onsdag 14 augusti 2024

Rossija
















Ryt högre, o världsstorm, du fria
i åskornas ljungande kör!
Rossija, Rossija, Rossija,
förhärja, förbränn och förgör!

Ditt domedag bådande dunder,
ditt avgrunder öppnande schakt,
de sia om strålande under
i vingade väsendens makt.

O gråt icke - knäfall i ånger
för ljungeldsorkanernas skall,
för åskans serafiska sånger,
för dagarnas kosmiska svall!

Förnedringens djungler, de skumma,
och tårarnas bråddjup, de grå,
av Frälsarens strålblick, den stumma,
sitt värmande ljus skola få.

Väl himlens saturniska ringar
och Mjölkgatans silverband bär -
men jorden i fosforglans svingar
med sjudande hjärta sin sfär.

Så rasa, o eldstorm, du fria,
förhärja, förbränn och förtär -
Rossija, Rossija, Rossija,
du framtidens Frälsare är!



tisdag 13 augusti 2024

Vid orgelkonserten i Maria kyrka 1786

 





Abbé Vogler, när du rör
orgelverkets guda-dunder,
örat med förvirring hör
skrålet ur Tatarens grunder;
svalgets stormar, sprak och brand,
hisnad, jämmer, ångst och fasa
i de vreda toner rasa,
som framrusa ur din hand.

Men vid dina milda slag,
när du saligheten målar,
evighetens klara dag
förs på morgonrodnans strålar
under himla-rösters ljud;
ögat vattnas, känslan lider,
bröstet suckar, blodet strider,
hjärtat fröjdar sig i Gud.


Den fjällstig vi går

















Den fjällstig vi går
med ömmande tår
är som Sinai berg underbar, 
så styrk, Fader vår, 
i din nåd våra lår, 
för vi har många höjdmeter kvar. 
Amen. 

Blott Sverge svenska krusbär har

 
















Vem är väl den på jordens vida rymd, som njutit smaken 
av krusbär och av stora, söta, röda stickelbär,
och som härvid ej ropar ut: jag aldrig smakat maken!
Mot det en skeppslast dumma apelsiner intet är.
Själv pomeranser
jag föga anser.
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet allihopa.
Men Skandinavien - det är alladar!
Blott Sverge svenska krusbär har.


C J L Almqvist:

måndag 12 augusti 2024

Ögonblicksbild från flickornas lekplan vid Klara folkskola

 

 













Lekar förtjusande,
sorlande, brusande!
Klingande skrattsalvor gå utåt stan!
Sprittande, gungande,
dansande, sjungande
flickorna väsnas och larma på plan.

Här gör sig gällande
livsglädjen svällande,
levande, rörliga gåva och skatt.
Hattarna tappa de,
händerna klappa de.
Ack, vilka strålande minspel och skratt!

Här står jag tittande:
glädjen är smittande,
fängslar de kommande, känslan blir vek.
Nej, se på gubbarna!
Grönska ej stubbarna?
- mysa och nicka vid Rosornas lek.

Lärkor i levnadens,
skönhetens, trevnadens
ljusa, behagliga, vaknande vår!
Flickor, I brokiga, 
leken de tokiga
lekar med munterhet, njut edra år!

Ögon, I lysande,
munnar, I mysande,
flockar, I stojande, leken "tafatt"!
Fria här sorgerna,
få de strax korgarna
fulla med skämtande löjen och spratt.

Hören I, springande
flickor, den klingande
klockan, som kallar er? Åja, det syns!
Fort ordnas lockarne,
upp skynda skockarne,
salarne stängas och "plugget" begynns!


På böndagen den 12 augusti 1710

 









På böndagen den 12 aug. 1710 av Johan Runius, då man förutan flera vedervärdigheter, som i verserne pekas på, efter Rigas övergång var flyktig ifrån Reval och hitåt på sjön, därest man tre veckor haft kontinuerlig motvind, gjordes följande visa. 


Tro, tålmod, hopp, vad vill det av er bliva?
Mitt hjärta mig och er vill övergiva.
Du tro, var är din vittberömda grund?
Var är, o hopp, ditt motgångstrotsand´ ankar
och, tålamod, din´ oförskräckte tankar
om Guds förbund?

Var är ditt ros, o bön? Månn´ du ej hycklar,
då du känns vid att äga himlens nycklar,
att ha med Gud ditt enda tidsfördriv,
ja, vara ett allsmäktigt ting på jorden,
som allt uträtta kan med de try orden:
ack Fader, giv?

Du beder titt men litet därmed vinner,
du söker nog men snart platt intet finner,
du klappar hårt, men ingen låter opp.
Dock om du man blott nej och avslag finge
och ej på köpet allt dig illa ginge,
så vore hopp.

Nu får du mot av allt vad dig behagar:
du ber om solsken och får mulna dagar,
om liv, så får du huset fullt med lik,
om skyndsam fart, så döms ditt skepp till fästan,
om östanvind, så får du lutter västan.
Är det ej svik?

Den minsta tro kan största berg försättja,
är hon man ren, förutan flärd och flättja;
ja, är hon man så stor som senapsfrö,
får bönen allt, varpå hon nånsin pekar,
allenast hon är dristig och ej vekar
som säv och rö.

Har sådan bön dock fordom gjort stor under,
ty genom den fick Samuel blixt och dunder,
Elias regn och eld av himlen ned,
och Daniel band de grymma lejons tänder,
ja, Moses själv den stora Gudens händer,
då han var vred.

Hur är det nu? Är bönens kraft försvagad,
Guds löftens ordning rubbad och olagad?
Vill nu bli brist uppå hans nådes skatt?
Har Herrans hand nu låtit sig förkorta?
Än dröjs hans hjälp, än blir hon alldels borta!
Hur är det fatt?

Ack nej! Han månd´ ej värr´ än fordom handla,
hans högra hand kan allting än förvandla,
fast du här gråta måste mer än le.
Av idel lust far själen alltid illa,
men korset är den hälsosamste pilla
Gud här kan ge.

Gråt därför den som aldrig här får gråta,
men gläd dig, då dig Gud gör kindren våta:
det nu gör ont, det gör dig framdels gott.
Då skall av ångst uppväxa idel nöje,
vad sås i gråt, skall skäras opp i löje
med ymnigt mått.

Så statt nu fast i tålmod, hopp och trona!
Ju större kors, ju fagre blir din krona,
ju flera lik, ju flera liv igen.
Ju längre sörjt, ju bättre smakar trösten,
ju tyngre vår, ju drygar´ frukt om hösten
för åkermän.

Ty var, min själ, med Gud förnöjd och stilla!
Han gör allt väl och aldrig nånsin illa,
evad, hur snart och mycket han täcks ge.
När en gång till hans belät jag uppvaknar,
skall mera lust, än jag i världen saknar,
mig evigt ske!


J Runius:

söndag 11 augusti 2024

På Susannadagen: Joachim uti Babylon

 
















Joachim uti Babylon 
hade en hustru Susanna. 
Töm vår kanna, 
töm vår kanna; 
skål för dess person! 
Joachim var en genomärliger man, 
frun lika ärliger också som han; 
fru Susanna, 
fru Susanna 
många hjärtan vann. 

Tacka vill jag Joachims fru, 
skål för var dygdiger maka! 
Lät oss smaka, 
lät oss smaka 
denna saften nu! 
Klinga med glasen, lät oss sjunga i kor, 
gosse, flicka, gubbe och mor! 
Lät oss sjunga, 
lät oss sjunga 
skålen är så stor.

Joachim var för riker spord, 
kunde traktera sin nästa, 
ge till bästa, 
ge till bästa 
vid ett dukat bord; 
frun uti huset vann så mycket behag,
hungriga friare varendaste dag. 
Hurra gubbar, 
hurra gubbar 
i så lustigt lag! 

Käraste bröder, hör nu då 
på vad den frun månde hända: 
två upptända, 
två upptända 
kring om henne gå. 
Gubbarna flåsa, krypa tyst om varann;
skönheten fanns just där kärleken brann.
Fru Susanna, 
fru Susanna 
trogen var sin man. 

Joachims trädgård var med maner; 
lusthus, tapeter av siden. 
Middagstiden, 
middagstiden 
gick Susanna ner. 
Ekar och lindar stodo runt om en damm.
Sköna Susanna hon plaska och sam. 
När hon plaska, 
när hon plaska, 
skymta liljor fram. 

Ner uti blomstergården nu 
gingo allena två bovar, 
slogo lovar, 
slogo lovar 
kring vår lilla fru. 
Hej, sade boven till den andra så slem, 
hej, det är middag, kom låt oss gå hem. 
Två kanaljer, 
två kanaljer 
i var enda lem! 

Väl förstå man gubbarna nog, 
vad de hade i sinne; 
vita linne, 
vita linne 
ögat lätt bedrog. 
Ögat drog hjärtat, men Susanna drog allt.
Lås var för porten, det var så befallt.
Hurra gubbar, 
hurra gubbar! 
Blodet bliver kallt. 

Så var sakens sammanhang, 
himlen Susanna belöna, 
bland de sköna, 
bland de sköna 
har hon dubbel rang. 
Klinga med glasen, lät oss leva väl! 
Vackra små hjärtan uti tankar och själ. 
Lät oss dricka, 
lät oss dricka 
utan larm och gräl.

En trädgård, ännu höljd i nattlig frukt

 















En trädgård ännu höljd i nattlig fukt,
vart rosenstånd bär svarta, frusna knoppar.
Mot gångens sand hörs fall av tunga droppar,
ack, tunga droppar, det är maskfrätt frukt.
En farstubro, en namnplåt utav koppar,
ett dörrvred med en vacker gammal bukt.
Där inne, glömska utav skick och tukt,
i hat och kärlek mötas tvenne kroppar.

Nu rodnar dimman, solen rinner opp,
och dagen härskar åter över nejden.
De två därinne hava ändat fejden
och sluta fred vid var sin kaffekopp.
En ensamjungfru träder ut på trappen
för att med nattens fallfrukt fylla kappen.

H Löwenhielm:

lördag 10 augusti 2024

Lasse liten

 















Världen är så stor, så stor,
Lasse, Lasse liten,
större än du nånsin tror,
Lasse, Lasse liten.

Där är varmt och där är kallt,
Lasse, Lasse liten,
men Gud råder överallt,
Lasse, Lasse liten.

Långt det är från öst till väst,
Lasse, Lasse liten.
Borta bra, men hemma bäst.
Lasse, Lasse liten.


Z Topelius:

På S:t Lars' dag: Tornedalen

  














Klädd i purpur solen bringar
aftonoffret i naturens
helgedom med höga valvet.
Tyst det blir i Tornedalen,
lundens fåglar sluta sången,
lugnt och fridfullt älvens anlet,
och i blåa mantlar bergen
ligga bedjande för Herran.


L Landgren:
Lars Landgren som byst vid domkyrkan i Härnösand.

fredag 9 augusti 2024

Bröllopsskriften Kärleks-ur och prövosten

över kapitänen Börje Grund och jungfru Elisabeth Svedmark 
















Nu börjar tiden på var till sin gärning mana 
och vill en öppen väg för alla sysslor bana; 
ty vintren fick rätt nu sitt våta avskedspass, 
och allt sitt hindertyg det tog han på sitt lass. 

Nu är en rustetid; ty Mars begynner svärma 
och vill med sitt rumor visst efter åskan härma; 
han rännar hit och dit, han både läs och svär, 
han ropar: Bussar upp, upp bussar till gevär. 

Han sprutar eld och blixt och rök! av all förmåga, 
att världen står därav nu snart i ljusan låga, 
den lågan släcks ej ut av någon vattuflod,
men (huj! jag rys därvid) av bara mänskoblod.

Nu är en hjälpetid, då vi var annan hjälpa
med bön, med gods, med liv mot dem oss vilja stjälpa; 
ty må man säkert tro, att Gud oss hjälpa vill, 
och hjälpe sen Sanct’ Nils den honom liter till. 

Nu är en fröjdetid, nu börjar fiskar spritta, 
nu börjar gräset fram ur dystra dvalan titta, 
evart ut örat hör, evart ut ögat ser 
all ting i glädje mys och ganska ljuvligt 1er.

Nu är en sångetid; nu höras fåglar kvittra, 
nu tirlar lärkjan opp, nu hörs steglitsens zittra, 
den klara nachtigal är bäst vid fluten van, 
rördrummen svarar på grova dulcian. 

Och har man någon lust till instrument, som skärra, 
så kan en lustig broms på basviolen snärra; 
att lulla sig till sömns av bimusiken söt, 
tar bonden för konfekt uppå sin middagsgröt. 

Nu är en gästebodstid; det vill sig genast röja, 
ty gamla mor klätt på sin gröna helgdagströja, 
hon bäddar brudesäng åt sina barn på slös; 
ty hela kullen går på friarstaten lös. 

Nu är en kärlekstid, då djur och fåglar gilla, 
och bju var annan till en såt och kärlek vilja; 
de föra fram så nätt sitt älskogsfulla språk,  
om jag dem härma vill, så kommer jag i bråk. 

Jag kan mig ej förstå på orrens slappertyska, 
Gud vet, vad trasten vill, jag tror han talar ryska; 
likväl så ser man, mor hon nalkas tätt till far, 
så är väl talet mörkt, men meningen är klar. 

Nu är en kärleks tid, dock må här ingen tänka, 
att jag kan allom nu fritt lov till giftas skänka; 
jag vet att mången går i otid allt för när, 
och vet ej ord utav förr än han halvgift är. 

Herr SPARMAN säger väl, en fästemö behöver 
ha ett och tjugu år, och mannen sju däröver; 
men si: Han säger straxt, ett mindre eller mer 
det är en ting, varpå man ej så noga ser. 

När man har bröd i hand, när man har Gud i hågen, 
just då, och intet förr, är man till giftas mogen. 
Så aktas ock en sed, som ålderdomen gav, 
att när två äro sams, så slås den tredje av. 

Då kärlek nu har fått, den tid han kan behöva, 
så plägar han jämväl dem han vill älska, pröva; 
Här vid har fordomdags som man av sagor ser 
de gamla Götar haft ett särdeles maner. 

Ty när nå’n ungkarl kom och ville jungfru fästa 
hos ärbart, vackert folk, där något var till bästa, 
så gåvo de sig först med karlen väl i snack, 
sen när han blev bekant så skullen spela schack. 

På det de måtte rätt få leta ut hans sinne 
och vad han eljest väl, kanske, tort hållit inne; 
ty dum- och yppighet, harm, nit och andre fel, 
ja, rik- och fattigdom plä röja sig i spel. 

En sådan prövosten höllts då för friar ’ n nödig
och höll han där på prov, så var han sextonlödig. 
Men nu i denna tid är världen allt för klok 
och skyler felen med en fariseisk dok. 

Dock kan oss nu på prov ej mer än fordom brista, 
på vilka likväl ej behövs att ge nå ’ n lista. 
Jag menar det är nog att dygden spörs i by, 
och man med ringa konst kan skilja guld frå bly. 

Herr Brudgum, I ha fått det man er gärna unnar, 
en vän, som har det lov av alla frommas munnar, 
att hon är rik av vett, av tukt och ärbarhet, 
så att här syns att dygd är kärlekens magnet.

Till lycka! Jungfru Brud, som väl ha övervägat, 
att hjärtat givs åt den, som bäst är värd att ägat; 
vad kan jag önska mer, än när jag vunnit har 
den mig förnöja kan i alla mina dar? 

Så läte himlen nu er lycka stadigt grönskas; 
och bära mera gott, än av min mun kan önskas; 
att hon må alltid stå som friska lagerblad 
till dess I kunna nå er sällhets högsta grad. 

Gåta 
När tu ä blivna ett , så blir snart tre av tu, 
när fyra komma bort bli tre igen av sju. 
Men vilket är nu mest? de sju de ä väl flera? 
Dock nekar ingen att de tre ju äro mera. 
Säg vad det är för tre som bli utav de tu? 
Säg vad det är för tre som bli utav de sju? 

Svar 
När jungfru bliver fru, så bliva tre av sju. 
När jungfru bliver mor, så bliva tre av tu.

Morgonvinden

 




















Från havet steg vinden i lekande lopp
och sade till dimman: "Giv rum! Jag vill opp!"

Han svängde kring skeppet och ropte: "Slå ut,
du sjöman, ditt segel, ty natten är slut!"

Och hän inåt landet han gjorde ett slag
och manade bonden: "Stå upp! Det är dag!"

Han sade till åkern, de fattigas hopp:
"Nu buga dig, guldax, för sol som går opp!"

Han minde på tuppen vid gården i byn:
"Upp, härold, och hälsa den ljusnande skyn!"

Han sade till blomman: "Ur blånande loft
drick morgonens dagg och giv himlen din doft!"

Med näbb under vingen satt fågeln och sov;
"Sjung, sångare", sad´ han, "din skapares lov!"

Han sade till klockan i tornet: "Hur skön
är dagen, som randas; ring samman till bön!"


A A Grafström:

torsdag 8 augusti 2024

Jag ser vår gård

 

 













Jag ser vår gård, ser äng och vång,
det blir mig vekt i hågen.
På sommarskur vid solnedgång
gå far och mor i rågen.

Det kvittrade i fågelbo,
det droppade från träden,
och far tog på sig rock och sko:
"Kom, låt oss se på säden!"

Och mor tog på schalett och schal,
det sken från gröna tofter,
och aftonen var ljus och sval
och fylld med sköna dofter.
Det rann och sjöng och plaskade
från alla tak och grenar
och fjäderfäet blaskade
sig vått bland gårdsbrons enar.

Inunder grannaste regnbågsspång
mot molntjockt svarta muren
stå far och mor i sädesvång,
som går i ax på skuren.
I kvällssol tindra blad och strå
och fjärran rutor glimma.
Ur gröna tegar stiger blå
en fruktsamhetens dimma.

O Hansson:
Hansson, Ola - porträtt - AF.jpg

onsdag 7 augusti 2024

Publikanens skrifternål

















Ur djupen, ur syndenes grundlösa dy, 
och utur förbannelsens gropar, 
till nådenes grundlösa hav över sky 
jag suckar, och beder, och ropar: 
Gud vare mig syndare nådig! 

Jag usle har djävulen offrat min själ
och kroppen åt köttsliga lustar: 
de voro mitt herrskap, och jag deras träl,
däröver jag hjärtligen pustar. 
Gud vare mig syndare nådig! 

Jag haver med världen i överdåd ränt, 
mot Herren i himmelen rasat, 
min rygg, men ej ansiktet, till honom vänt, 
och aldrig för helvetet fasat. 
Gud vare mig syndare nådig! 

Nu törs jag ej träda för Herranom fram, 
ty synden har skilt oss så vida; 
jag ligger begraven i blygsel och skam
och måste i elände kvida: 
Gud vare mig syndare nådig! 

Då Gud med basunaröst utgav sin lag,
vek folket av räddhåga fjärran. 
Ack! huru vill jag uppå vredenes dag 
väl kunna bestå inför Herran? 
Gud vare mig syndare nådig! 

Si, Herren är helig, jag sölad i träck, 
han eld, jag är halmstrå och tjära: 
för helighet går jag i aska och säck, 
hur ville jag gå honom nära! 
Gud vare mig syndare nådig! 

Jag bävar, då jag uppåt himmelen ser: 
där stå mina synder beskrivna,
och slår jag min' ögon til jordena ner, 
där äro de alla bedrivna. 
Gud vare mig syndare nådig! 

Upp över mig står en förtörnader Gud
och helvetet gapar inunder; 
på sidorna syndernas klagande ljud
och lagens förskräckande dunder. 
Gud vare mig syndare nådig! 

Mig förestår domen, mig följer på rygg 
den evigt osaliga döden; 
omkring mig är världen, som skapar sig stygg,
och inom är samvetesglöden. 
Gud vare mig syndare nådig! 

Vart vill jag mig vända? Var tager jag tröst 
i sådana jämmer och smärta? 
Fort, fort mina händer, slå häftigt det bröst, 
som hyser mitt syndiga hjärta. 
Gud vare mig syndare nådig! 

Slog Moses på klippan med staven en gång, 
så måste hon brista i floder: 
ack! kunde jag märka ett dylika språng 
av lustarnas stenhårda moder! 
Gud vare mig syndare nådig! 

Ack, otrogna hjärta, vi vill du mig så
nu efteråt plåga och kvälja, 
som smickrade fordom, att du måtte få
mig syndaförgiftet att svälja? 
Gud vare mig syndare nådig! 

Dock om du skall bliva med allvar uppväckt, 
så bör du i stycken förkrossas: 
då bliver du offer, som Gudi är täckt, 
och jag utav nöden förlossas. 
Gud vare mig syndare nådig! 

Ack! Herre, slå sönder mitt hjärta av sten
och skapa i stället ett annat. 
Gör själen från all sin orenlighet ren: 
jag haver nu lustan förbannat. 
Gud vare mig syndare nådig! 

Min Gud, mig ej bort från ditt ansikte driv
och tag ej ifrån mig din Anda! 
I hjärtat dess rika hugsvalelse skriv: 
låt blod mina tårar beblanda. 
Gud vare mig syndare nådig!

Jag menar det blodet, som flyter så milt 
av nådastolsvingarna neder; 
det haver din vredes förbannelse stillt. 
Det tror jag och tröstligen beder: 
Gud vare mig syndare nådig! 

tisdag 6 augusti 2024

Dig, ljusens Fader, vare pris

 





















Dig, ljusens Fader, vare pris:
jag fick till rikedom
det ord, som gör den fromme vis
och gör den vise from.

Hur ljuvt, hur hjärtligt talar du
i detta dyra ord
till mig som går, ett barn ännu,
o Fader, på din jord!

Väl har naturens rika prakt
med tusen stämmors ljud
till min försagda tanke sagt
att du är stor, o Gud.

Din väldighet, ditt majestät,
ditt underfulla råd
jag såg i solens höga fjät
och gräsets minsta tråd.

Dock låg för mig din mening skymd,
ditt hjärta jag ej fann,
och i en mörk, oändlig rymd
jag som ett stoft försvann.

Men gryning blev kring Sinai,
på Tabor uppgick dag,
och själen såg, från töcken fri,
din lag, ditt välbehag.

Förklarat för mitt samvete
stod helighetens bud.
Till hjärtat flöt hugsvalelse
med nådens milda ljud.

Och tidens kval fick sammanhang
med evighetens tröst,
och himlarösters återklang
blev hörd i jordiskt bröst.

O människa, det är dig sagt
vad Gud av dig begär.
Vad han uppå ditt hjärta lagt
din egen sällhet är.

I enfald och i ödmjukhet
håll dig till Herrens ord,
och låt, när du hans vilja vet,
hans vilja bliva gjord.

Du genom Kristus allt förmår,
som själv dig mäktig gör,
när dig hans Ande leda får
och dig hans kärlek rör.

Sann tro på Gud och på hans ord
och kraft att göra gott
och frid i himmel och på jord
är kristnas kall och lott.

Till denna lott, till detta kall
mig nåd, o Jesu, giv.
Då vet jag var jag göra skall
att få ett evigt liv.

I dig är Faderns välbehag,
i dig vår salighet,
o Jesu Krist, i går, i dag
och i all evighet.



J O Wallin:

Ode till Vindelälven

 

















Du ilar ständigt mot kusten
till havet vid flodfärdens slut,
och aldrig försvinner dig lusten
att rinna österut.

Visst får du stunder av vila
ibland på blänkande sel,
men sedan måste du ila
att få i havet din del.

Och jag här på älvsbrinken tänker
hur flyende flyktigt det är,
det vatten som porlar och stänker
mot älvskantens stenbarriär.
- - -

Och dock, vilken glädje du skänker
åt dem som bor vid din strand;
dina livfulla droppar de blänker
som pärlor på glittrande band

i skummande brusande forsar
i sommarskönt Vindelälvsland,
som här nu min färdväg korsar
och sätter mitt hjärta i brand.

Du strömmar ivrigt mot kusten,
fast vägen är slingrig och lång,
men aldrig förlorar du musten
du fått genom seklernas gång.
Din stämma är ännu ej brusten.
Håll ut med din tidlösa sång!

(Vid Vindelälven i augusti 1970)

måndag 5 augusti 2024

Augusti

 















Det susar i gårdens träd
och luften är sommarvarm
Jag går i ett hav av säd.
Jag håller ett barn på arm.

Vad är det för trolleri,
att allt har fallit mig till?
Jag speglar mig skyggt uti
mitt jollrande barns pupill.

Knappt vågar jag klä i ord
allt det jag bävande vet:
jag går på min del av jord
med min del av odödlighet.

Jag sätter den lilla ner
och lägger mig själv bredvid.
Jag blundar och vet ej mer
av dagar och år och tid.

Med bröstet mot jordens bröst
jag hör ur ett hav av säd
mitt barns förundrade röst
i sus av vänliga träd.


H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

söndag 4 augusti 2024

August

 
















Jeg er kun lyngen, ikke regnet stort.
Hvor det er muligt, sættes jeg på port.
Glemt er forlængst det gode, jeg har gjort.

Men dengang menneskenes uforstand
gav egene til pris for savens tand
og åbned agren for det vilde sand,

da Danmark lagdes blot for skæbne vred,
da var det mig (som ingen regned med),
der drog til felts for landets liv og fred.

Kun ringe var jeg, let at overse,
vant til at døje ringeagt og spe,
men tænkte: den ler bedst, der sidst kan le.

Så sandt det var mit hjem, mit eget land,
så vidste jeg: "Hvad komme vil og kan,
jeg holder stand, bli´r ved at holde stand."

Og blæsten ruskede min brune lok,
og sandet gnavede min sorte sok,
men jeg gik på og løftede i flok.

Den høje rug var gået rent i stå
og egens kæmpekuld på valen lå.
Thi hvor de store falder, står de små.

Det gale sand jeg læede i hi,
og stormen, der fo´r fløjtende forbi,
udtømte nytteløst sit raseri.

Var tørken hvas imod mig, frosten hård,
i onde som i knap så onde kår
jeg stod mig, hundredår på hundredår.

"Hvor gold, hvor grim!" hat tit de om mig sagt.
Men slås man for sit liv mod overmagt,
så bli´r der ikke råd og tid til pragt.

Dog grim er ikke ordet om mig just,
når under lokemandens flimrepust
jeg henter kroningskåbe hos august.

Se, hvor jeg blåner rødt og rødmer blåt
og klæder knøsen Jylland fuldt så godt
som mælkevejens sølvslæb himlens drot.

Ak, und dig, travle vandringmand, et hvil
i mos og lav, hvor ydmygt potentil
mig hilser med sit lille solesmil.

Jeg lader timian danse om din fod,
jeg lader myntens dufte slå dit blod
og hilder dig for spøg i ulvefod.

Mens tranbær-barnekinden rød og trind
på mossets pude sødt er slumret ind,
basuner revlingen sin negerkind.

Dagvågen titter tyttebærret frem,
men blåbær søger nedre enges gem
blufærdig i sin drøms blå natteem.

Og kast så blikket i en urkokskøjt,
der splintrer luften lig en spoves fløjt,
frem over bakken ind i himlen højt.

Forlad mig, at jag kvæder selv min pris.
Men egentlige er jeg et paradis;
i hvert fald slangen har jeg som bevis.

En himmel er jeg - og alligevel:
med ild og traktorplov og tyrretræl
skal jeg nu slås ihjel, skal slås ihjel.

Nuvel! at klynke aldrig var min skik.
Kun lad mig sunde mig et øjeblik.
Måske jeg sejred størst, da jeg forgik.

Jeg husker jo, at der hvor jeg nu står,
lå skov og mark engang i Danmarks gård.
Og i min død jeg drömmer om en vår,

da landet, jeg fik frelst, mit hjertes digt,
med korn og træer atter bølger rigt.
Så dør jeg gerne. Jeg har gjort min pligt.

lördag 3 augusti 2024

När som augustimånens bleka skära

 














När som augustimånens bleka skära
om kvällen smyger utmed skogens rand,
när åkerärtan läckra skidor bära
och krusbärsbusken dignar på sitt land,
när ut på fälten rågen bugar gul
med doft liksom då mamma degen fattar,
när djupt i lövträdsskogens dunkla skjul
de skimra, champinjonens vita hattar,
när syrsan ger var kväll konserter gratis,
när det finns fullt med äpplekart och färsk potatis,
- då ungar, hej, då är den rätta tiden!
Då fram med spön, och fram med edra håvar,
ty innan kvällens timme är förliden
ska vi ha kräftor, jag det svär och lovar.
Men sen, när natten kommer mörk och sval,
med jägarhornet ger jag en signal
i skogen och på fälten gällt den rungar:
kom in, kom in, nu ä´ di kokta, ungar!

fredag 2 augusti 2024

Nattskärran

 














Halvvaken ruvar sommarnatten
stilla på drömmar, dem ingen vet.
Tjärnarnas blanka vatten
spegla en skymningshimmels
bleka oändlighet. 
Stjärnorna vitare bli.
Fjärran, fjärran
nattskärran
sjunger ensam sin tonlösa, tröstlösa vaggmelodi.

Aldrig djärvt hon mot höjden svingar,
svävar lågt för sin låghets skull.
Duniga skymningsvingar
tyckas bundna vid jorden,
tyngda av stoft och mull.
Ve den, vars vingepar
ej kan sig höja,
blott dröja,
övermäktigt draget mot dyn, vars färger det har.

Men den vitaste vita bland svanor,
som i morgonens ljusrymd far
sina kungliga banor,
hyste aldrig en längtan
sådan som skärran har.
Ingen kan längta så
mot det fjärran
som skärran
mot det evigt vinkande, evigt vikande blå.

Den glömda graven















Se, hur långt blicken når, ligga strålande blomhöljda gravar, 
vårdarnas ristade sten kransad vänligt med grönt. 
Du blott, förglömda grav, bär ej kors eller sten och din tuva 
sjunkit i kringblåst sand djupt under vissnande gräs. 
Vårens blåa viol och höstens purprade astrar
binda dig aldrig en krans, få icke dö i din famn.
Ingen irrande dröm dig söker; aldrig ett hjärta
vandrar förkrosselsens stig hän för att gråta hos dig. 
Jämnad med markens sand du dock lever ett liv som de andra — 
vårens skimrande regn väter ditt nyfödda gräs,
sommaren värmer din mull och högt kring din frostvita tuva 
rönnens blodröda bär skina i morgonens brand.
Ack, då från gravar i blom balsamiska dofter sig sprida, 
andas, fast doftlöst och armt, ock ditt förgängliga strå, 
susar i gryning och natt under samma odödliga stjärnor. 
Skön är du, bortglömda grav, ensam med jorden och Gud.

På Lingbo capellkyrkas invigningsdag

 















Tankar framställda på Lingbo capellkyrkas Invigningsdag den 2 augusti 1829

Du store dag som ej har haft sin like - 
i Lingbo by för fattiga och rike - 
stäm upp ditt lov till Gud i höjden,
låt skog och berg ge eko utav fröjden. 
Nu firar Herrens Hus sin bröllopsfest i norden,  
giv att vår bön ej består av blotta orden, 
men av rent hjärta flyta må - 
då hoppas vi Guds bistånd få. 

Välsigna, store Gud, det vackra hus - 
behåll däri din rena läras ljus, 
din nådes hand den svaga räck 
och syndaren ur dvalan väck. 
Låt efterkommande i flera leder 
få njuta detta som en heder; 
må ingen utan andakt här gå in,
vare nu och städse önskan min.

Dikt uppsatt i kyrkans sakristia, skriven av en församlingsbo

torsdag 1 augusti 2024

Elsa Beskow 150 år: Årets saga - augusti






















Nu gulnar skörden på fält och äng 
och längtar bärgas på logen.
Nu vitnar gurkan i trädgårdssäng, 
och bären mogna i skogen. 

Fru Rönnbär skyndar så röd och glad 
att hänga pärlband om halsen, 
små enbär trilla så piggt åstad 
att hinna tidigt till valsen. 

Fru Vinbär sänder med trasten bud 
till skördefest i sin stuga, 
och budet bäres i klara ljud 
som drilla vackert och truga. 

Och gäster komma i tusental,
miljon-, biljontals och mera. 
»O ve, de ryms inte i min sal 
och ännu kommer här flera!» 

När trastens drillar till skogen nå, 
då blir där brått i var tuva 
bland hjortron, blåbär och lingon små 
och hallon söta och ljuva.

»Vad ska jag göra, jag arma fru 
som fått miljontal av gäster?» — 
»Jo jo», sa skatan, »så går det, du, 
när skogsbär bjudas till fester! 

Melonen brast i ett våldsamt skratt. 
Han sprack, och ingen kan laga’n. 
Men bären togo i långdans fatt, 
och det är slutet på sagan.

Vid Gammalsvenskby-bornas ankomst

 















Välkomna i Er moders famn, 
I käre svenskar från fjärran, 
som hållit i helgd Ert svenska namn, 
Ert språk, Er tro till Herran ! 

Vad allt I ärvden i psalm och sång, 
i gammalsvenska seder, 
hos Er växt friskt i minnets fång 
och hållit högt i heder. 

Så trofasthet mot ideal 
till slut har vunnit seger, 
och efter trångmål, nöd och kval 
ett fosterland I äger! 

***** 

På härskarbud gick fädrens tåg, 
trots frälserätt, mot söder, 
från hem och härd vid baltisk våg, 
där än bo fria bröder — 

på blytung fot ett ändlöst tåg 
till Djeprns flacka stränder, 
där Gammalsvenskby snart man såg 
uppbyggt av svenska händer. 

En folkö i ett upprört hav, 
vars bränning bröt mot stranden, 
där svenskhetselden härdning gav 
åt sinnet och år handen. 

Den lågan, som I fått i arv, 
tänt hopp i tunga öden, 
och jorden tvangs med plog och harv 
att giva bröd i nöden. 

***** 

Men trycket blev för hårt till sist 
och minnet reste kravet 
att börda få vad fädren mist — 
ett hem vid balterhavet. 

För tårskymd blick på mörka skyn 
då steg en rosig hägring, 
och Sverige, Sverige blev en syn 
av ursvenskt hem i fägring. 

Då flög ett rop ur hjärtegrund: 
”Hem! Hem till fadershuset”! 
Och nu är Er den drömda stund 
om hem i nordanljuset. 

I han från nu ett fosterland 
att älska, tjäna, hedra, 
dess hävd, dess hopp, dess fria strand 
från nu ock äro Edra. 

***** 

Vi se i Er ett tidens salt, 
som skall dess löshet döma — 
den svenska bondens urgestalt 
vi inför Er ej glömma. 

Så skifta vi rätt med varann 
de pund vi ha att skänka. 
Den svenskhetseld, som hos Er brann, 
skall evigt för oss blänka. 

Vårt solkors på sin blåa grund 
nu i sitt hägn Er tager, 
när skaran i högtidlig stund 
in över gränsen drager. 




Lasse liten - modell -44

 



















Gud som haver barnen kär, 
se till mig som liten är.
Se till mig och mitt gevär, 
Herre i ditt rike. 

Lillans tappra lekkamrat 
redan är en flink soldat, 
kastar duktigt handgranat, 
trycker i ett dike. 

Lasse, Lasse liten lek 
slutade, när Lasse skrek,  
Lasse blev hastigt blek 
av ett skott i magen. 

Lasse, Lasse nå än sen? 
Leken slutar, du med den. 
Årets stora barnavän 
flyger över hagen.

1/8 -44