Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning över land och vatten!
Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.
Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.
Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv
med bättre syften, mera rena lagar.
Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.
Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.
Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!
Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!
Som av en stöt jag vaknar
mitt i natten och saknar.
Månen hägrar på rutan.
Det är dig jag är utan.
Jag ligger en hungrig timma
och låter min längtan glimma
som löjstim i månens flöde
kring dig och mig och vårt öde,
tills värken i själen domnar
och jag somnar. E Lindorm:
Där höjer sig långsamt i öster ett land
ur långdragna sjöar, dem havsdimmor hölja,
ett lågland med skogar och slätter och sand
och stränder, där måsarnas fribrytarband
sitt byte bland klipporna dölja.
Ej främlingen komme det landet för när,
ty havet är fullt av försåt och av faror.
Här lura de falskaste klippor och skär,
blott smugglarn sen gammalt är hemmastadd här
och fraktar här tryggt sina varor.
Mångt storriggat skepp med besättning och last
här kämpat sin dödskamp med stormen och havet.
En törn under vattnet emot något vasst —
och allt, som blev kvar, var en varnande mast,
där skrovet en gång blev begravet.
Men landet, som havet lyft upp på sin arm
och korat en gång till sin brud och sin maka,
ger åter och åter ur alstrande barm
var bäck, som i vårsolen sprungit sig varm,
åt havet i gengäld tillbaka.
Med hed invid hed, så långt blickarna nå,
drar slätten sig norrut mot snövärldens gränser.
Små lutande lador stå strödda därpå,
men strida och strömstarka älvarna gå
mot väster, där havsrymden glänser.
Väl fattigt är landet och karg är dess jord,
ty bröd bakas icke av stenen och sanden.
Väl bonden sett nöden ta plats vid sitt bord,
och kärvt tycks ibland det välkomnande ord,
som följer den framräckta handen.
Men om än hans åker är frostig och hård,
så trampar han dock den med husbondefötter.
Den är dock hans egen, den fattiga gård,
med skulder och skatter han fått i sin vård,
den jord, där hans liv slagit rötter.
Och här hans förfäder levat och dött
och odlat sin teg under växlande skiften.
Och stugan på backen, som skymtar i rött,
har hägnat var fröjd och vvar sorg som de mött
på vägen från dopet till griften.
Väl ljungen kan sucka här tiomilsvitt
i sollösa dagar och sömnlösa nätter,
och regnet här faller så tungt och så stritt,
och skyarna rida sin Blåkullaritt
på hösthimlens gråbleka slätter.
Men aldrig du skådat en vitare snö
än midvintersnö över bländande hedar,
när landfasta isar betäcka var sjö,
och släden så lätt som ett flygande frö
far framåt på vinande medar.
Vi drar du från hemmet, du hedarnas son,
att fylla i fjärran den fattiga pungen?
Flyr dock ej din längtan från städernas dån
likt vingsnabba vårsvalor söderifrån
mot majnattens ljus över ljungen?
Väl tiden och tågen ej här gå så brått,
och lycksökarn finner här föga att vinna.
Men den, som ett hem här i världen har fått
med barndom och minnen, blott den har förstått
var lyckan står säkrast att finna.
Ty hemmet, om aldrig så torftigt och trångt,
det är dock det ljus på den villande leden,
som drar oss från allt, som är vridet och vrångt —
det ensamma ljuset, som lyser så långt,
så långt på den mörknande heden.
Välsignat det ljuset, välsignat vart land
som binder vårt hjärta vid fädernehärden!
Det ljusskenet säger: här finnes en hand,
som vårdar och värnar en del av vårt land,
en del av vår andel av världen.
En gnolades, när blom slog ut,
när träd sprack fram vid husets knut,
en nynnades vid barnets säng,
då drömmens bild blev mörk och sträng,
en visslades vid liens gång
bland junigräs i vång.
När flickan gick på kärleksstig,
en sjöng hon tyst för sig,
den var av månsken och av blod,
som hennes bröst förstod.
Hur säll är den, som bor i mull
men ändå svävar kärleksfull
omkring och kväder stilla,
gör gott men aldrig illa.
Hans namn är evigt ristat in
på moln som flyr och far,
ej någon människa skriften läst
och sett hur stolt den var.
Se där hans byst! Av tomhet mörk,
som aldrig kan förvittra,
står som en skymning ovan björk,
när kvällens fåglar kvittra.
Min hud är full av fjärilar, av fladdervingar -
de fladdrar ut över ängen och njuter sin honung
och fladdrar hem och dör i små trista spasmer,
och inte ett blomstoft rubbas av lätta fötter.
För dem är solen till, den heta, omätliga, äldre än tiderna...
Men under hud och blod och innanför märgen
flyttar sig tungt tungt fångade havsörnar,
vingbreda, som aldrig släpper sitt byte.
Hur vore ert tummel en gång i havets vårstorm?
Hur vore ert skrik, när solen glödgade gula ögon?
Stängd är grottan! Stängd är grottan!
Och mellan klorna vrider sig vita som källarskott
mitt innerstas tågor.
Du är min själs uppståndelse
till verklighetsextas,
att luften rör mig het som eld
och syns som ett hav av glas,
och mina ögons makt,
att de domnande förnimmer
hur alla färger flammar ut
i drucket skimmer.
Du är min viljas styrka,
du ger mig en kraft
att vänta och att handla,
som aldrig jag har haft.
Ja mina sinnens hunger
som hetsar mig och jagar,
blir därför att det gäller dig
ett jubel alla dagar.
Du är mitt livs mognad.
Du gör mig hel.
Ur mitt förgångna samlar sig
var tåga och minsta del.
På hundra skilda vägar
har jag vandrat och trevat.
Nu möts de. Fram mot dig
har jag levat.
Se, nu är natten lång och dagarna fast korta. Går solen upp en stund, kringvärvd av moln och sky, hon följer skogen åt, rätt som hon ville fly, sig låter sällan se, är långa tiden borta.
Gör månan något ljust, det varar inte länge, och mest om nattetid nu full, nu åter ny, nu mindre än som halv, nu silver, nu som bly, och ofta när hon skin´ i vägen molnen hänga.
De andra himmelsljus än mindre nog förmå. De äro många, dock långt bort och alla små, så att ock deras sken kan intet till oss hinna.
Emedan det så är - vems sken mig lyser då, att jag ej allt för ett i mörkret måste gå? Min Venerids ögons ljus som klarast för mig brinna!
Se, nu är natten lång och dagarna fast korta.
Går solen upp en stund, kringvärvd av moln och sky,
hon följer skogen åt, rätt som hon ville fly,
sig låter sällan se, är långa tiden borta.
Gör månan något ljust, det varar inte länge,
och mest om nattetid nu full, nu åter ny,
nu mindre än som halv, nu silver, nu som bly,
och ofta när hon skin´ i vägen molnen hänga.
De andra himmelsljus än mindre nog förmå.
De äro många, dock långt bort och alla små,
så att ock deras sken kan intet till oss hinna.
Emedan det så är - vems sken mig lyser då,
att jag ej allt för ett i mörkret måste gå?
Min Venerids ögons ljus som klarast för mig brinna!
Ja, hela världen
en skådebana är, och alla mänskor
så män som kvinnor, spela på densamma.
Var har sin stund att komma och att gå,
och en har många roller för sin livstid.
Sju åldrar äro akterna. Först barnet,
som kväljs och skriker i sin ammas famn.
Sen grinig skolpilt med en packe böcker;
han med sitt glatta morgonanlet kryper
som snäckan trög till skolan. Därpå älskarn,
som pustar, lik en masugn, vemodsvisor
om flickans ögonbryn. Soldaten sen,
som full av svordom, lurvig som en björn,
om hedern sticken, lysten efter gräl,
uppsöker bubblan Ära mitt i gapet
uppå kanonerna. Så kommer domarn
med kullrig mage proppad med kapun,
sträng blick och skägget efter regler klippt,
med tänkspråk full och med prejudikater.
Hans roll är slut; i sjätte åldern syns
en mager narr, en pantalon i tofflor,
glasögon, stora fickor på sin nattrock
och ungdomspermissioner ännu sparda,
en värld för vidsträckt för hans skrumpna vador;
hans mandoms basröst övergår igen
till barndomens diskant med gnäll och dallring.
Den sista scenen av dem allesamman,
som slutar detta rika skådespel,
är barndomen på nytt, fullkomlig glömska
och utan tänder, syn och smak och allt.
Det har sports hit ner
att det skall bildas ett nytt lyrikerförbund
för näktergalens utrotande.
Men det där projektet
går vi inte med på här i syd-Sverige,
vi som hört näktergalen
och känner honom.
Jag skall säga herrskapet
att näktergalen är visserligen liten,
enkel och tämligen mildsint,
men likafullt är han den fågel
som har den djupaste lidelsen
här i landet!
Ack dessa näktergalskvällar
över de vita snåren
längs klippiga stränder
och djupt inåt dalkjusorna!
Osynlig sitter fågeln
i det blommande törnet,
spelar, spelar, spelar
havets vår och jordens och hjärtanas
- klockspel, flöjtlåt, människoviskningar –
förunderligt och outtröttligt,
medan knopparna brister,
skyarna remnar
och ljus tändas
högst uppe i himlarna.
Därför så:
om ni inte förstår näktergalen,
ni sparvhökar och trumslagarfåglar
uppåt landet,
så kan ni ju ändå vara snälla
och
lämna honom i fred. R Jändel:
Förlåt en yngling, som kommer för sent och vevar en slagdänga blott
och sjunger sin visa så här efteråt, alltefter den gåva han fått.
Ty si, jag ligger vaken ibland och vrider mej grymt på min halm,
och somnar jag in bortåt midnatt, jag drömmer om Östermalm.
Och jag tycker jag liksom i drömmen små ögonblick lyckats se,
den mannen som väldig och ohängd fann borgargardets idé.
Ibland är han hög och betydande, på väg till verken, har brått,
ibland är han svettig och skinande, en gros i såpa och flott.
Det är han som gillar det rätta, vars hjärta för sanning slog,
förfinad, med veka söner, som kräkts på varenda krog.
Ibland bär han ordnar på bröstet, som regnat från borgarnas borg,
ibland är han stel och högtidlig, en hökare klädd i sorg.
Det är han som är konstens beskyddare, och delar ut åt de små,
honorar för utdrivna hjärtan, som han aldrig lyckats förstå.
Han är sann patriot på bordellen, och i kyrkan vid bön och psalm,
det är han som har hus med hiss och bad och WC på Östermalm.
Och allt vad hederligt arbetsfolk med möda och slit utan slut
försöka att skaffa av kunskap och vett, det låtsas han ha förut.
Och slutligen är hans hustru en gås, med en hjärna av livlös gröt,
med teaterbiljetter och klassinstinkt - ett påhängt, utklätt nöt.
Bakom honom smyger en magrare karl, och deltar i ropen om bröd,
en benrangelsman mitt i vårens gräs, som väser sin visa om död.
Han sätter sin bockfot bland blommor och löv
och drar en begravningspsalm,
och jag tycker han sneglar, han också, bortåt borgarnas Östermalm. D Andersson:
Vi, Angelman, är du så sorgfull i hågen,
fast Spaniens vin i din hals du har hällt?
Du sitter som död under flygande skyar,
din tomma butelj du på vägkanten ställt.
Din ungdom är gången, din Gud haver gömt sej
och kvar är den herrn med två horn och en klöv -
du liknar en margran som torkar i täkten,
så rivande ful mellan klibbande löv.
O säj, var är kransen av konstgjorda rosor
du band dej i dagsljus och stigande sol?
Den dryck du bjöd ut åt all världen att svälja
förnekade du innan hanen gol.
Men Angelman, lyss till en vän som förstår dej,
när brusten, bedragen du smälter ditt rus,
allt medan all himmelen över din hjässa
står klar som kristall över byarnas hus!
För jordisk var flykten mot himlar som blåna
och låga av rosor och paradissång -
du sitter och snyftar när bittert det kvällas
i salar som fyllts av din visdom en gång.
Jag hört på vart råd, vart ord ur din strupa
likt brokiga fåglar mot salstaket flög.
Jag såg ock den rådlöses glans i ditt öga
när ömt din butelj som ett dibarn du sög.
Och snart ska din släkt hälla granris på backen
och gunga dej fram under gnolande trän.
Beskådad och fattig och tvättad och naken
du vinglar mot gnällande grindarna hän.
Det goda du gjort här i världen var ringa,
en säck full av väder du liknade mest.
Du multnar och spricker där bärarna vända,
sex fot under skorna på socknens präst.
Hur går dej, när en gång all himlarnas Herre
med världar till domssal och stjärnor till tron,
för gärningar gjorda mot arma och nakna
ska döma envar efter hans person?
Men kanske du hemligen knäböjt i natten
och skyggt bett den okände gälda din skuld?
Säj, skönjer du staden som icke har nätter,
där muren är jaspis och gatan av guld?
Då knäpper jag sakta en sång på fiolen
och dansar av fröjd på din jordröda mull,
jag sjunger, han är icke död, men han sover
och drömmer om kronor av törnen och gull.
Hans trasiga själ bliver tvättad i stjärnljus
till skäraste silke vid harpornas brus,
de bränna hans skam till en aska för vinden,
att ren han må vandra till Herrans hus. D Andersson:
Emellan en våg och en våg jag lyddes vid stranden.
Det skymde sakta. Bruset av dagen vek
för kvällens tystnad. Vågornas eviga lek
än strödde flingor av silvervitt skum över sanden,
och aftongyllne var luften och sydländskt vek.
I rymden hän mot den slocknande västerbranden
likt vita svanor styrde skyarnas tåg.
Försjunken i dröm, med irrande sinne och håg,
jag kände stenarna rassla sakta mot handen
emellan en våg och en våg.
Emellan en våg och en våg slog stänket från stenen
mot västerns glöd i regnbågsskimrande ljus.
Som vårregn klingade dropparnas fallande brus.
Jag mindes döda morgnar då gryningsskenen
sig lyfte i glöd över daggiga landsvägars grus
och skälvde i spindlarnas nät längs åkerrenen.
Jag kände mitt blod som förr uti ådrorna brinna
och vandrade åter de stigar jag då kunde finna
i hembygdens ängar, bland fält utav rykande råg.
I håll för min hand jag de lyckliga tiderna såg
då timglasets korn så snabba och glittrande rinna
som fallet av skimrande droppar som sorla och svinna
emellan en våg och en våg.
Emellan en våg och en våg som den sjunker och sväller
ett ansikte upp ur de strömmande tankarna dök,
en hastig sekund, tills djupet ånyo det slök,
som liket som lyftes minutsnabbt utav en propeller
och sjunker mot fjärran igen med ångarens rök.
Vad blir av de hägrande mål, dit vi sträva och syfta?
Ett intet, och allting begravs i besvikelsens klyfta.
Men ännu en gång, när ditt ansikte plötsligt jag såg,
de ordlösa timmarna fyllde ånyo min håg,
de hänsvunna nätterna hörde jag flämta och snyfta
då tiden så stilla i darrande fullhet låg
som vattnet som skälvande dröjer, på väg att sig lyfta
emellan en våg och en våg.
Emellan en våg och en våg som växande svalla,
det svartnat på havet och vågornas skum är som bly.
I fjärran sjunker strandad en sista sky,
och böljorna vandra, böljorna stiga och falla,
och nattens timmar tysta mot väster fly.
O natt du eviga, natt du höga och kalla,
jag tackade dig, där sträckt i tången jag låg,
att tvådd av din dagg jag med klarare ögon såg,
hur människors liv och lycka, kärlek och alla
fåfängliga drömmar vi höga och heliga kalla
i rymden sjunker likt sommarskyarnas tåg,
försvinner och brister likt bubblor som stiga och falla
emellan en våg och en våg.
Här är stigen trängre, här är vildskog,
här går sagans vallgång vild och lös,
här är stenen kastad av ett bergtroll
mot en kristmunk långt i hedenhös.
Här är Vargens gård av ris och stenrös,
här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk,
här satt Ulva lilla, Vargens dotter,
ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.
Här går vägen fram till Lyckolandet,
den är lång och trång och stängd av snår,
ingen knipslug mästerkatt i stövlor
finns att visa oss, hur vägen går.
Och här är dungen, där göken gol,
små tösor sprungo här
med bara fötter och trasig kjol
att plocka dungens bär,
och här var det skugga och här var sol
och här var det gott om nattviol,
den dungen är mig kär,
min barndom susar där.
.jpg/200px-Anders_Zorn_-_Erik_Axel_Karlfeldt_i_Zorng%C3%A5rdens_matsal_(1906).jpg)
