torsdag 31 januari 2019

Vid Norra Brandskåpet

O vinter, med snö på skaren
och träden i rimfrostblom!
Raskt skidan på trottoiren,
och norrut, till tullens bom!
Här måste berusad jag stanna
och blundande känna mot hyn
hur flingorna singla likt manna,
med inspiration ifrån skyn.

Fall, drivsnö, å grå fasader,
å skyltar och fönsterbleck,
å burspråk och piskestrader,
å trappor och ledstångsräck!
Låt allt bli förstrött och besnögat,
förpackat, förborgat, förglömt...
blott icke det purprade ögat,
som Brandskåpet riktar så ömt!

Det bjuder emot att sätta
sig in i ett eldsutbrott,
om skåpet ej fanns till rätta
men vore ett minne blott.
Det bjuder emot att besinna
den vådliga tidsfristutdräkt,
som rödhannen erhöll att brinna,
tills brandcorpsen hann att bli väckt.

Men eljest, i stort sett taget,
fall, drivsnö, som sagt å allt!
Ju mer som blir överdraget,
ju läckrare tavlans halt.
Ja o, vad en kullerstent trästad
i gräddlika snömassor klär!
Jag önskar, jag vore en Fjaestad,
om ej jag fått bli den jag är.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

tisdag 29 januari 2019

Över Evangelium på Jungfru Marie Kyrkogångsdag eller Kyndelsmässodagen





















Simeon, vad helig syn
som långt mer än världen gäller,
då med ögonen mot skyn
du i andakt tårar fäller
och vill Gud ditt hjärta ge!
Ser du att det börjar dagas
och att ej ditt hopp försvagas
att din Frälsare få se?

Ja, jag ser dig, Simeon,
där du lugnt i templet talar.
Hanna står ej långt ifrån,
hon med dig sin själ hugsvalar.
I en kärlek, ren och fast,
med sitt ämne hon sig enar:
o, vad edra hjärtan menar
med vartenda ögonkast!

Men du, gamle Simeon,
vid din lovsång och din mässa,
mot den kulna griftevrån
böj din silvervita hjässa:
nu kan du i frid få dö!
Snart i evighetens salar
med din Gud på nytt du talar,
skild från denna sorgeö.

Varm och ivrig är din röst
när du i en helig dvala
vid de åtti årens höst
profetera vill och tala
om ny glans för Israel!
Hopp och tålamod dig pryder
och ett bröst som hör och lyder
och sagt världen sitt farväl!

Fromma Hanna, fröjda dig!
Låt din brutna stämma höras,
dina ögon bada sig,
dina läppar ljuvligt röras
och förkunna Jesu namn.
Jesu kärlek dig upptänder,
och med trons nu stärkta händer
tar du honom i din famn.

Vördnadsvärda, sälla par!
Syn och hjärta sig nedböjer
för det mål, dit tron er drar,
för den lust som er förnöjer,
för det barn ni skåda får!
Sist för oss den klockan klämtar
då vi vår förlossning hämtar
och Guds Son till mötes går.


C M Bellman:

måndag 28 januari 2019

Varför skola mänskor strida

















Varför skola mänskor strida,
varför skall det flyta blod?
Varför skall så mången lida
blott för någras yvesmod?
Friden är och skall väl bli
livets högsta poesi?

Alla äro vi ju lika,
födda utav samma ätt.
Både fattiga och rika
ha vi samma mänskorätt.
Varför skall den starke då
så den svage nederslå?

Varför skilja man från maka?
Varför taga moders stöd?
Varför ska de små försaka
blott för kriget dagligt bröd?
Läggen alla vapen ned!
Låt oss njuta evig fred!


E Norlander:
Emil Norlander handlar glögg (VJ 52 1916).jpg

fredag 25 januari 2019

Prinsessan

Alla kvällar lät prinsessan smeka sig.
Men den som smeker stillar blott sin egen hunger
och hennes längtan var en skygg mimosa, en storögd saga inför verkligheten.
Nya smekningar fyllde hennes hjärta med bitter sötma
och hennes kropp med is, men hennes hjärta ville ännu mer.
Prinsessan kände kroppar, men hon sökte hjärtan;
hon hade aldrig sett ett annat hjärta än sitt eget.

Prinsessan var den armaste i hela riket:
hon hade levat alltför länge på illusioner.
Hon visste att hennes hjärta måste dö och söndersmulas helt,
ty sanningen fräter.
Prinsessan älskade icke de röda munnarna, de voro främmande.
Prinsessan kände icke de druckna ögon med is på botten.
De voro alla vinterbarn, men prinsessan var från yttersta södern och utan nycker,
utan hårdhet, utan slöjor och utan list.

E Södergran:

Visa om solen, månen och planeterna

Just på timmar tjugofyra
runda jorden svänger kring.
Kring vår sol, den sköna, dyra
på ett år hon gör sin ring.
Lilla månens lopp, det trånga,
på en månad kring oss far,
men planeterna, de många,
ila runt kring solen klar.

När som solen börjar dagen,
man i öster henne ser,
men är kvällens timme slagen,
sjunker hon i väster ner.
Där som middagssolen lyser,
man det varma söder har;
men i norr - hu! vad man fryser,
mer ju mer mot norr man far.

Januari börjar året,
februari kommer näst,
mars, april ha knopp i håret,
maj och juni blommar bäst.
Juli, augusti och september
sköna, ljuvliga framgå,
men oktober och november
och december äro grå.

Betty Ehrenborg:


söndag 20 januari 2019

Nu tändas tusen juleljus

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund,
och tusen, tusen stråla ock
på himlens djupblå grund.

Och över stad och land i kväll
går julens glada bud,
att född är Herren Jesus Krist,
vår Frälsare och Gud.

Du stjärna över Betlehem,
o låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus.

I varje hjärta, armt och mörkt,
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid.

E Köhler:


söndag 13 januari 2019

Parti är fria staters liv

Låt Hatt och Mössa dras, låt tvedräktsåskor knalla:
en ek, som då och då en liten skakning har,
i jorden bättre fäste tar.
När Rom ej trätte mer, begynte det att falla,
och England når sin höjd mitt under split och kiv;
parti är fria staters liv.

Ja, gånge hur det vill,
hos mig är ingen bit, som ej hör Sverge till.

fredag 11 januari 2019

Spelmannen

Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans
i sol och när skyar skymma månens skära glans.
Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,
jag vill spela för att glömma att jag själv finnes till.

Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin,
ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin.
Ni får inte ge mej bannor eller kalla mej för lat, 
fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för mat.

Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,
jag vill drömma under häggarna tills solen hon gått ned.
Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min fiol
och spela tills ett öga lyser hett som kvällens sol.

Jag ska spela när ni gräva edra kära ner i jord,
jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord. 
Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,
det ska forsa som en strömmande sorg från min sträng.

Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt,
och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt.
Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum,
mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum.

Tre sorgens strängar har jag - den fjärde har gått av,
den brast i en skälvning på den bästa vännens grav.
Men ända in i döden vill jag följa er med sång,
och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en gång.


D Andersson:

onsdag 9 januari 2019

Kamrater, innan allt är slut

















Kamrater, innan allt är slut
och livet skilt oss åt,
så låt oss samlas en minut
till tack och till förlåt!
Så låt oss räcka än en gång
en vänlig hand åt det som går!
Framför oss ligger tiden lång,
och dagar läggas hop till år.
Så må vårt hjärta en gång än
för allt det gamla slå,
förrän vi stänga allt igen
och vända oss och gå.

Så säga vi åt det som var
ett levnadslångt farväl,
vi skiljas men vi lämna kvar
ett stycke av vår själ.
Men det som var oss kärt igår,
det är likväl ej helt förbi,
ty minnena från ungdoms år,
de dö ju icke förrän vi.
Så låt oss minnas utan agg.
Var oförrätt är glömd.
Så blir en blomma utan tagg
i livets stambok gömd.

Men en gång efter långa år
vi taga boken fram,
där ligger blomman som i går,
fast den är höljd av damm.
Den minner om ett längesen,
en tid förutan harm och svek;
den har en doft av ungdom än,
fast kanske att dess färg är blek.
Så tack för allt! Nu låt oss gå
till kamp och äventyr!
Det finnes dock en himmel blå,
och det är Gud som styr.


Harpolekaren och hans son

(Ur »Vapensmeden»)

Luften tung och dagen varm.
Hed jag haft att vandra,
gossen på min ena arm,
harpan på min andra,
harpan trött vid strängalåt,
sonen trött vid sanddjup stråt.
Vila gott jag unnar
harpan och min Gunnar.

Nu en milsvid tempelsal,
byggd av gran och furu,
öppnar sig med skugga sval,
och jag lyssnar, huru
bäcken sorlar klar och ren,
siskan kvittrar på sin gren,
furudunklet nunnar
för min lille Gunnar.

Dagen dör, en fuktig vind
andas över tegen,
och min gosses väna kind
lutas mot min egen.
Mörknad himmels stjärnebloss
blinka: Gunnar, kom till oss!
Ljuva änglamunnar
viska: du vår Gunnar!

Utur ödesdjupen fram
många källor välla.
En är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.
Väl jag vet, du käre vän,
att du dricka skall ur den,
men för lastens brunnar
Gud beskydde Gunnar!

Granen växte stark och rak,
och hon vedergällde
under snöbetungat tak
den, som henne fällde,
milt med brasans ljus och glöd.
Kraftig växt och ädel död,
ber jag, Gud förunnar
sångarbarnet Gunnar.

V Rydberg:
Viktor Rydberg omkring 1890

tisdag 8 januari 2019

Vem har satt de djupa vecken

Vem har satt de djupa vecken
i den gamles panna
- frågetecken.
Åren de har ristat tungt
i den gamles panna.
Punkt.

tisdag 1 januari 2019

Nyårsklockorna



Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv ¨
med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!

Alfred Tennyson, övers. Edvard Fredin

A Tennyson:


E Fredin:

onsdag 26 december 2018

Under yvig gran
















Under yvig gran
hundra mil från stan
ligger tomtens lilla nätta stuga.
Stugan är så grå,
fönstren är så små,
dörren låg så tomten måste buga.

Martyren

Martyren är blek.
Hans ögon brinna.
Medlidsamt blickar han
ned på er.

Vad veten I
som myllren hit och dit
med osköna rörelser,
om edert väl och ve,
hur det känns att lyfta sitt huvud fritt.

Den är frikänd
den hela världen dömer.
Renaste sol
är den svarta bägaren.

Offrets brokiga kåpa
tar han lätt på sina axlar:
du smeker som sammet, som lenaste sammet,
min viljas skrud.


E Södergran
Edith Södergran på ett fotografi från omkring 1918

tisdag 25 december 2018

Julotta

Bildresultat för Anders Zorn julotta bilder


Bleve du än så hård och härjad av stormar i livet,
att allt ungt du mötte med köld och hånande skepsis,
veknade du väl ändå en sekund, när du mindes din barndoms
julfröjd, om också ringa den var, eller rik, eller om den
alls icke fanns, men då bör du minnas även din saknad.

När låg snön på din gård så vit som julaftons morgon?
Täckande mjukt och skyddande mer än kylande låg den
festligt, ett hyende lik, som bretts att trampas av änglar.
När stod din skog så allvarligt hög med mumlande furor,
som en fylking av grå och bistra nordiska kämpar,
dryftande ryktet att Balder igen har låtit sig födas
fjärran i Österland och dragit i härnad mot Odin?

Och när det sen blev kväll med gran och glitter och vaxljus,
lackdoft och ljuvlighet och vänliga röster och blickar,
mor var ängeln, och far var ej mer bestraffarn och hämnarn,
himlen sänkte sig ned med ljus och värme och blidhet,
vällukt, sång och musik - det var paradiset på jorden!

Minns du, hur stjärnorna sen, när du spanade ut genom rutan,
liknade ljus i en osynlig gran med rötter i jorden
och en topp som försvann i det mörkblå mörkret däruppe?
Stjärnorna lysa i kväll. Högtidligt nära de hänga,
som då jag än var ett barn, men jag känner ock hur högtidligt
fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva
tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita
vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor,
hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar.

* * *

Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt
vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor
över snöiga fält och isar och sovande byar.
Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan
inne i skogarnas natt, eller råma frysande sjöar.
Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet och haren
spejar förskräckt sig omkring, där han gräver i snön efter rågbrodd.
Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor
eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen.

Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarna in, till hälften igenyrd.
Ren står en strimma av rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor,
tills de kyssas till döds av vita systrar på taket.

Inne i stugan är livet i gång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar ren på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljuvliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan
färden ställes man tär en smörgås med sylta och julkorv,
nedsköljd med brännvinsglögg, de gamlas nektar förvisso.
Gäspande sträcker sig torparen än i sin knarrande fållbänk
njutande tvåmansvärmen ännu tills helglat och sävlig
undan han skjuter sin fäll och svänger de håriga benen
ut över fållbänkens kant och plirar mot elden på härden,
medan det immar ur näsa och mun i morgonens kyla.
Men under fälln i sin bänk i motsatta hörnet av stugan
barnen ha vaknat och sätta sig upp och peta i näsan,
linhårshuvun och blå och sömniga, undrande ögon.

Stiga vi in, om du har fantasi? Det är jul, och vid julen
är du en omhuldad gäst, om från herrgård eller från landsväg.
Kanske doftar här ej av parfym. Det är mera reella
dunster som möta din nos, men längtar du efter lavendel,
finns den i dragkistan, torkad och strödd bland särkar och skjortor.
Döm ej, ty fattigmans mat är också fet under helgen!
Titta på korvarnas mängd, som hänger i taket, och vet att
skållingen låtit sitt liv, och frostiga paltar i boden
sia om kommande festliga bord med julglögg och dricka.

Glöggen tändes, och snart ur den blommiga koppen du njuter
av den härliga dryck, som gudarna sparat åt vinterns,
isens och norrskenens land. Den sticker kanhända i näsan,
men den doftar av jul och ligger och värmer i kroppen,
ramarnas ludd slätas ut, och ditt maskformiga bihang
om du än har det kvar, sig kröker i hisnande glädje.
Torparen dricker dig till och smackar och räcker åt hustrun,
vilken smuttar förnöjd med sin brygd och delar åt barnen.

Nu gäller: Upp i en hast! och ungarna myllrar ur sängen,
tvätta det svartaste av i trebensgrytan på spishälln,
gräla om västar och skor, men hustrun knäpper på lillbror
blångarnslivstycket hop, medan pilten gäspande kisar
in i brasan och vacklar ännu mellan sömnen och vakan.
Men från spiken vid dörrn tar torparen sotiga lyktan,
sen inom läppen han lagt en bänk av stärkande matsnus,
slår upp dörrn och in far en fläkt av den nattliga kylan.
Stjärnorna brinna som bloss, och det smäller och sjunger i knuten.
Torparen går till lidret och drar med seniga armar
släden vid skaklarna fram. Han öppnar dörren till fäjset
och stiger in till sin undrande häst. Men i båset bredvid har
kon i blinken sig rest. Vad kommer i natt väl åt husbond?

Snabbt är selningen gjord och bjällrorna skallra i kransen.
Pålle skrapar i snön, det ryker ur frustande mule,
knakar i skaklor och gnisslar in ibland under järnskodda medar.
Nu har natten fått liv. Det klingar av bjällror i fjärran.
Morgonbrisen tar i. Det rasslar, det faller av stjärnstoft
sakta från furorna ned i ljuset från torparens fönster.
Nu är släden för dörrn, och de packa sig hustru och ungar,
Pålle tar mot en smekande snärt på länden och hugger
i som det gällde hans vanliga lass, fast timmen är ovan.
Nu har natten fått liv! Det stampar och bjällrar på vägen,
slädar glida i kapp och mellan furorna blixtrar
stundom ett rykande bloss. Det gäller att hinna till ottan.

Barnsliga minne! Hur väldigt, hur högt, hur oantastligt
lyfte ej templet sin mur, och korset däruppe i höjden
sträckte till famntag mot stjärnor och moln sina gyllene armar,
ljuset sprutade ut ur rutiga fönster, och välljud
strömmade ned från klockornas par och välsignade nejden,
och det gjorde ej alls någonting att jag visste att Johan,
backstusittarn, ringarn, söp och svor, så det lyste
kring hans syndiga mun, då han blott med ett tramp av sin pjäxa
mäktade locka himmelsk musik ur svängande malmen.
Tonerna vällde först som en fors genom öppnade luckor,
tungt och mäktigt och sökande dock. Sen blevo de svanor
sträckande ut över hav av skog till längst bort i mörkret
döende sakta de segnade ner och blevo till skogssus.

Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper
fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas
julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal?
Talgljus ryka i hundradetal och du njuter av doften,
klockarn spelar så fint, som det gällde hans liv och befattning,
och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor,
darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar,
upp och tar i på en gång: Var hälsad! ville du kanske
sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen av tårar!
Varför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren.

Men mellan tjänsterna torparn går ut på vallen och söker
gamla bekanta och bjuder på snus, eller kanske han vankar
bort till stallarnas rad och sköter sin häst och kanhända
går han och tränger sig in i sockenstugan och njuter
värmen från spiseln och trängs med pojkar som brottas kring härden
tills det ringer igen och han går att höra predikan,
kanske somnar han in, men han somnar som en rättfärdig.
Han har rätten därtill! Jag ville skaka hans näve!
Se på hans händer och se hur valkarna ligga som vackra
kvitton på ärlig id. Du läser i nävarna hur han
strävar för torva och barn, men i ögonen läser du, hur han
längtar på bondemaner till henne som födde hans ungar.
Låt honom gärna sova en kvart! Jag är säker att änglar
sjungit honom i sömn, och jag känner hans kraft då han vaknar.

Nu när predikan är slut och himlen gulnar i öster
lämnar jag torparn åt sig. Det stojas på vall och i stallar,
ljudet av bjällror och hästtramp och spring, och kanhända en gnäggning
vild och stark från en hingst går den stigande solen till möte.

A Engström:
Albert Engström mia.JPG

lördag 22 december 2018

Marias lovsång (Magnificat)

Min själ prisar Herrens storhet,
och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare.
Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet;
och se, härefter ska alla släkten prisa mig salig.
Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig,
och heligt är hans namn.
Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte
över dem som fruktar honom.
Han har utfört väldiga gärningar med sin arm,
han har skingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina hjärtan.
Härskare har han störtat från deras troner,
och ringa har han upphöjt;
hungriga har han mättat med sitt goda,
och rika har han skickat bort med tomma händer.
Han har tagit sig an sin tjänare Israel
och tänkt på att bevisa barmhärtighet
mot Abraham och mot hans säd till evig tid,
efter sitt löfte till våra fäder.

Maria:

torsdag 13 december 2018

Röda stugor tåga vi förbi

Röda stugor tåga vi förbli,
glatt kring nejden hörs vår melodi.
Ljusa björkar, sommarhimlen fri
hägna den jublande färden.
Sången klingar! Hör vår muntra låt!
Allt är glädje! Må vi följas åt!
Solen lyser på vår vandringsstråt,
dra vi med sång genom världen!

Blanka sjöar skymta där vi gå,
gröna hagar sommarfagra stå,
bergen locka, lysande och blå,
långt bortom skogklädda kullar.
Genom höga stammars pelarhall
svävar ekot av vår glada trall.
Ungdomsfriska toners jubelsvall
hän över åsarna rullar.

Långt från bygdens trängsel, rök och stoft
gå vi ut till sol och barrskogsdoft.
Under ljusa sommarskyars loft
vildmarken lever och blommar.
Fyll din själ med sommarlandets ro!
Drag hit ut från trångt och unket bo!
Vinden sjunger över milsvid mo
sången om ungdom och sommar.

Staffan, Staffan stalledräng

 















Staffan, Staffan stalledräng
vattnar sina hästar fem,
klar är nyårsnatten.
Jesus ställt dem i hans vård,
låtit kvälla på hans gård
brunn med livsens vatten.

Just då klockorna slå tolv,
träda de från stallets golv
ut i gårdens driva.
Himmelen är hög och blå,
klart bland alla stjärnor små
lyser månens skiva.

Där går älskogs unga hingst,
ljus och grann som sol i pingst,
prydd med bröllopstömmar.
Betslet är en blomsterrad,
sadeln vävd av rosenblad,
silverskir till sömmar.

Lustigt gnäggar lyckans sto,
guldsmidd sele, guldsmidd sko,
van vid vilda ritter.
Längtar ut mot drömda land,
röda aftonhimlars brand,
gyllne solars glitter.

Långsamt haltar fram därnäst
nödens gula, blacka häst.
Matta släpa stegen.
Ögat, glåmigt utav svält,
letar hackelse och spält
på den frusna vägen.

Men vid pilens nakna stam
som en svart och spöklik hamn
sorgens fåle dröjer.
Blicken stel mot rymden går,
huvut med dess dunkla hår
han mot marken böjer.

Sist med man och mule grå
som den sista dagen på
ålderdomens himmel,
hovens slag mot sten och stock
dovt som mull mot kistelock,
dödens isgrå skimmel.

Staffan, Staffan stalledräng
vattnar sina hästar fem.
Ljuvt är livsens vatten.
Festligt blänka himmelns bloss,
Jesus huldrik hjälpe oss
uti nyårsnatten.


O Levertin:

Oscar Levertin porträtterad 1906 av Carl Larsson.

tisdag 11 december 2018

Land, du välsignade















Land, du välsignade, tag min sång!
Gjut din ande i orden!
Giv, att den ljuder fullkomnad en gång,
sången om landet i Norden,
sången om sjumila skogar och sjö,
slätter, som skördar oss bära,
midnattssol och midvintersnö,
Sverige till ära, Sverige!

Land, du välsignade, tag mitt verk!
Dig min strävan jag vige!
Signa min tanke och armen stärk,
främst bland de främsta jag stige,
att när min bana jag ändat har,
sjunkit till skuggorna neder,
stolt må man minnas, att svensk jag var,
Sverige till heder, Sverige!

lördag 8 december 2018

Harriet Löwenhjelm 100 år: Advent, advent

Advent, advent!
En dörr som står på glänt
till allt som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.

Advent, advent!
En stjärna Gud har tänt,
som furste och som hjälpare sin son Han oss har sänt.

Fragment, fragment!
Nu må det vara hänt,
att med mitt ävlande och liv vart ingenting bevänt.

Läs även den likbegynnande dikten Munkåret

H Löwenhielm:

onsdag 5 december 2018

Adventsljusen tänder vi ett efter ett

Adventsljusen tänder vi ett efter ett:
En brinnande bön för sanning och rätt.

Det första ska lysa i mig, djupt härinne
bevara mitt hjärta och värma mitt sinne.

Det andra ska lysa för alla jag känner
att alla får plats och kan leva som vänner.

Det tredje ska lysa för alla som lider
som kämpar och drömmer om lyckliga tider.

Det fjärde ska lysa för marken och skogen
för luft och för hav och vår framtid på jorden.

Adventsljusen tänder vi ett efter ett:
En brinnande bön för sanning och rätt.

©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 
Bildresultat för Margareta Melin bilder

lördag 1 december 2018

Vad är sanning?

Då frågade Pilatus: "Vad är sanning?"
och eko svarade - profeten teg.
Med gåtans lösning bakom slutna läppar
till underjorden Nazarenen steg.

Men gudskelov, att professorer finnas,
för vilka sanningen är ganska klar!
De äro legio, ty de äro månge,
som skänkt den tvivelsamme romarn svar.

Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna
så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena,
är bara dåligt skämt i Heidelberg.

fredag 30 november 2018

De och vi











framförd vid Koch-festen 30/11 1890

Två tankar, som korsat varandra
- två världar i samma by -
den ena glöder som solfall,
den andra som morgongry.
Vi vilja jubla för segrar,
som av flit och snille nås;
de fira i fackellågor
massakerns apothéos.

De tro, att Sveriges ära
slumrar i värjans egg,
att landets lycka värnas
säkrast bak vallars vägg,
att laddade kruppska pjäser
skola väcka till liv igen
den stolta storhets-saga
som ekar bland fjällen än.

De räkna vunna troféer,
var fana, var tagen galej -
de tusen och tusen tårar
de kostat, dem räkna de ej.
De höra blott vapenrasslet
och lurarnas segerskri,
millionernas bleka kvidan
går deras öra förbi.

Vi tro att i dagar, som komma,
skall stiga ur tidens ström
den lyckas ö, som glittrat
från urtid i folkens dröm:
åt mänskan en nobel vilja,
åt jorden en evig fred!
Och vi tro, att allas lycka
blir lycka för Sverige med.

Varhelst en forskning vågar
att slå en fördom ihjäl,
där nitas in en hörnsten
för kommande seklers väl.
Varhelst i vetandets gårdar
man mejslar en tanke käckt,
där bygger man väg till lyckan
för väntande mänskosläkt.

Och därför - varhelst en avgud
i mörkret står hög och rå -
dit in, dit in, kamrater,
där finnes ett Narva också!
Varhelst en vildmark drömmer
om plog, som hon aldrig känt,
varhelst sig en gåta gömmer,
där har du din väg, student!

Hav vård om de tankespiror,
som ännu i groning stå!
Lyft högt på sköld den sanning,
som fåvitska spotta på!
Ställ dig orädd in i ledet
bland fria, tänkande män -
och då skall du se, att Sverige
blir hedrat och stort igen!

Och du, kamrat där ute,
vill du ge mig din hand, så kom -
vårt mål är ju detsamma,
fast vägen vi tvista om.
Vi tävla ju bara i kärlek
för samma vackra mor,
som en gång vår arm och vår hjärna
skall göra hedrad och stor.


Vid Karl XII:s 150-åriga minnesfest

i Lund den 30 november 1868




Finns kvar det mod, som fordom log åt döden
och tåligt bördor utan knotan bar,
ej blott i stridens växlingsrika öden,
då uppå blodigt fält det lagrar skar,
men ock i fredlig bragd, i kamp med nöden,
i prövningarna, uti sorgens da´r?
Att med- och motgång lika tappert bära,
höjd över lyckan, det var fädrens lära.

Finns kvar den kärlek, som i forna tider
för fosterlandet varje offer bar,
som tåligt gick att möta nödens strider
på denna dag, som våra fäders var?
Och denna ädla, fasta tro omsider,
som styrka gav i prövningarnas da´r,
tron på det rättas seger, fast den dröjer,
och våldet stolt en stund sin hjässa höjer?

Den tiden är förbi, då lagrar grodde
på stridens fält allen´, på blodig grund,
då, fosterland, dit rykte vida nådde
på krigets vingar fort kring jordens rund.
Dock, har du dygderna, som fordom bodde
i fädrens hjärta uti skönt förbund,
då kan du ännu fredens lagrar skära
och lära världen än ditt namn att ära.

Upp, omplantera då i fredens sköte
de hjältedygder ifrån fädrens tid!
O, att sin kraft de i vart hjärta göte
till ädel vilja och till manlig id!
Då kan du lugn en framtid gå i möte
av fred och lycka som av nöd och strid!
Lugn kan du möta obekanta öden
med mod i livet och med mod i döden,
S-e.
(Ur Lunds Weckoblad 1/12 1868)

Vid Karl den Tolftes minnesfest





















den 30 november 1868


Nu de tystne, dagens strider!
Vike fjärran tidens flärd!
Samlade vi ses omsider
omkring minnets skönsta härd.
Frie, svenske män, vi böja
våra knän likväl därvid
och med rörda sinnen dröja
vid den Tolfte Carols tid.

Äran då i Sveas händer
som ett gyllne smycke låg.
Ända bort till solens länder
gick det svenska härnads frtåg.
Nya segerbanor röjdes,
lagerprytt stod kungens hov.
Genomskjutna fanor höjdes
jämt till nya bragders lov.

Och det blev en rik förvandling,
var den lejonkung drog fram.
Frihet uti ord och handling
ympades på mången stam.
När förtrycket fått sin aga,
växte rätten i dess spår -
det var Nordens riddarsaga,
svenska folkets ungdomsår.

Kraft, som icke böjs och veknar,
slog med häpnad då en värld.
Glans, som ingen tid förbleknar,
lyste från de svenska svärd.
Så vart skriven en historia,
såsom fjällets mantel ren.
Än i oförvansklig gloria
skimrar klart dess återsken.

Men de kommo, mörkrets tider,
ondskan på det goda vann.
Segraren i hundra strider
intet svärd mot sveket fann.
Och hans lycka sjönk till jorden,
lik vingskjuten örn, som dör.
Då gick skymning över Norden,
som en vinterkväll det gör.

Hur hon spändes, varje sena
under dessa motgångsdar!
Men han stod där ej allena,
"med Guds hjälp!" hans lösen var.
Och intill varandra slutna,
såsom Kölens väggar stå,
folk och Konung sammangjutna
tävlade i bragder då.

Det var bister tid, men ingen
bleknade för farans hot.
Ur den slutna kämparingen
hördes intet ängsligt knot.
Stormen vräkte högt sin bölja,
mödan blev nog hård och tung.
Och dock var det ljuvt att följa
genom stridens eld sin kung.

Ja, I ädle Caroliner!
Huru tidens vindar gå,
eder trohet herrligt skiner,
som ett Norrsken i det blå.
Var hon nämns, er konungs ära,
överallt i Sveriges bygd,
där skall hävden vittne bära
om er mandom, om er dygd.

Hon skall vittna, hur I gingen
genom kamp och frost och svält,
hur på drivorna i fingen
sova under himlens fält;
hur i halvt förfrusna händer
blågul fana upprätt stod,
hur från Narva ned till Bender
jämnt det göts, ert ädla blod.

När på spillror av sin lycka
eder hjältekonung gick,
ingen makt förmådde ryca
bort er tro ett ögonblick.
Och när sist hans sol gick neder,
höljd i blod vid Fredrikshall,
då först sprängdes edra leder;
även eder tid var all.

Ja, där grovs vid norska fjällen
för vår hjältetid en grav.
Skottet i novemberkvällen
banesår vår storhet gav.
Broderskamp till marken fällde
vad de vunnit, våra svärd,
och åt barbariets välde
hastigt öppnade en värld.

Men de flytt, de ha försvunnit,
dessa brödrastridens dar.
Svea folk har vänner funnit,
där dess valplats fordom var.
Norska fjäll och svenska sjöar
famna nu i frid varann,
och de fagra danska öar
över Sundet ge sin hand.

Kommer nu en storm från Öster,
brusande med väldigt dån
och den vilda stridens röster
ljuda hotfullt därifrån,
då skall ej ett delat sinne
göra Norden arm och svag,
då skall enas hopp och minne
uti ett fostbrödralag.

Tolfte Carl med dina leder,
hjältarne, de gula blå!
O! en saga såsom eder
natten aldrig lyst uppå.
Lagrar, sådana du skurit,
ej på jorden vuxit än.
Inga slagfält hava burit
sådan här som dina män.

Över Sverige klart vi finne:
ingen spritt en glans som du.
Därför älska vi ditt minne,
resa vi din bildstod nu,
att för än ej födda släkten,
trädande i fädrens spår,
i den gamla, kända dräkten
som ett heligt arv du står.

Må i svenska bröst du väcka
vad din levnads ära var:
mod, som intet kan förskräcka,
tro, som inga gränser har!
Och så länge fria händer
uti fria torvor så,
skall din bild på våra stränder
i ovansklig ära stå.


Hblk.
(Ur Lunds Weckoblad 1/12 1868)