Sommardag

 

Aldrig är daggen på lingonriset

som diamanter och pärlemor,
aldrig ser skogen ut på det viset,
när man blir stor!
Källblänk och solglimt och grön, sval skugga
djupt in där sagan bor!

Ingen frågar vart man tog vägen,
ingen vet var man är.
Trasten drillar, talför och trägen:
"Stanna då, stanna här!"
Djupare in bland skäggiga granar
stigen slingrande bär.

Aldrig fanns det ett tempel mer stilla
än längst uppe, där tallarna stå.
Kronornas kvistar blicken förvilla,
himlen är ändlöst blå.
Långt ner från ängarna röster höras,
liar och räfsor gå.

Än är så svinnande långt, långt borta
sorger av alla slag,
drömmen är evig, timmarna korta,
skogssus, bäcksorl och jag.
Dallrande luft för drömmar och vingar,
ljuvliga sommardag!

Kvällens rymd blir ett hav i flamma
ovanför däld och häll,
och på röster som ropa och glamma,
ekande djup och väll
bergets väldiga gråstensbringa
svarar, när det blir kväll.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

 

Körkstöten

 

Han va en stor å grov, uhäjli khär, 

mä näver kav som gjorde åttå lä´r, 

å fötter änna licksom järbåtsflaker. 

Ve Varmlanns jägrer tjäna han e ti; 

när ufre´n ble, då kom han ut i kri 

å feck känn´ på hur krut å kuler smaker. 

Han bruka sett´ å tale om iblann, 

hur han ve Läppsi va mä Kal Johann 

å kridd´ mot Rysser, Prysser, Fransker, Spansker; 

hur han högg hôl mä kålekniven sin 

på murn te Läppsis sta å kröp så in 

å klappa folk´ mä sine håle hannsker. 

När sänna Kal Johann kom in i sta´n 

å såg hur jäger Storm geck på, då sa´n:

"Maschi, mun bra kaschong, för duckti klåing!" 

Men Franskera di frest´ allt på te sve´n, 

å Storm han ble plassera i sett ben, 

å sänna va dä uschlitt mä hans gåing. 

Nu dôgd han slätt int mer te gi dômm dalj,

feck avski mä en tapperhetsmidalj 

å tolv reksdaler i panson på slute. 

Så kom han hem te Rannsätt å ble stöt; 

där levd´ han nöjd på joläppel å gröt 

å i e stôge dä han feck gå lute. 

Å gamle Storm han va nu åtti år; 

på hôvve hadd´han int ett enda hår, 

men vite skägge räckt´en ner te mäija. 

Den kula, som ble skôra ´tur hans ben, 

den bar han på sej jämt, å ni skull´ se´en

hô styv han va ôt dänne ende gläija. 

Ve gusstjänsta han hallta fram så hart

körkgangen opp å ner, så dä va rart 

om nôe ol frå prädikstoln kunn´ höres;

men gôbben trodd´ lell, att han geck så tysst, 

å hysscha när han hörd´ att nôen nysst´,

för han va rädd prädickninga skull´ störes. 

Bå sommerti å vinter geck han så 

mä sleten ljusblå vammels-kappråck på,

som slog mä skörta änna ner kring fôttra.

Stånnkraven rack så högt som gôbbens skullt, 

liggkraven tydd´ int övver hålaan fullt, 

på den va möe vammel int bårtplôttra. 

I näven hadd´ han jämt en körkekäpp,

uhäjlitt lang, mä knapp licksom en kläpp;

på metten bruka han i näven ha´en. 

Han skull´ fôll stöt´ mä käppen di som sôv, 

men gôbben va beskeli å ga lôv: 

"Sôv gärne, bar´ ni inte snarker", sa´en. 

Var lorda sop´ han körka fin å ren, 

å törk´ å gne, så att dä änna sken 

åttå var ävli fläck som han kunn´ räcke. 

Å söndass-môraan klåcka ått´ precis 

då ringd´ han fôrrstgang på ett tåcke vis

att dä te gusstjänst kunn´ di döe väcke. 

En sönda lell så unnra folke på, 

att inga förrstgangsringning hördes å:

"Va feler gamle stöten?" tänkte alle. 

Di kom i körka - - "Jo, han ä allt här, 

han glömt te ring´, för bön han hôller där:

på knä ve allterringen ha han falle." 

Men gamle stöten hadd´ för lange sänn

ringt fôrrstegangen opp i himmalen: 

där har han nu e tjänst, som hetter dôge. 

I kvälls, när han gjorrt körka fin te slut 

å trôtt skull´ gå te sej å vile ut, 

feck han gå hemmôt te e bätter stôge. 

Å hele sockna földe gôbben Storm 

te grava, å där stog i unjeform 

selldaten Fresk å fyre skott där sköt´en;

trômmslager Nybärg slog en vervel lang, 

å pastårn talt´ så vackert, Fredrek sang, 

å hele sockna sörde gamle stöten.

F A Dahlgren:

Om en osnuten snubbe

Om en osnuten snubbe

får snubbor av snuten,

slår snubben på stubben

snuten på truten.

Men ger snuten en osnuten

byting en snyting,

går faller i nio på tio

till JO.

Cello:

Jag får ingenting behålla

 

Jag får ingenting behålla.

Varför samla eller dyrka någonting!

Jag vill jordens kostbarheter sålla,

sikta dem som sand

och kanhända låta mig förtrolla

av en vattenklövers vita ring

och en fönsterrutas brand

under solens ässja i den ljusa natten,

då ett fläckigt nyckelblomster

gräver med sin bleka jungfruhand

här i myllan invid blanka vatten.

Jag kan ingenting förvara.

Blomman vissnar när den bräcks.

Som en främling vill jag bara

målmedveten fara

sevärdheterna förbi,

glädjas åt ett kvällsblankt vattens klara

solreflex

och en siskas muntra melodi.

Natt och dag går resan oavbrutet

mot ett rike utan framtid och förflutet,

där den rika dagen aldrig släcks.

T Nilsson:

Sommarljuset

 

Du underbara sommardag

som med ditt ljus mig fyller!
Den mjuka stigen vandrar jag

bland vilda rosors myller.

Här glimmar sjön i branta djup

och speglar häll och grenar,

och getter högt på bergets stup

gå tyst bland mörka enar.

Bestråla, ljus, de minsta snår,

som dina marker smycka!
Från dig jag kom, mot dig jag går,

bevingad av din lycka. 

V v Heidenstam:

Sommardag

 

Nu sjunger marken under mina fötter

och lekfull vindil blåser i mitt hår,

där gnolande och sommaryr jag går

en väg med blekta barr och blanka rötter,

som solen full med gröna fläckar sår.

Mot skrovlig tallbark fågelnäbbar spika

och ludna bromsar brumma mig förbi.

Ur molnen skär en svalsvärms visselskri.

Jag själv är flygstark och jag ville skrika

mig hes av glädje för att jag är fri.

Det är så stort att jag får gå på jorden

ännu en sommar, full av doft och sken,

och bjudas in av varje dikesren

till smultronmiddag på de gröna borden

och sova ut på någon skuggig sten.

Så tackar jag min jord att jag får vara

vid liv, en människa, ett blod, ett jag,

ett hjärta, som kan slå med lätta slag

och låta sorgsna drömmerier fara

som moln i fjärran på en sommardag.

E Lindorm:

Till Paris

 

Till Paris, till Paris

kan man rida på en gris.

Det tar nog några år,

men jag tror nog att det går.

Till Paris, till Paris

cyklar vi naturligtvis.

Det tar nog några dar,

men jag tycker att vi drar.

Bävern

 

Mitt i en ström du finner med förvåning 

av hus vid hus, av våning över våning,

en stad, bakom en damm, av timmer byggd. 

En mängd av hushåll lever i dess skygd. 

Vart äkta par sitt eget rum där äger 

med bad för föttren vid ett mossigt läger. 

Så väl till sjöss som lands vill Bävern bo. 

Vad konstrik byggnad! Knappast vill man tro, 

att den är uppförd av det lilla djuret. 

Fällt av dess tänder, av dess armar buret,

är allt det virke, som beredde den. 

Att han det släpar på sin äkta vän 

som på en släde, är en nedrig saga, 

ty bägge samfällt var sin börda draga. 

Se där ett folk, som styr sig självt, och märk, 

hur väl det går, det jämnt fördelta verk!

(Ur Moraliskt menageri)

F M Franzén:

Birgers ritt

 

Birger red sin häst i vall,
häst i vall,
ut i sommardagen,
över bäckens brus och svall,
brus och svall
in i björkehagen.

Hästen den var apelgrå,
apelgrå,
mörk och strid var manen.
Birger sade: "Trava på,
trava på!
Skugga ger oss granen."

Se - en annan fåle där,
fåle där
spränger fram ur snåren!
På sin rygg en tös han bär,
tös han bär,
som har guld i håren.

Fålen han var vit som snö,
vit som snö,
gyllne töm och bygel.
Fin och fager var den mö,
var den mö,
vilken höll hans tygel.

Birger han höll in sin häst,
in sin häst,
trodde det var villa.
"Här att vända blir visst bäst,
blir visst bäst.
Huldran vill oss illa."

"Inte jag en huldra är,
huldra är,
jag är en prinsessa.
Sagolandets krona bär,
krona bär
jag uppå min hjässa.

Bortom hagen står mitt slott,
står mitt slott,
underbart att skåda.
Birger, kom! Du får det gott,
får det gott.
Vi ska bo där båda."

A M Roos:

Lule

 

Ibland städer som fyllt 400 

är väl Lule ej mest att beundra. 

Men går man med solen 

än närmare polen, 

så finns det ju nästan blott tundra! 

A Holmberg:

Var det ej igår

 

Var det ej i går
då skogens ljusa dotter firade sitt bröllop
och alla voro glada?
Hon var den lätta fågeln och den ljusa källan,
hon var den hemliga vägen och den skrattande busken,
hon var den druckna och orädda sommarnatten.
Hon var oblyg och skrattade utan måtta,
ty hon var skogens ljusa dotter;
hon hade lånat gökens instrument
och vandrade spelande från sjö till sjö.

När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,
fanns ingen olycklig på jorden:
skogens ljusa dotter är fri från längtan,
hon är blond och stillar alla drömmar,
hon är blek och väcker alla begär.
När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,
stodo granarna så nöjda på den sandiga kullen
och tallarna så stolta på den stupande branten
och enarna så glada på den soliga sluttningen
och de små blommorna hade alla vita kragar.
Då fällde skogarna sina frön i människornas hjärtan,
de glimmande sjöarna summo i deras ögon
och de vita fjärlarna fladdrade oupphörligen förbi.

E Södergran:

I ungdomen

Det glittrar så gnistrande vackert i ån,

det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat som en bortskämd son
i knät på min moder naturen.
Det sjunger och doftar och lyser och ler
från jorden och himlen och allt jag ser.

Det är, som om vinden ett budskap mig bär
om lyckliga dagar, som randas.
Mitt blod är i oro, jag tror jag är kär
- i vem? - ack, i allt, som andas.
Jag ville, att himlens och jordens allt
låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.

G Fröding:

Och nu är det sommar igen

 

Och nu är det sommar igen och hett,
så hett som i själva tropiken;
Men trevligt är det, fastän man blir svett
ty gäddorna hoppa i viken.
Fast flugor och bromsar och mygg och bin
nu surra och svärma och sticka,
så tömmer i hettan jag glädjens vin
och tänker på henne — min flicka.

I fjol var jag ute vid saltsjövåg
och hälsade på lilla “Mutter”,
då fick jag draga i tackel och tåg
och segla min ståtliga kutter.
Nu är jag på landet, vi kom jag hit
från stranden där tusende vada,
där vågen gick hög och skummande vit?
Hur roligt var där ej att bada!

Välan, jag skall hava det gott ändå
och glömmer de hänsvunna dagar.
Jag får roa mig själv kan du förstå
i skogen och grönklädda hagar.
Jag stövlar i väg bort till insjöns strand
och i fria naturens sköte
fördriver jag tiden långt ifrån land
och vaktar mitt metspö och flöte.

Och bara det nappar så drar jag opp
en braxen, en gädda i båten.
Och blir det för varmt, då tar jag ett hopp
överbord, sen blir jag belåten.
Och nog finns väl någon på ödslig hed,
vars hjärta av levnadslust klappar,
som tycker om fiske och vill gå med
att fiska, om bara det nappar!

F A Bloom:

Höbärgningen

 

Hör, hur i marken det skrattas, det sjunges, det bölas!

Varje har fått sitt bestyr, och ingen vill svika.

Flickor med räfsor, gossar med lior, oxar med hölass

hava sin olika ton, men glädjen är lika.

Glädjen står högt upp i tak och är ärlig och allmän,

växlar med arbete om, och arbetet löner.

Sommarn med blomstren, hösten med axen, julen med halmen,

var med sin yviga krans sig gladeligt kröner.

Hösten dock alltid ej håller, vad sommaren lovar,

och då blir julhalmen torr och julgrisen mager.

Blomstrande sommar jorden med löften härligt begåvar,

och vad han hjärtligen gav, han åter ej tager.

Därför, så länge han varar, så skola vi hoppas,

skola vi hoppa också, och prisa vår sommar.

Bliver ej frukt och bliver ej bär av allt det som knoppas,

ger det oss glädje ändå, så länge det blommar.

Glädje och grönska och välljud och vällukt och vällust,

uti all ära och tukt, är sommarens väsen.

Surmulen olust, modstulen sömnlust, argvulen grällust,

vike de, vissne de hän som bärgade gräsen!

Men uti kärlighet, gamman och glam så förnöjligt

skola vi muntra varann och muntert arbeta.

Om ock vår glädje dör med vår sommar - det är väl möjligt -

lever vår Herre ändå! Det är vad vi veta.

J O Wallin:

Slåttervisa

 

Än blommar blå förgätmigej
i våra blomstersängar,
än grönskar gräs och timotej
på alla våra ängar.
Men liarna slå
och räfsorna gå
med raska slag och slängar.

Och blomstren falla ned och dö
i doft som stilla söver,
i doft av bär och gräs och hö,
av smultron och av klöver.
Och liarna slå
och räfsorna gå,
och snart är sommarn över.

Se drängarna i skjorta röd,
se jäntors vita linnen -
det lyser grant som heta glöd
till fröjd för unga sinnen.
Men liarna slå
och räfsorna gå,
snart äro blomstren minnen.

Där föllo ibland gräs och strå
två vallmoblomster röda.
Min räfserska, ett av de två
skall vid din barm förblöda.
Och liarna slå
och räfsorna gå,
snart bli vi alla döda.

K-E Forsslund:

Bäret

 

Först ur fröets linda trånga
höjas späda armar opp,
vaggas ljuvt av vindar många,
växa, grönska, skjuta knopp;

glatt i snövit oskuld blomma
ibland gräs i majfrisk vår;
smekt av blomstersyskon fromma,
svalkad milt av daggens tår,

le en sommardag, och redan
offra sina vita blad;
dröja stum och sluten sedan
ibland sköna blommors rad;

rodna lätt på ena kinden,
utav solens stråle kysst,
gungas av den yra vinden,
drömma mognande och tyst;

dricka ljus ur solens källa,
känna ljuvt en inre glöd
genom alla ådror svälla,
gömma kinden varm och röd;

glädja dig, som fick mig finna;
dofta än en liten stund,
le, och brytas, och försvinna
vid en kyss utav din mund!

T Knös:

Ska hälsa så mycket från mor

 

Ska hälsa så mycket från mor,

som borta i trollberget bor,

att nu är smultrona mogna.

Sen göken i våras gol,

vi pysslat med dagg och sol

och vaktat snälla och trogna.

Nu lyser vår backe röd

med lockande överflöd

och mor har grädde och kaka.

Av hjortron är mossen full,

den glänser som bara gull.

Kom, snälla fröken, och smaka!

H Hamilton:

Grunden för all metafysik

 

Och nu, mina herrar,

ger jag ett ord att fästa i tanken och minnet,

som grundval och slutsten också för all metafysik.

(Så till studenterna den gamle professorn,

av många åhörd, vid slutad kurs).

Vi har läst om de nya och gamla, de hellenska och tyska systemen,

Kant har vi läst och begrundat, Fichte och Schelling och Hegel,

läst om Platons läror, och Sokrates större än Platon,

och länge läst om Kristus, den härlige, större än Sokrates - forskat och klarlagt.

I dag ser jag nu tillbaka på hellenska och tyska system,

ser alla filosofier, ser kristna kyrkor och sekter.

Men bakom Sokrates ser jag klart, och bakom Kristus den härlige ser jag

människans kärlek till sin kamrat, bandet mellan vän och vän,

mellan äkta makar, man och hustru, mellan barn och föräldrar,

mellan stad och stad, mellan land och land.

W Whitman:

Vår stjärnströdda flagga

Kan du se i den gryende morgonens glöd, 

vad vi hälsade stolt, medan solen gick neder, 

och vars stjärnor oss lyste i faror och död, 

när vi värjde vårt land mot förrädarnas leder? 

O, när kulregnet ven 

genom glödbombens sken, 

vi sågo vår flagga med fröjd var och en! 

Du vår stjärnströdda flagga, o, svajar väl du 

bland ett folk, som i frihet och kraft dväljs ännu? 

Se från töckentung strand ovan klippornas bryn, 

längs det djup, där vår ovän i dödstystnad vilar - 

se, vad är det, som glänser så rödvitt mot skyn, 

stundom lyft, stundom sänkt av en morgonvinds ilar? 

Se, nu fångar dess rand 

morgonrodnadens brand, 

i ära och prakt hälsar flaggan sitt land! 

O, vår stjärnströdda flagga, alltjämt svajar du 

bland ett folk, som i frihet och kraft dväljs ännu! 

Men var är hon, den lögn, som skrytande svor, 

att vår hembygd, vårt allt, skulle jämnas med jorden, 

då den eldröde hanen med skräck bland oss for? 

Hennes blod har sköljt bort hennes fotspår i norden! 

Icke flykten ens gav 

skydd åt hyrknekt och slav 

mot segrarens svärd undan jämmer och grav. 

Men, du stjärnströdda flagga, din glans sprider du 

kring ett folk, som i frihet och kraft dväljs ännu! 

Ja, förblive det så! Frie män stå på vakt 

för sitt älskade land, mot försåt och mot fara! 

Hell den makt, som har frid genom striden oss bragt, 

som vår frihet oss gav och som skall den bevara! 

Vad som rätt är består, 

ty skall segern bli vår - 

vi lita på Gud så idag som i går, 

och med ära skall svaja, vår stjärnflagga, du 

bland ett folk, som i frihet och kraft dväljs ännu!

F S Key:

George Washington

 

Svensk, fatta glaset i din hand

och klinga med amerikanarn

för fadren av hans fosterland,

den gamle, tappre samfundsdanarn!

Så högt i ärans Panteon,

som du din store Vasa ställer,

så han sin store Washington,

och bådas bröst av stolthet sväller.

O frihet, ur Guds hjärta ledd

att strömma i var mänskoåder,

för dig har havet ingen bredd

och jorden inga antipoder.

Evar du lyfter kämpens arm

mot dem, som mänskorätt förtrycka,

går pulsen hög, blir själen varm,

och ropet skallar: "Seger, lycka!"

Du var det, av vars riddarslag

han dubbades, den ädle hjälten,

som med tyranners nederlag

förhärligat virginska fälten.

Du var det, på vars bud han kom,

slog fienden och så till dalen

med Fabii lager vände om,

den borgerlige generalen.

Du var det, vilkens höga tolk

han blev och kändes på accenten,

när han gav lagar åt sitt folk,

den konungslige presidenten.

I fridens råd med samma mod

satt nu den vise i sin toga

som det, varmed den tappre stod

vid Trenton, Yorktown, Saratoga.

O, när i glömskans djupa famn

så mången storhetsbubbla brister

och månget firat furstenamn

sitt sken på minnets stjärnvalv mister,

då skall han, krönt av seklers lov,

bland de odödelige trona,

den konungen förutan hov,

förutan vakt och prakt och krona.

Vår känsla vallfar till hans stoft,

till hjältegraven, där han vilar.

Där sprids ej veka blommors doft,

där växa icke tårepilar,

men nit för frihet, lag och stat,

men tro och vänskap åt all världen

och arvet av evärdligt hat

till våldet, träldomen och flärden.

J O Wallin:

Vid ett slåtteröl i Kannik

 

Om Kannik fordom munkar rådde
(i Lund vill ej den släkten dö),
som sovo, mässade och spådde
och åto själva upp sitt hö.

Nu har man klokare kanniker,
som tagit bättre seder an:
ett glas man i det gröna dricker,
och på parnassen dansar man.

Och flickor ha vi med tillika
av hälften rosor, hälften snö,
och muntra präster, som predika
för flickorna: "Allt kött är hö."

Allt kött är hö, och hö´t skall falla,
och blomstren skola huggas bort.
I stackars flickor! för er alla
är bärgningstiden innan kort.

För rosorna är sådant skada,
men fruarna de le därvid
och tacka Gud och äro glada
att vara stackade i tid.
 
E Tegnér:

Din milda hälsning klingade

Din milda hälsning klingade

i Sakarie hus.

Elisabet den bringade

visioner av Guds ljus.

Den blida vårvind susade

i Juda ljuva berg.

Du kom med blod som brusade

och kinden bar dess färg.

På ängelns hälsning stavande

till fränderna du for.

Elisabet, själv havande,

såg dig som Herrens mor.

Du förde med, Benådade,

en doft av Edens ros.

Din fränka strax den bådade

vem Herren gästat hos.

Hon kände fostret röra sig

och delade dess fröjd

och lät av Anden föra sig

till ljusa sångers höjd.

T Nilsson:

En metande farbror i Gnarp

På Evan Berjlunds 80-årsdag den 2 juli 2020:

En metande farbror i Gnarp
ur ån drog en bjässe till karp.
En ringlande snok
han satt på sin krok,
som var både alnslång och skarp.

Blæsten og regnen

 

I Danmark bor den stride Vind,
vort år er gennemblødt af regn.
Hvem er det, der har bildt os ind,
vort land er lagt i solens tegn?
Monstro det er de ferme fyre,
der sørger for hotelbrochure?
Det er kun dogme for turister,
at blæst og regnvejr altid trist er.

For vi, der bor i dette land
og ikke er på rejse her,
os står det danske klima an,
vi elsker disse mange vejr.
De dage er så få som favre,
da lokemanden sår sin havre.
Men skøn er også stormens sang
og regnens læskekys i vang.

Se bondens tag om plovens greb
i forårsblæst og muldjords-em,
hans heste strakt i deres reb
med skum for muler, sved fra rem!
Og se om bord vor fiskers gæve,
hornhudede bersærkernæve
i slagsmål mod nordvest, hans bror,
om fiske grejer, sejl og ror!

Og Regn slår ned, så vand slår op,
de dråber styrter sig i sø
med ringedans af hop i hop.
Hvad andet ses så festligt dø?
Skovbækken leger Niagara.
Så løfter regnbuen sin tiara.
Det dufter af titusind håb
fra jorden under himlens dåb.

Her kom du frisk af søens bad.
Smed cyklen ved et træ og lo.
Din mund et dugget rosenblad,
og dine pigekinder to
på engang kølige og varme
af regnens kys og blæstens harme.
Hvor kæk, når du tilbageslår
med nakkekast dit våde hår!

Men inde i den store by,
der spurter de med regnslag på,
kulør af solfald og af gry
opliver alle gader grå.
Den lille havfrue på cykel -
et eventyr af vand og nikkel!
En til! og to! tre, fire, fem,
en havsfrustime lyner frem.

Ved aftenstid, i lygteskær
det funkler i asfaltens spejl.
De røde lysreklamer der
er nog Vorherres eget segl
i lak på det, att i værdier
er selv en storstad ej forbier.
For skønhed, der er gået tabt,
har byen anden skønhed skabt.

Se, morgonstund har vand i mund!
Til skole løber trip trip trip
om kap med deres næsetip
de små som om på havsens bund
og når i hus med bæk på skulder
og kildespring i smilehuller
og dyster deres hår og klæ´r
og synes, det er mandfolkvejr.

Men hvis et umedgørligt slud
gør alt for mange dage grå,
så tørner vestenvinden ud
og fejer himlen søndagsblå.
Flak over styret Kalle tramper
sig hjem til mor, hvor kaffen damper.
En smag som af et ekstra smil
den får af modvind og af mil.

Når verden over vi har lov
for pløjning her i Danmarks egn,
så skyldes det, at for vor plov
går de to gode: blæst og regn.
For vi er ingen drivhusstamme,
og det er evigt godt det samme.
Hvem kender vel til bedre hest
än hoppen regn, end hingsten blæst?

K Munk: