
och allra minst till tjut:
Allt slut! Allt slut!
Den nattens sorgsne väckare
är den Ni körde ut.

Om han den natten plötsligt
med visshet till Er kom,
att allt, som nu är ödsligt,
i glädje kan gå om,
om längtan, som var halv i Er,
på nytt helt barnsligt skalv i Er
som fordom, hel och het -
vem vet, vem vet:
kanske ett himlavalv i Er
tände sitt alfabet.

H Blomberg:

Ingemund

'

Ingemund steg ned av gångarn,

band den blek vid stugans dörr.
Kvinnoälskarn, kvinnosångarn
är ej längre ung som förr.
»Nu förrinner vintersnö,
gott det blir i vårn att dö
på det fria Islands ö.

Mångt och mycket jag bedrivit
så på land som skeppens slätt;
mångt och mycket nornan givit,
kraft i arm, stormanlig ätt.
Bättre dock än svärdens larm
var den sång, som kvällde varm;
bäst av allt var kvinnans barm.

Ej i mulln på vigda gården
skall man lägga hjältens kropp.
Ädle fränder, resen vården
blott vid kyrkovägen opp,
att, när Islands tärnor gå
upp till mässan, där de må
någon stund i tankar stå.

Medan gula lockar flyga
fladdrande för vårens vind,
medan lätta tårar smyga
på den mjälla rosenkind,
må de tänka: allt var han,
hövding, skald och idrottsman,
mest ändå för oss han brann.

Medan lätt som mornad bölja
barmen under linnet slår,
medan silverdriven sölja
högt i fager vaggning går,
må de tänka någon stund:
sov, vår skald, i vänlig blund,
sov, vår hjälte Ingemund!»

C D af Wirsén:

Skeptiker

Månen är grön och gredelin 

och ibland är den svavelbrun. 

Jag tycker om att plocka rönnbär 

i höstrusket. 

Mänskorna är mekaniska leksaker. 

Ibland går de sönder, 

ibland skriker de 

när man minst väntar.

K Söderholm:

Vid torgstranden

Små människor röra sig ängsligt av och till 

på samma plats. 

De väga och de leta, 

de ila om varandra som myror på en väg. 

Och duvor kretsa över dem i famlande flykt. 

 

Men bakom dem står havet, 

blytungt och härskarmörkt 

och blåsvart och stort. 

Som en jätte reser det sig 

och slukar gestalterna på stranden 

och förlorar sig i rymden — 

intet annat än havet är till. 

Hur liten blir människornas 

ängslande omsorg.

K Söderholm:

En lycklig mor

1896:

En flicka, ett fattigt och svultet skarn
från gränderna i Berlin,
har strypt sitt tre veckors gossebarn
av fruktan för svältpiskors vin.

Men samhället hämnas ju mänskors mord,
så snart det brottslingen når...
Den bleka flickan vid rättens bord
fick tukthus i fyra år.

*

1916:

Det sitter en kvinna förglömd i en gränd
och lyss till kanoners dån
och viskar med blicken av lycka tänd:
"Hur gott att jag strypte min son!"


 R Jändel:

En sorgsen fågel bor i dina ögon

En sorgsen fågel bor i dina ögon.

Den sitter stum ifrån den stund jag gav dig
ett stammande besked att jag höll av dig.

Du vet? Här slutar vägen innan den har funnits.
Vår kärlek skulle fått bli kvar vid drömmens flöden,
som vaken är den icke stark som döden...

R P Olofsson:

Den store trollkarlen

 

De levande som jag har runt omkring,

de säga mig just ingenting.

Mig deras ögon äro inga gruvor.

De sladdra mest om väderlek och snuvor.

Hur illa handskas de med livets lån!

De gå och ruttna inifrån,

de snaska efter ätbart tills i synen

de bära snaskiga och snåla trynen.

Men döden han är alltid frisk och sträng.

Han vädrar kvalmet ur vår säng.

På släta drag en upphöjd mask han trycker,

en pratsjuk mun i tankfull tystnad lycker.

Den levande jag knappast ser och hör,

men bara döden honom rör

han sätter mina sinnen starkt i svingning

och själens klockor hålla minnesringning.

Därför, o pladdrare, jag har fördrag

med dig vid tanken, att en dag

din sega svada evigt är förrunnen

och döden skall dig torka ren om munnen.

E Lindorm:

Herwegh

 

Poeten Herwegh var en demokrat, 

som hade stolts Respublica till frilla. 

De månge landsens fäder led han illa, 

så dem i folio som i fickformat. 

Han drömde om en stortysk enhetsstat, 

men sviktade, när blod det gällde spilla, 

och tog sin Mats ur skolan, tyst och stilla, 

vid synen av en preussisk vaktsoldat. 

Men, Herwegh, fast ej du fick föra ut det, 

din sköna dröm blev verklighet på slutet! 

Du mente väl, men hade ej metod. 

För din idol nu knäböj patriotiskt! 

Det ångar så berusande narkotiskt 

ur altarskålen, full av folkens blod.

Carl Snoilsky:

Förr och nu

Rörstrand stöder Rosa Bandet – pengar från Vildros går till kampen mot cancer – Öreb

Jag fordom hungrig var och hade intet bröd:

Jag fordom hungrig var och ägde intet bröd,

jag ägde intet mynt, och borta var krediten.
Nu har jag mat och mynt, och allt till överflöd,
men ingen njutning mer, och borta är aptiten.

A M Lenngren:

Omogen

Hur genom snår och trängsel än de branta stigar bära,

jag kan mig aldrig världens knep och konster riktigt lära.

Jag borde vara mogen snart - djupt nog i tiden sjunken -
men ack, jag kommer aldrig in uti den rätta lunken!

Förstånd och klokhet världen vill - jag borde kunna höra´t -
jag borde tämjt för länge sen en räv att ha bak örat...

Se, mina bröder lära sig ändå en del med åren -
jag är ett barn, som stavar än, jag är ett träd i våren.

Ej klandrar, vänner, jag ert vett, ej rosar jag min egen
fåkunnighet - jag står bland er och lyssnar blygt förtegen,

förkrossad mer ju mindre jag er klokskap orkar följa,
och diktens tunna fikonlöv mig röja mer än dölja.

Dock - vi förnekar jag min art i grubbel och i tårar?
Vår Herre blickar kärligt än till sina barn och dårar.

Och mången zephyrs glada sång och många hymner klara
till de fåkunniga förbi de visas öron fara...

Ur abderitisk synpunkt snett jag vandrar rätt mot vinden.
Jag är ett träd, jag är ett barn, som står och ler vid grinden.


 R Jändel:

Till mina böcker (Sonett ur Qvinnligit Tankespel)

Du vishets samling, du förnuftets bästa föda,

du ledsna stunders bot, du ädla sinnesro,

hur trygg kan jag bland er, I stumme vänner, bo,

som synas utan smink och vinnas utan möda?

I varnen ej av agg, med smickran ingen döda,

man utan fara kan på orden eder tro;

för den, vars tankar helst på kunskapsvägen gro,

ert bästa sällskap städs av nöjen överflöda.

Vad ljuva tidsfördriv förmån I icke ge!

Man sanning får hos er beprydd och upptäckt se

kring världsens skådoban naturen genomfara.

Sig själv och allt vad är för mänsko-ljus berett:

kan någon lust emot så rena nöjen svara,

som kraft och näring ger åt hjärta och åt vett.

H C Nordenflycht:

På farmors gård

 

Det är så mycket här på farmors gård,
som gör dig levande för våra hjärtan.
Mot golvens mattor nöttes dina knän,
då du och lillebror tillsammans lekte
med dina bilar och lokomotiv,
tills vintermörkret flöt ihop i rummet.
Och här är bordet, där du brukat sitta
med pannan lutad mot ett blad, som fylldes
av hästar susande i sträckt galopp;
i lampans ljusring tecknade din nacke
en outsägligt fin och vacker linje...
Härinne sov du denna barnasömn,
som får oss vuxna människor att stå
en liten stund likt barn med knäppta händer.

Härute susa träden, där du klängde
och böljar gräset, där du ofta sprang
på bara, sommarbruna ben i väg
till hästarna, som leddes ned i hagen.

Ditt skratt, som genljöd dagen lång i rummen,
skall minnet snart ej kunna återkalla,
och dina kära drag och din gestalt
skall tiden obevekligt plåna ut.

Jag ser ditt ansikte i dunkel redan.
Jag hör din stämma tona i ett fjärran.
Men det som var din själ - din glädjes friskhet,
ditt hjärtas ömhet lever ändå kvar
i dessa rum, på detta stycke jord.
Det svävar kring oss jämt, men når oss starkast,
då sommarn spelar upp till skolpojksferier,
då dagarna bli kortare mot jul.

G M Silfverstolpe:

Jordiska tings obeständighet

Jordenes gudar med blixtrande dunder,

som upp till himlarna svängt er med makt,
träfflige hjältar och världenes under!
Var är nu all eder heder och prakt?

Skönheter, hjärtans tyranner och nöjen,
som kostat kronor, blod, sällhet och liv!
Ej leka nu kring er lustar och löjen,
ej ger er mull nu suckar och kiv.

Allt är förgängligt! Fast dygderna själva
få pyramider till stjärnornas loft,
otack och tiden dock snart dem omvälva:
svartnande glans! tillväxande stoft!

Vad är då värt i de fotspåren vandra?
Kan jag en dag med mitt liv vara nöjd?
Jo, jag har lust att, förgänglig som andra,
leva med ro, försvinna med fröjd.

O v Dalin: