måndag 10 april 2023

100 år efter Södergrans död: Ur "Liliputs saga"















Äntligen steg den late upp – 
han sänkte handen i varje blommas kalk, 
han kände efter under varje blad, 
han sökte den svarta masken för att döda honom. 
Men när han sov i skuggan av ett grässtrå 
åt den svarta masken upp hans huvud. 
Tre kvinnor voro närvarande vid hans begravning: 
hans syster grät, med henne var en danserska i gredelina slöjor, 
hon kom för att bli sedd. 
Allena gick en ung kvinna som han aldrig älskat. 

100 år efter Södergrans död: Livets syster
















Livet liknar döden mest, sin syster. 
Döden är icke annorlunda, 
du kan smeka henne och hålla hennes hand och släta hennes hår, 
hon skall räcka dig en blomma och le. 
Du kan borra in ditt ansikte i hennes bröst 
och höra henne säga: det är tid att gå. 
Hon skall icke säga dig att hon är en annan. 
Döden ligger icke grönvit med ansiktet mot marken 
eller på rygg på en vit bår: 
döden går omkring med skära kinder och talar med alla. 
Döden har veka drag och fromma kinder, 
på ditt hjärta lägger hon sin mjuka hand. 
Den som känt den mjuka handen på sitt hjärta, 
honom värmer icke solen, 
han är kall som is och älskar ingen. 

En löskerkarl

 



















Vem är du och var kommer du från?
- Det vill jag och kan jag ej säga.
Har intet hem, är ingen mans son,
ej hem eller son skall jag äga.
Jag är en främling fjärranväga.

Vad är din tro och din religion?
- Jag vet blott att intet jag visste,
och var jag ej av den rätta tron,
så trodde jag dock ej miste!
Gud har jag sökt, den förste och den siste.

Hur var ditt liv? - Det var storm och nöd
och kamp i en enda veva;
det var gäckad längtan och fåfäng glöd
och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.

söndag 9 april 2023

April 1940

Hvor skinner solen dog mildt fra syd,
hvor er den venlig og nådig!
Den klapper den gamle mutte eg:
"Vær nu ikke så egenrådig,

men fold nu du dine knopper ud,
jeg kun din livskraft vil nære.
Mærk, jeg er varm, jeg er god.
Frit dit løv kan du bære."

Småkravlet nede om egens rod
føler sig voldsomt beæret.
Sandelig, det må man lade april,
at det er omslag i vejret.

Knopperne brister i lydige smil,
blomster og blade serveres.
For når april er i sommerhumør,
så må den ej irriteres.

Ak - solen blev væk bag en susende sky,
kulden dem alle omklamred,
vinden peb og bed djævelsk til,
haglene pisked og hamred.

Kun egen stod værdig og mut og ens,
om lyst eller mørkt over landet.
"Aprilsolen regner jeg ikke med,
majsolen bli´r noget andet."

Vad ljus över griften!

 



















Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är Skriften, o salighets höjd!
Från himmelen hälsad, han framgår i glans,
och världen är frälsad och segern är hans.
Bortvältad är stenen och inseglet bräckt,
och vakten har flytt för hans andes fläkt,
och avgrunden bävar. Halleluja!

Här var mellan ljuset och mörkret en strid,
dock segrade ljuset för evig tid.
Nedstörtad är döden och tron står opp
bland jordiska öden med himmelskt hopp.
I sörjande kvinnor, vem söken I här?
Den levande ej bland de döda är:
Uppstånden är Jesus. Halleluja!

Så himlen med jorden försonade sig,
så graven är vorden till glädjen en stig.
I huvu'n, som böjdens vid korsets fot,
upplyftens och fröjdens trots världens hot.
Kom, skingrade hjord, till din herde igen:
Han lever, han lever och följer dig än
osynlig från himlen. Halleluja!

Nu stormen, o tider! Hans kyrka står fast.
Som ljuset sig sprider hans lära med hast.
Ut gå i all världen hans sändningabud
och vittna bland svärden och bålen om Gud
och vittna om honom, o tröst i all nöd,
som, död för vår synd, blev genom sin död
en förstling till livet. Halleluja!

I fromma, vi klagen, vi misströsten I?
Hur fort är båd' dagen och natten förbi!
Snart jorden upplåter sin famn till er ro,
snart uppstån i åter likt kornen som gro.
Han själv, som dem sådde, skall komma till slut
och samla in skörden men skilja förut
ogräset från vetet. Halleluja!


  F M Franzén:

På påskmorgonen

 














Nej, viken sorger! I dag är fest,
i dag må tystna båd kval och ånger.
En var må prisa, som han kan bäst,
vår Gud med ljuvliga sånger.

Ja, låt oss fröjdas av hjärtans grund,
ja, låt oss gladligen hålla påska
och vila, vila en liten stund
från livets mödor och brådska!

Hell, hell, uppståndelsens ljusa dag!
Bryt fram med ära i rena lågor!
Vid sinom tusende lärkors slag
bryt fram ur vaknande vågor!

"Han är uppstånden, han är ej här",
så änglastämman med fröjd predikar,
men hjärtat viskar: "han är oss när,
och vi hans bröder och likar."

Uppstånden är han, och solen går
för världen fram och hans ära prisar.
Och havet märker, att det blir vår
och bräcker buktande isar.

Men morgonvinden från skyn far ned
med svala vingarna frid att vifta,
och mellan vintern och våren fred
de väna granarna stifta.

Med snö på grönskande barr de stå,
vid roten sipporna bo i knoppar;
själv väcker drivan de späda små
med ljumma, glittrande droppar.

Vak upp, du blomma, var icke rädd!
Nu är det slut med båd död och dvala,
nu får du stå i din prydning klädd
i lunden gröna och svala.

Var tröst, mitt hjärta, du skall ej dö!
Allt mer och mer det med våren lider;
snart skall du glömma båd köld och snö
för blida midsommartider.

O ljuva sommar, o hjärtats vår,
från slagregn fri och från kvalm och åska,
hav tack! Jag torkar mitt ögas tår
och håller gladligen påska.

Han är uppstånden, den hjälte god,
den vårens furste förutan like.
Var tröst, min ande, och hav gott mod!
Du leva skall i hans rike.

E Björck:




lördag 8 april 2023

Friskens och Runii resa till Dalarön påskeafton 1712

 


Med herr Baumans Friska måg
for jag runt omkring kompassen,
dock så att jag alltid såg
bergen och den gröna vassen.
Vill jag aldrig vara frö,
om på större sjö
jag till någon ö
livet vågar,
ty jag frågar
efter giftas mer än dö.

Men vår beckhäst var så lam,
att vi ej förrn andra dagen
efter fyra beten fram
hinte, klockan nie slagen.
Stego vi då av vår häst,
gingo in därnäst.
Värden var till gäst,
men hans kvinna,
vår värdinna,
tro fritt, var ej uteläst.

Fägnad kom oss strax emot.
Vad var det? Jo, töva lite!
Vänlig min och magebot
i det skönsta aquavitæ.
Detta var den första skåln
och en sup på åln,
varmed mor i gåln
lät oss känna,
hon kund' bränna
och kurera feta kåln.

Brännvinsbröd var fint på trån.
Minns, fru Lisa lät oss smaka
i de delikatske rån,
att hon också kunde baka.
Ja, en morgonvard så rar,
som hon åt oss bar,
plär min mor och far
endast bruka
för de sjuka
och på stora högtidsdar.

Tidegärden gick nu på;
vi ock gingo dit tillika.
Aldrig nånsin förr än då
hörde jag nån fisk predika.
Men jag märker Torsken kan
mer än någon ann,
ty tro fritt att han
talte mustigt,
sjungde lustigt,
ja, han dundra som en man.

Sen vi hållit högtidsmål
och i kyrkjan blivit kloka,
bar det hem till supa kål
och se åt, om mor lärt koka.
Minns, hon kunde detta ock
som den bästa kock.
Hon bad äta; dock
ville maten
själv ur faten
i oss, utan trug och lock.

Nu var till ett präktigt hus
en god grundval lagd att byggja,
jag skull sagt: ett mäktigt rus;
skull nu visa, hon kund' bryggja,
och som denne byggningssak
stod i stilla mak
utan gny och brak
bäst i gärden,
hem kom värden
och halp till att göra tak.

Du skallt veta, ho du äst,
att han är en lustig ture,
och om du vill bli hans gäst,
måst du spela kuckulure.
Du får inte bli nån sik
eller bruka svik,
öl och vin tillik
han dig giver,
tills du bliver
brödromen fast mycket lik.

När man länge armen krökt,
yttra sig de goda tankar.
Jag har detta själv försökt.
Förr än vi tömt ut ett ankar,
fick jag det jag efterfor,
till min ära stor,
av en inspektor,
en barmhärtig,
öppenhjärtig,
trogen, kär och såter bror.

Mig är tiden allt för trång
att beskriva hela påskan,
andr' och fjärd'dags kyrkjegång
och hur där vi hörde åskan,
hur vi spelte, hur vi log,
hur vi for till skog,
hur vi noten drog
och fick stickor,
hur för flickor
örngott vi i famnen tog.

Summa: För en spelkamrat
fanns där brädspel, kort och bricka,
för en hungrig fanns där mat,
för en törstig fanns där dricka,
vackra ögon för vår syn,
dunder uti skyn,
lust i hela byn,
utan pengar
blöta sängar
för en sömnig ögnebryn.

Fyra dagar var jag där,
vet dock ej, hur det sig rimmar,
som mitt tycke likväl svär,
att det knappt var fyra timmar.
Kom man Stockholm fritt och döm
för ett slätt beröm,
om man är så öm,
att man saknar,
när man vaknar,
kärnan av en ljuvlig dröm.

Stockholm måste vara kärt,
fast jag ingen hustru Bengta
hade, den mig kunnat lärt
efter dess caresser längta.
Ty till Stockholm trådde jag
från ett sådant lag,
där jag med behag
hos min kvicka
lilla flicka
önskat bli till domedag.

Vem är den? En skälm som vet,
men jag hoppas hon är ärlig.
Nog därom, kom du förtret,
och du återfärd besvärlig!
Hur gick den? Jo, jo, min bror,
när man lyckan tror;
bonden flitigt ror,
hästar tingas,
föttren tvingas
till att flitigt nöta skor.

Jag for fort på märren min;
Friskens kusk den var en hona,
och som han på kärran sin
satt, vill' han sin handskar skona,
stack han då, den mannen arm,
händren, att bli varm,
uti kuskens barm
uppå skogen.
Jag i krogen
stod och vänte, full med harm.

Var då viss, att resan står
uppå makalösa fötter.
Stor sak att du lite går;
det gör gott, fast du blir trötter.
Sen kan du väl åka få,
din kamrat också.
Vill det ej förslå,
fort på märren,
en på kärran,
sist bli knektar bägge två.

Detta var nu så ett tåg,
upptåg tänkt' jag det skull bliva;
det var ock min stora håg
om alltsammans bättre skriva.
Likväl är det nu så hänt,
att man detta sänt
till ett monument
och en visa
åt fru Lisa,
fast hon bättre har förtjänt.


J Runius:

fredag 7 april 2023

Långfredag

 















Det sitter en hund och tjuter
vid Jakobs kyrkas portal.
Han blandar sitt tjut med toner
av sorglig passionskoral.

Det snöar vått och det regnar,
och blåsten håller jakt.
En ensam droska skraltar
framåt i koralens takt.

Den stilla passionspsalmskvidan,
den klagar i sorg och ve,
den tränger ur packad kyrka,
den tränger till tomt café.

Och det är så sorgligt och ledsamt,
och ingen törs vara glad,
och kärringar sitta i kyrkan
och gråta och sucka i rad.

De gråta visst över någon
med mager och sargad tors
- en, som är blek och blodig
och hänger på ett kors.

 
H Söderberg:

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig

För sångmästaren, efter »Morgonrodnadens hind»; en psalm av David. 

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran. 
Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, 
så också om natten, men jag får ingen ro. 

Och dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger. 
På dig förtröstade våra fäder; de förtröstade, och du räddade dem. 
Till dig ropade de och blev hulpna; 
på dig förtröstade de och kom inte på skam. 

Men jag är en mask, och inte en människa, 
till smälek bland män, föraktad av folket. 
Alla som ser mig bespottar mig; 
de spärrar upp munnen, de skakar huvudet:
»Befall dig åt HERREN! Han befrie honom, 
han rädde honom, ty han har ju behag till honom.» 

Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet
och lät mig vila trygg vid min moders bröst. 
På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet; 
du är min Gud allt ifrån min moders liv. 
Var inte långt ifrån mig, ty nöd är nära, 
och det finnes ingen hjälpare. 

Tjurar i mängd omger mig, Basans oxar omringar mig. 
Såsom glupande och rytande lejon spärrar man upp gapet mot mig. 
Jag är lik vatten som utgjuts, alla mina leder har skilts åt; 
mitt hjärta är såsom vax, det smälter i mitt liv. Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva, 
min tunga låder vid min gom, 
och du lägger mig i dödens stoft. 

Ty hundar omger mig; de ondas hop har kringränt mig, 
mina händer och fötter har de genomborrat. 
Jag kan räkna alla mina ben; 
de skådar därpå, de ser med lust på mig. 
De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad. 

Men du, HERRE, var inte fjärran; 
du min starkhet, skynda till min hjälp. 
Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld. 
Fräls mig från lejonets gap. 

Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn. 
Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder,
mitt i församlingen skall jag prisa dig: 

Ni som fruktar HERREN, lova honom; 
ära honom, alla Jakobs barn, 
och bäva för honom, alla Israels barn. 
Ty han föraktade inte den betrycktes elände 
och höll det inte för en styggelse; 
han fördolde inte sitt ansikte för honom, 
och när han ropade, lyssnade han till honom. 

Genom dig skall min lovsång ljuda i den stora församlingen; 
mina löften får jag infria inför dem som fruktar honom. 
De ödmjuka ska äta och bli mätta, 
de som söker HERREN ska få lova honom; 
ja, era hjärtan skall leva evinnerligen. 

Alla jordens ändar ska betänka det och omvända sig till HERREN. 
Hedningarnas alla släkter ska tillbedja inför dig.
Ty riket är HERRENS, och han råder över hedningarna. 
Ja, alla mäktiga på jorden skall äta och tillbedja;
inför honom skall knäböja alla de som måste fara ned i graven, 
de som inte kan behålla sin själ vid liv.

Kommande ättled skall tjäna honom; 
man skall förtälja om Herren för ett annat släkte. Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet, 
ja, bland folk som skall födas att han har gjort det. 

Passionstid

 















I.

I detta nu, när våldet rår,
förtrösta och hav mod!
Det finns en makt, som ej förgår
om några dagar eller år,
och den är god.

Var seger vart ett nederlag,
när våldet segern skrev.
Men det finns en av annat slag:
Det nederlag, som påskens dag
en seger blev.


II.

Då sade de: Här äro tvenne svärd.
Han svarade i ångestfull förbidan:
Ja, det är nog. Så klarnade hans värld
och han befallde: Stick ditt svärd i skidan!

Det var den natten, då med svärd och bloss
de drogo ut och togo honom fången
och de som inte flydde ville slåss
och Petrus hörde hanen tredje gången.

Med svärden är det gammalmodigt nu,
men varje dag är scenen dock densamma.
Den man som smet i mörkret - var det du?
Och är jag den, som plötsligt börjar stamma?


III.

När flyktingströmmen fyller världens gator
och blodet färgar alla hav och sjöar,
vill tanken mumla: "Glöm ej, Imperator,
än finnas dolkar eller fjärran öar!

Ur länderna, som din armé befolkar,
ur hav, som gråtits över det gemena,
slå silhuetterna av hatets dolkar
och hägringen av hämndens Sankt Helena."

Du mörka tanke, varav alla jagas
i mördarmörkret kring tyrannpalatsen:
dag blir det först, när allas ögon dragas
emot den höga huvudskalleplatsen,

och vi, som härskat, hatat eller hämnats
på härskarna, förhärdade och fikna,
förkrossade förstå vartill vi ämnats:
att ej varandra utan Honom likna.


IV.

Som rövare hängdes de båda
bredvid dig - men ännu på jorden
rövarna råda.

Hur ofta av tvivel jag kväves
och snuddar förfärat vid orden:
Dog du förgäves?

För min skull du allt måste lida?
Och blodet - för min skull det flyter
fram ur din sida?

Min tanke kan intet förklara.
Den mumlar förbittrat, att myter
allt måste vara.

Jag trodde, att tron var en klippa,
där allt utom visshet och glädje
jag skulle slippa.

Nu vet jag, att tron och dess öden
är leken, hur två slår den tredje
ännu i döden.

Högmodigt min tanke och vilja
från dig och din lidandesgåta
söka mig skilja,

och först i förkrosselsens stunder,
när över mig själv jag kan gråta,
blommar ditt under.


V.

Nej, detta är inte det liv jag vill.
Det är ett annat liv jag längtar till -
ett liv som tar min sista återstod
av tro och kraft och mod och tålamod.

O Kristus, som led korsets nöd och skam,
hjälp mig den enda, svåra vägen fram!
Gör mig till ett med alla som just nu
av råa knektar pinas såsom du -

med barn och mödrar, som just nu förgås,
med män, som just i natt av kulor nås,
men, Herre, Herre, även med var knekt
som står och flinar ondskefullt och fräckt.

De äro alla människor som jag,
och för oss alla led du Långfredag,
och för oss alla stod du också opp,
och därför är ditt kors mitt enda hopp.


H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

Angående kärleken

 















Jag såg en kvinna kyssas av en man.
De sade, att de älskade varann.

Sen såg jag mannen gå till nästa famn
och även detta gav han kärleks namn.

Men kvinnan, som han kysste först, vart vred.
Av idel kärlek sköt hon mannen ned.

Sen såg en mor jag stå vid vaggan böjd.
Hon log: Det här är kärlek, Rosenhöjd!

Och en soldat stack hennes hus i brand
och sjöng: Jag älskar dig, mitt fosterland!

Då gick jag tankfull till en stilla älv
och såg i vattnet bilden av mig själv

och tänkte: Endast jag vet fram och bak.
Men strax bredvid Ni tänkte samma sak.

Så jag steg upp igen och gick en stund
och kom då till en nattlig oljelund.

Och jag blev sömnig, men for upp förskräckt.
Det var en sällsam stämma som mig väckt.

Sen minns jag inte mer. Jo, det blev dag
och världen ekade av hammarslag.

Nej, fråga inte mig om kärlek, vän!
Vad vet jag, arme syndare, om den.


H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

torsdag 6 april 2023

Efter lång sjukdom

 










Men om styrmannen kallar, så låt alltsammans ligga och skynda till skeppet. (Epiktetos).

Aldrig glömmer hjärtat de bittra, bittra nätterna,
långa, bultande av kval i rolös sömnlöshet;
minnet är så stort, men vi blekna och tystna,
ord och tårar tolka ej vår bistra hemlighet.
Skulle själen glömma sin jakobskamp med Herran,
skulle den förgäta sin hjälplöshets nöd -
ensam som den var i ett sovande Getsemane,
ensam med sin livstörst och ensam med sin död.

Tankar, brännande som eld i sjukdomens nätter
ristade med blodig bill sin fåra i vårt bröst,
vi se ej som ni andra - allt är så förvandlat - -
för oss fick livet annan färg och glädjen annan röst.
Fjärran, o hur fjärran är mycket vi älskat;
nära - o hur nära! - är det fjärran var.
Under lätta sorlet ständigt vi förnimma
det öppna havets orgelton, tung och underbar.

Seglaren, som ankrat i hamnen, vi likna -
ankrat efter storm och natt i lä av ljuvlig strand:
jublande vi skynda i land och kyssa marken,
samla blom och snäckor med öm och ivrig hamn;
foten trampar gräset som de saligas ängar,
blicken smeker varje sten som i en nyfödd värld -
men då styrmannen kallar! - o hur skynda vi till skeppet,
som styr ut mot horisonten på sin sista stora färd.

Om Nattvardens stora hemlighet

Leonardo da Vinci - The Last Supper high res.jpg



Mer är mig ej förunt, ej bör mig mera veta
och mer begär jag ej: det är och blir mig nog,
att den mig återlöst, förrän han avsked tog,
sig själv har skiftat ut och bjudit alla äta.

O himmelsk Kost och Värd! Låt aldrig mig förgäta,
påminn mig allt för ett den gunst dig därtill drog,
styr ock mitt blinda vett långt bort från denna bog
att sådan hemlighet av förvett efterleta.

Jag tror och vet förvisst att jag min Jesus får
här under bröd och vin - och vad jag ej förstår
har ingen ängel än sig understått att skåda.

Så kom, min Själavän, förena dig med mig
på obegripligt sätt, så finner Satan sig
med all sin makt för svag för oss förenta båda.

S E Brenner:
Litografi av Johan Cardon

onsdag 5 april 2023

Vid Svenska Akademiens femtioåriga minneshögtid den 5 april 1836

 

























Jag stod på stranden under kungaborgen,
när dagens oro äntlig somnad var, 
och öde voro gatorna och torgen,
och på kung Gustafs stod sken månen klar.
Där låg ett uttryck i de milda dragen,
som när det åskat i en fredlig dal,
och hjälten var där, men jämväl behagen,
en segerkrans, men som bland blommor tagen,
en blick till hälften örn, till hälften näktergal.

Förunderliga makt, som konstnärn äger!
Se anden färdig så till strids som sångs,
en bild, som oss sin egen saga säger,
en levande gustaviad i brons!
Ja, sådan var han, när han kom ur striden,
men sådan även, när han göt sin själ
i folket in, bland konsterna och friden,
ty store andar ge sin form åt tiden,
och Gustafs tidevarv bär Gustafs drag jämväl.

Min barndom föll uti hans solskensstunder,
jag minns den tiden: hur den är mig kär,
med sin förhoppning, sina sångarunder
och allt det nya liv, som rördes där!
Det var som våren, när hans värma droppar
ur blånad sky och löser vinterns tvång:
då leka djur, då svälla lundens knoppar,
och kinden färgas, mänskohjärtat hoppar,
och allt omkring är lust och mod och fågelsång.

De gamla karoliner hade somnat
i blått och kyller, ifrån splitets dar,
som allt försökt och ingenting fullkomnat,
då ingen kung och ingen ära var.
Vad norden evigt vill, en kung som känner
sin egen kraft, stod åter fram i glans,
och där vart ordning ibland frie männer,
och makt och lydnad blevo åter vänner,
och allt var glatt och tryggt vid tanken, att h a n fanns.

I purpur satt förtjusaren på tronen,
och spiran var en trollstav: med var stund
där växte nya hjärtan i nationen
och nya blommor, fast på järnmängd grund.
Vår gamla dröm om bragder och om ära
förflyttades till någon fredlig trakt,
där ek och lager sina kronor bära
och milde vise ljus och seder lära -
och styrkan skar sitt skägg, och vettet blev en makt.

Den svenska äran bröt sig nya banor
i tankens obesökta land: Linné
stod segersäll bland sina blomsterfanor,
oskyldig, älskvärd, konstlös liksom de.
Melanderhjelm beräknar himlafärden
för månens skiva, för planetens ring,
när Scheele skedar skapelsen i härden,
och Bergman drar grundritningen till världen,
och hävdernas mystär rannsakar Lagerbring.

Och här, där Mälarn gjuts i Östervågor
och kungastaden mitt i skogen är,
vad sydligt liv inunder norrskenslågor,
vad sångartempel på de öde skär!
Det språk, vars toner ligga mitt emellan
vad Norden djupt, vad Södern klangfullt har,
ett bortglömt barn, som kom i samkväm sällan,
steg fram och speglade sin bild i källan
och häpnade att se, hur högt, hur skönt det var.

Och då sjöng Gyllenborg, en mäktig ande,
fast stundom rimfrost på hans vingar låg.
Ack klippor finnas, där vi alla strande,
och även dikten har sin frusna våg.
Men stark var bågen, som den ädle spände,
och pilen skarp, som sökte opp sitt mål,
och allt vad mänskohjärtat djupast kände
steg fram och grät i Människans elände,
en djup, oändlig suck, vårt släktes modersmål.

Bredvid hans sida, drömmande och stilla,
satt Creutz och band på rosor utan tagg
och diktade om Atis och Camilla
en sång av västanvind och morgondagg.
Den sången är en dröm ur gyllne åren,
en gång i livet av vart hjärta drömd,
fast ej så skön, fast ej så himlaboren;
en sång så ljuv som lärkornas om våren,
öm, enkel, oskuldsfull - och därför är han glömd.

Giv plats, giv plats, ty Nordens vingud nalkas,
och sången svärmar kring hans vigda mun.
Hör, hur han skämtar, se, hur glatt han skalkas
bland nymferna uti den gröna lund.
Men ack, hans glädje ligger ej i kannan,
ej i idyller, som han kring sig strött;
hans druckna öga söker än en annan,
och märk det vemodsdraget över pannan,
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrött.

I Djurgårdsekar, susen vänligt över
den störste sångarns bild, som Nordens bar!
Det finns ej tid, som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like har.
En sång, som växer vild och likväl ansad,
bär konstens regel, men försmår dess tvång,
till hälften medvetslös, till hälften sansad,
en gudadans på gudaberget dansad
med faun och gratie och sångmö på en gång!

Därnäst hör Lidner! "Gravens portar knarra
på tröga gångjärn, domen förestår,
och lampans matta sken på marmorn darra,
och midnattsklockan ifrån tornet slår."
Förstörd, förvissnad före mogningsstunden,
en rik, men sönderbruten harmoni,
en genius, ack, för djupt i stoftet bunden,
hur ömt begråter han i lagerlunden
var likes kval: du hör hans eget däruti.

Men som en stilla sommarkväll på landet,
när daggen darrar uti blomsterskåln
och aftonrodnan knyter rosenbandet
kring västerns lockar, kring de lätta moln:
på ängen samla sig till dans de unga,
de gamle till rådplägningar i byn,
sin matta guld i vinden skördar gunga,
var blomma doftar, alla fåglar sjunga,
och frid och salighet se ner ur aftonskyn:

så är det i din sång, o Oxenstierna,
Italiens himmel över Nordens berg!
Din sångargratie är en sydlig tärna,
och sydlig även glöden av din färg.
Vad solglans ligger över Dagens stunder,
hur klangfull lian genom Skörden går,
och Hoppet, livets tröst och diktens under,
hur blev det diktat under furulunder?
Jag undrar mången gång, men gläds, att du var vår.

Och Kellgren, som "av skönhet och behagen
oss än en ren och himmelsk urbild ger"!
Sen Nya skapelsen stått fram i dagen,
vad ha vi andra till att skapa mer?
Hur klingar svenska lyran i hans händer,
hur ren var ton, hur skär, hur silverklar!
Ack, i mitt öra, vart jag också länder,
den diktens grundton ständigt återvänder,
en dunkel melodi ifrån min barndoms dar.

Men vad är lyrisk klang på silvervågor
och evig blomdoft uti blånad luft?
Den ädle skalden har ock andra frågor,
och skönhet vill han, men jämväl förnuft.
När Kellgrens snille slog de stora slagen,
de blixtrade, för sanning, rätt och vett,
i skämt och allvar, hur det flög för dagen
kring land och rike, och envar betagen
sprang upp och undrade, att han ej förr det sett!

Roms sångargudar flyttade till Norden
med Adlerbeth - en romare i släkt
med dem till andan, icke blott till orden -
och tjuste åter i sin nya dräkt.
Och Rosenstein, så hög som han till sinnes,
så klassisk, bandet uti sångens krans,
fast icke själv en sångare - var finnes
den svenske skald, som ej med tårar minnes
en själ så ljus, så ren, så faderlig som hans?

Och han, som slöt den långa sångarraden
och levde länge för att sörja den,
en rosenkrans med taggar mellan bladen,
behagens, skämtets, tankens, Gustafs vän:
han, som bar kronan i de vittras gille,
en lagrad veteran i vettets sold,
kanske ej främst som skald, men främst som snille,
som ville ädelt, kunde vad han ville,
den blinde siaren Tiresias-Leopold!

Jag sjöng hans drapa, minnets döttrar sjunga
en dag, och bättre, vad han Sverige var,
ty där bor oväld uppå framtids tunga,
och all förtjänst till slut sin krona har.
Han stod emellan tvenne sångartider,
den enas varning och den andras stöd,
men tid och sansning kämpade hans strider,
tills solen bröt utur sitt moln omsider
och sjönk förstorad ner i gull och purpurglöd.

De gamla gyllne lyrorna ha tystnat,
och deras klang är klandrad eller glömd.
Till många toner ha vi sedan lyssnat,
och strängt är Gustafs sångarskola dömd.
Naturen växlar, även snillet träder
i växlat skick för skilda tider fram,
i grekisk enkelhet, i galakläder,
med lejonman, med skiftrik turturfjäder,
men ett dess väsen är: väl den, som det förnam!

Där låg ett skimmer över Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
var stodo vi, om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt;
men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet,
och sången stämd och livet mänskligt njutet,
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.

I höga skuggor, ädle sångarfäder,
jag lägger kransen på ert stoft i dag.
En efter annan bland oss alla träder
snart opp till eder uti stjärnstrött lag.
Där låt oss sitta och se ner till Norden,
förtjuste av vad skönt som bildas där,
och strofvis om varannan sätta orden
till stjärnmusiken om den fosterjorden,
som väl förgätit oss, men dock är oss så kär.


E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.

Ett gråtande barn

 













Aprilblå himmel över svarta parker
och sol som skurar staden blank till påsk.
Jag driver kring och vädrar av mig vintern
och lyss till gatans ljud, så nya, friska
som hörde jag dem just för första gången.
Det är en spänstig klang i hjul och fotsteg,
ja, själva ölutkörarens buteljkorg,
slängd på hans breda rygg, melodiskt klirrar.
Behagligt porlar bullret in i örat
och själen ljummas upp av detta solsken,
som strålar genom rocken in i bröstet
och manar mig att sluta fred med livet.

Då genomskärs min märg av denna snyftning
från detta barn, som tuggar vilt sin näsduk
och snokar som en vilsen hund längs gatan
att finna penningsumman, som hon tappat.
Och hennes tårar rinna, rinna, rinna
ner över kinderna och in i munnen.
Hon skriker till för varje vänlig fråga
och icke hjälper tröst från magasinsfrun
och goda ord från en chaufför med brumbas,
som står och glor med stora, dumma händer.
Hon måste skrika, bara hopplöst skrika,
ty hon törs aldrig, aldrig mer gå hem.

Och dagen miste plötsligt allt sitt skimmer
och borta var försoningen med livet
för denna barnaångest in till döden,
för dessa skrik, för detta meningslösa,
för dessa tårar, som blott blevo smuts.

tisdag 4 april 2023

På dopdagen: Jag till frihet dyrt blev köpt
















Jag till frihet dyrt blev köpt 
och till saligheten döpt, 
i det namn som alla knän 
böjs inför när allt flyr hän. 
Till Guds rike inbjöds jag, 
fick ett heligt livsuppdrag, 
leds av Anden dag för dag. 

Gud, min Far, välsignat mej, 
gett mej barnaskap hos sej. 
Sonen i barmhärtighet 
på sitt kors har böjt sej ned 
för att lyfta mej och ge 
Andens tröst i väl och ve, 
mer än jag kan tro och be. 

Döpt till Jesu Kristi död, 
född till liv, trots synd och nöd, 
dej, min Skapare, vill jag 
överlåta allt idag. 
Räck mej nu din allmaktshand, 
helga liv och vänskapsband 
så min tro får överhand. 

Fader, Son och Ande god, 
bind med kärlek, hopp och tro 
mej vid dej i dopets pakt, 
stärk mej med din nåd och makt, 
så ska jag i evighet
prisa dej, Barmhärtighet, 
du mitt liv, min salighet!

200 år efter Stagnelius död: Till Julia
















Julia, veken i vår lampa 
brinner sakta ned! 
Månans silverfålar trampa 
nattens skumma led. 
Tysta stunder vänligt sänka 
täcket över oss, 
och i fjärran eter blänka 
våra bröllopsbloss. 

Festligt ljuder herdestunden.
Nöjets andedräkt 
genombävar poppellunden, 
eldar djurens släkt. 
Filomelass kyssar löna 
hennes brudgums sång. 
Skogens turtur för sin sköna 
brinner än en gång 

Julia, gläds! Vi lyckligt hunnit
önskningarnes mål. 
Dagens sorger ha försvunnit, 
fylld är glädjens bål. 
I det dunkel som oss höljer 
endast stjärnan ler. 
Ingen Argusblick förföljer 
våra lekar mer. 

Kärligt barmens glober svalle 
mot sin druckne gäst! 
Obetäckta former kalle 
mig till nöjets fest! 
Känsla sig i känsla spegle, 
och i yrans stund 
festligt kropparne besegle 
själarnes förbund.

Snart vi nödgas att försaka 
dessa tidsfördriv. 
Snart med dagen jag tillbaka 
fått mitt tomma liv. 
Att en brudnatt blott det vore, 
Julia, i din famn! 
Nöjd till Orkus då jag fore 
utan glans och namn.

Nu seglar på halvmånens skära

 

 













Nu seglar på halvmånens skära
de tokiga drömmarnas troll.
Då klingar det fjärran och nära
små lustiga visor i moll.
Och mänskor, som gråta och drömma,
de somna och skratta och glömma.

måndag 3 april 2023

På Stagnelii 200-åriga dödsdag: Vän! I förödelsens stund



Vän! i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarna falla,
och du till Intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då? - vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? -
Endast det mäktiga Väsen, som först ur den eviga natten
kysste Serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: "Bliven!" -
och i vars levande kraft världarna röras ännu.
Därföre gläds, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

E J Stagnelius:
Målning baserad på den silhuett som sägs utgöra det enda kända porträttet av Stagnelius

söndag 2 april 2023

100 år sen Södergrans död: Konungens sorg
















Ordet 
“sorg“ lät konungen förbjuda vid hovet,
“olycka“, “kärlek“ och “lycka“ som alla gjorde ont, 
men “hon“ och “hennes“ funnos ännu kvar.
Hans drottning smekte honom som ett barn, 
i skymningsstunderna låg han vid hennes bröst 
med ögonen vida av smärta. 
Han lyssnade med ångest till alla steg som närmade sig dörren, 
och motvilja spred sig över hans ansikte.
Skrattade tärnor på gården likt silverne källor, 
blev konungen blek och bytte om samtal.
Ingen ung kvinna med blonda lockar fick längre visa sig ute med obetäckt huvud,
och de små danserskorna i korta kjolar
voro alla bannlysta från hovet. 
När våren kom gick konungen icke ut i trädgården, 
han låg på sitt rum mot norr ... 
Våren blickade blekblå in genom rutorna.

100 år sen Södergrans död: Tre systrar





















Den ena systern älskade de söta smultronen, 
den andra systern älskade de röda rosorna, 
den tredje systern älskade de dödas kransar. 

Den första systern blev gift: 
man säger, att hon är lycklig. 

Den andra systern älskade av hela sin själ,
man säger att hon blev olycklig. 

Den tredje systern blev ett helgon, 
man säger, att hon skall vinna det eviga livets krona.

Se hur nu Jesus rider

 












Se hur nu Jesus rider
mot mördarnas palats!
Se hur han sakta skrider
mot död och avrättsplats!

Ja, fast hans gudomsblickar
nu fångenskap och nöd
så öppet förutskickar,
ja, ser en plågsam död,

så vill han ej försvinna,
men mot det onda gå,
han vet att han ska vinna
ja, evig seger få.

Hans färdsätt är så ringa:
en åsna, ingen häst.
Så kan han dock betvinga
den ondes styrkor bäst.

Här är han som vill lösa
var syndabunden träl,
som himmelsk tröst vill ösa
i skrämd och jagad själ.

Här, dotter Sion, är han!
Din Konung närmar sej!
Ej kungakrona bär han,
men törne snart för dej!

Här är han som vill gjuta
för dej sitt hjärteblod,
och aldrig ska den sluta,
den rika nådens flod.

O Jesus, tänk att kunna
som jag så gärna vill
dej älska någorlunda,
ja, hjälp mej själv därtill!

Jag lägger gärna kläder
på vägen framför dej,
med alla dem mej gläder
som här församlat sej.

Jag lägger blad från palmer
in mot Jerusalem,
jag sjunger mina psalmer,
o Jesus, hör på dem!

Mitt hosianna klingar
i Andens kraft och fröjd,
min själ sej till dej svingar,
av nådens vindar höjd.

Till lycka, ja, till lycka!
Du ärans Konung, gå
att döden undertrycka
och evig lovsång få!

Jag gick i kyrkan


Jag gick i kyrkan.
Det var vår. Kanske palmsöndag.
Jag gick med mängden, jag övertalade mig och tänkte:
inte är du märkvärdigare än andra,
nog kan du gå i sällskap med dina medmänniskor
upp till gudstjänsten.
(Men i hemlighet bar det mig emot
att bli funnen i en mängd,
när det gällde andakten).

Prästen talade bra
utan att vara gripen,
gick rakt på en del,
överskylde somt, undvek annat.
Det var inte ämnat att gripa.
Det var bara ändå,
för att det var söndag.
Jag reste mig inte med de andra,
men kanske böjde jag huvudet med dem,
dock bad jag inte, tänkte blott...
Bäst var psalmsången,
så följde lysningar
och länsstyrelsens kungörelser mot kreaturssjukan.
Och det är riktigt:
kan man inte frälsa en människosjäl,
så kan man ju åtminstone
dra upp en oxe ur fördärvet...

Jag gick hem. Jag var densamme.
Jag gick i mina egna funderingar.
Jag tror inte på kyrkan,
men jag tror på Templets idé
som den största av idéer.


 R Jändel:

lördag 1 april 2023

O jordens Gud och kyrkans

















O jordens Gud och kyrkans, 
kom, hör vårt nödrop nu! 
Vår ledning saknar styrka 
och folket slits itu. 
Vårt guld i bojor slår oss, 
förakt gör freden kort. 
Ta ej din vrede från oss, 
men ta vårt högmod bort! 

Från allt som rädslan lär oss, 
från svek mot sanningen, 
från fagert tal som tär oss 
men tröstar grymma män, 
från lysten profanering 
av heder, mod och svärd, 
från djävulsk slutplacering 
fräls, gode Gud, vår värld! 

Smid med din Ande samman 
vad satan splittrat har, 
ja, med den helga flamman 
smält om och fräls envar. 
I vrede och i jubel 
lyft upp vår värld, vårt land, 
tänd hopp och tro i nuet 
och håll oss i din hand.

G. K. Chesterton, av E. H. Mills, 1909.

Aprilnarri

 






















Kom, glada gosse, hör vad jag dig svär
för min tro skull:
jag håller dig så innerligen kär,
ja, för ro skull.
Jag håller dig så rar,
som om du aldrig var.
När jag blir sexti år, så ska vi bli ett par,
ja, för ro skull,
för tro skull.

Jag är den klara sjö, som speglar dig
uti vågen,
och allt till nästa fläkt så är du mig
uti hågen.
Och tror du inte sen
jag älskar dig allen,
så rår jag inte för att sjön ej är av sten,
uti hågen,
i vågen.

Min vän han är en ros av snö så grann
uppå rutan.
Bäst som vi båda kyssa ömt varann,
är jag utan.
Ty den som jag vill väl,
den kysser jag ihjäl,
och vill han inte det, så tror jag det är skäl
jag är utan
på rutan.

Kom, glada gosse, lägg en snara ut
emot vinden,
och fånga månens sken vid vägens slut
bakom grinden.
Och när du fångat då
en stråle eller två,
så knyt dem kring min hals, och då skall du mig få
bakom grinden,
i vinden.

(Skrivet den 24 mars)

Z Topelius: